Thread by @ars_gravitatis

Det komiska med de kritiker av svensk politik under VKII är att de tycker Sverige borde ha förklarat Tyskland krig och därmed låtit sig ockuperas. Låt oss fundera lite på vad det troligen hade inneburit. 1. Krigsförklaring utan att först ha attackerats (eller pga av avtals-

förpliktelse gentemot annan) vore helt unikt beteende. INGET annat land förklarade Tyskland krig enbart av solidaritet. Inte ens britterna och fransmännen gjorde det. De hade förvisso avtal med Polen, men främsta skälet till krigsförklaringen (och till avtalet) var ju att vid-

makthålla maktbalansen till Fransk-brittisk fördel på kontinenten. Sverige hade inga sådana stormaktsanspråk eller -intressen. 2. Vid en ockupation hade naturligtvis samtliga svenska judar mördats, och de över 10000 judar som räddades av Sverige pga att landet inte occkuperades

hade också garanterat dött. 3. Men hade inte tyskarna gått miste om den svenska järnmalmen och kullagren? DET måste väl ändå ha varit värt en krigsförklaring?! Nej. Ibland får vi höra att man kunde ha ”sprängt” gruvorna. Ok. Skulle man sprängt hela fyndigheten så att malmen blev

till stoft då eller? Fyndigheterna finns fortfarande i marken även om man kollapsar gruvgångarna. Visst, det skulle ha inneburit mer arbete för tyskarna. Men lita på att man hade skickat slavarbetare till Norrland och inom ett halvår ha återupptagit verksamhet och leveranser

igen. Denna gång hade man haft exklusiv och obegränsad tillgång till malmen; kullager hade man också skeppat enbart till Tyskland och de allierade hade inte fått några alls. 4. Men även resten av den svenska avancerade industrin hade då hamnat i tyskarnas händer. HELA den svenska

ekonomin hade satts på krigsfot och blivit en del i den nazityska krigsmaskinen. Resultatet hade alltså varit MYCKET värre än vad det blev. Man kan naturligtvis ha moraliska synpunkter på hur den svenska regeringen agerade under kriget. Men att önska att ens fosterland skulle ha

ockuperats av främmande makt, bara för att man hatar sossar mer än något annat, är fullständigt vansinnigt. Norge och Danmark tvingades in i kriget. Det var iofs bara Norge som gjorde motstånd; Danmark lade sig platt på rygg. Är kritikerna av Sveriges agerande kritiska till

Danmarks agerande? Nej, självklart inte. Norge och Danmark hade förstås förblivit neutrala om man inte attackerats. Svärjevännerna är t o m mer förbannade på ”Sverige” för att man INTE förklarade Tyskland krig än man är på HITLER för att han startat kriget till att börja med.

Detta är det samma som att skylla på det oskyldiga vittnet för att hen inte ingrep när 100 nazister sparkade ihjäl någon. Kriget var Hitlers och Tysklands ansvar; inte Sveriges. Resultatet av en tysk ockupation av Sverige hade knappast förkortat kriget; det enorma tillskott som

det inneburit för tysk krigsekonomi hade nog snarare i så fall förlängt kriget ännu mer. Och om den svenska malmen och kullagren var ens till närmelsevis så viktiga för tysk förmåga att föra krig som ”Svärjevännerna” vill påskina så borde en svensk krigsförklaring vara helt och

hållet avskriven som alternativ. Sverige stod inför en mycket besvärlig situation 1940/41. Man är knappast avundsjuk på de som behövde fatta besluten. Gjorde man saker man inte borde ha gjort moraliskt sett? Ja, det gjorde man. Ex så fanns inget skäl att gå fram så hårt med

censuren av tidningar som man gjorde. Man blev en smula paranoid, tycks det. Borde man ha exporterat så mycket järnmalm och kullager? Nja. Men det måste ställas mot konsekvenserna av ett kraftigt minskande eller inställande av handeln. Kanske hade man klarat sig utan den tyska

koks och kol som man behövde för att värma landet under vintern. Men hur hade Tyskland reagerat om järnmalmsleveranserna stoppats helt? Hade det varit skäl nog för Tyskland att ockupera Sverige? Det kan vi inte veta, men det är en möjlighet. Detta var dock frågor som regeringen

brottades med under kriget och hur man än hade gjort så hade kritiken varit hård. Sveriges agerande mot judarna under 30-talet kan och bör fördömas därför att den var inhuman. Men vi kan inte skylla dåtidens beslutsfattare för att många av dem som avvisades sedan mördades i

Auschwitz och andra dödsläger. Förintelsen var inte ens planerad 1938 så svenska regeringen och tjänstemän på UD kan inte få skulden för det. Intressantare är istället frågan vad man gjorde EFTER att man fått kännedom om Förintelsen/massmorden på judarna? Då bytte man attityd

och började agera för att rädda judar. Under 1942 skedde detta ännu i det fördolda, men fr o m våren 1943 så går regeringen ut öppet med att man försöker rädda judarna. Det är också kan lyckas rädda de nästan 8000 danska judarna från en säker död. Över 1000 norska judar räddas

också. Redan vid krigsutbrottet fanns ca 5000 flyktingar i Sverige varav ca 3000 var judar. Strax innan krigsslutet räddades ytterligare något tusental judar ur tyska fångläger. Vid krigsslutet finns ca 185000 flyktingar, varav ca 20000 var judar, i Sverige. Det är värt något!