Få ”tidsvittnen” har lurat allmänheten, män även akademiska historiker, så mycket och effektivt, och påverkat vår syn på Hitler och Tredje Riket under så lång tid som nazisten Albert Speer. Han lurade alla, tills en ung doktorand vid namn Matthias Schmidt började skriva en
avhandling om Speer i början av 1980-talet. Men inte ens Schmidts bok fick historikerna att ändra uppfattning. Speer var helt enkelt för bra för att göras av med. Följande ”bekännelse” från en svensk journalist är spännande etidning.dn.se/2363/del-d/390…
Chefen för Institut für Zeitgeschichte i München, Magnus Brechtken, kom för några år sedan ut med en ny biografi som inkluderar all den kritiska forskningen som gjorts och adderar sitt eget bidrag till detta. Tyvärr finns den bara på tyska, men recension: research.chalmers.se/publication/50…
Kontentan av all den forskning som gjorts på Speer och den historieförfalskning som han stod för, vilken Joachim Fest och förläggaren Wolf Jobst Siedler aktivt bidrog till när Fest spökskrev de till stor del fiktiva ”Dagböcker från Spandau” & Speers ”Memoarer” (Erinnerungen), är
att Speer inte kan användas för att styrka någonting alls. Allt han säger måste kontrolleras och ställas mot oberoende pålitliga källor innan de kan tas på allvar. I Speers tredje bok ”Slavstaten” gick han så långt i sina lögner att inte ens Siedler ville ta i honom med tång.
Speer fyllde ett behov i framför allt Tyskland efter kriget. Som ”gentlemans-nazist” och som idealisten som bara ville Tyskland väl blev han ett alibi för alla som hade smutsig byk att tvätta sedan nazitiden – och de var många. Om Hitler kunde lura även den borgerlige Speer,
som varit så nära Hitler under alla dessa år, att tjäna sina mörka syften, och om inte ens Speer hade anat något om vad som pågick i dödslägren och vad egentligen hände judarna som deporterats, så kunde ju även alla andra känna sig förlåtna för att inte ha vetat något. Kollektivt
kunde det Västtyska samhället dra en lättnadens suck. Speer, han sålde sina myter till alla som ville lyssna och blev stenrik på kuppen. Historiker och journalister bjöds in till hans stora villa i Berlins utkanter, och där satt Speer och höll hov. Han lurade alla, även domstolen
i Nürnberg, med sin faux-ångerfulla historia om hur dåligt han mådde för att han inte såg ”det han borde ha sett, och kanske inte ville se”, en formulering som kom extremt nära ett erkännande att han faktiskt vetat allt och aktivt bidragit till Förintelsen. Speer skulle ha
hängts tillsammans med resten av de ledande nazisterna. Han var en massmördare som gjort karriär på folkmordet på Europas judar. Skillnaden i skuld mellan honom och Himmler eller Göring var bara en liten grad; ur vissa aspekter var Speers skuld minst lika stor. Men Speer insåg
att åklagarna i Nürnberg inte hade tillgång till de dokument som krävdes för att belägga hans skuld, och han förstod värdet i att (skenbart) ta på sig skuld och visa (fejkad) ånger. Dessutom kunde han användas som karaktärsvittne mot sina tidigare nazist-
kollegor. Göring var rasande på Speer. Det gjorde att vågskålen tippade till hans fördel. Speer vittnade också om Hitlers närmast magiska övertalningsförmåga och suggestiva kraft, men ”baktalade” samtidigt Hitler och påpekade vilket bristande intellekt han hade. Speer kallade
Hitler för en autodidakt dilettant – något som förvisso var sant – som enbart läste sådant som bekräftade hans världsbild. Allt detta var sådant som tyskarna ville höra. Sagan Speer är verkligen en sedelärande berättelse om hur historiker och journalister INTE får agera.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
