Thread by @ars_gravitatis

DENNA TRÅD ÄR SKRIVEN AV FÖRTRÄFFLIGE @OlaLarsmo Från våren 1940 och fram till våren 1943 kunde det i mångas ögon se ut som om Nazityskland vunnit kriget. Det var i augusti 1940 som en grupp unga svenska högerintellektuella med Arvid Fredborg i spetsen gav ut pamfletten

"Den svenska linjen". Där skissade man på en svensk, "nationalkonservativ" linje i ett läge där Tyskland segrat. De andra namnen som skrivit pamfletten var PG Andreen, TH Åke Leissner, Per Gunnar Nordin, Gunnar Unger och Torvald T:son Höjer. Fler undertecknade.
Flera i gruppen

var identiska med de unga akademiker som intrigerat fram det s k "Bollhusmötet" i Uppsala i februari 1939, och lyckats trumfa igenom att Studentkårens linje var att ställa sig negativ till att släppa in judiska, akademiska flyktingar från Nazityskland. Förutom Fredborg finns

där också t ex Åke Leissner och Igor Holmstedt. Fredborg och Leissner kommer från fascistiska SNF. Holmstedt från Engdahls "Nysvenska rörelsen".
Vad är det för idéer de för fram? Sverige bör försvara sig mot Tyskland om vi blir anfallna. Men det vore mycket beklagligt om

"german ställdes mot german", vilket på sikt skulle "försvaga motståndskraften mot den slaviska folkvågen, och det svenska folkets frånvaro i det frivilliga samarbete, som på längre sikt ensamt kan hålla ihop vår världsdel."
Frivilligt samarbete. Kärnan i pamfletten

är denna, om ni orkar med ett längre citat: "Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss t. ex. att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements

fortplantning, som framförallt gör sig påmint i våra sinnessjukhus och på våra sinnesslöanstalter. (...) Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.(…) Men

kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja."
Vad hände då med de unga högerintellektuella som skrev så rakt på sak att Sveriges intressen sammanföll med Nazitysklands? De blev snart inbjudna

till Högerpartiets ledning för samtal och sammanträffade med partiledaren Gösta Bagge, som bjöd dem in i partiet. Den som förmedlade kontakten var Ivar Anderson, SvDs dåvarande redaktör och f d ordförande i SNU/SNF. De unga männen (inga kvinnor här) fick intressanta poster -

Leissner t ex i Högerpartiets programgrupp. Igor Holmstedt blev moderaternas "starke man" på Lidingö. Och Fredborg själv blev, som många vet, SvD:s korrespondent i Berlin, där han ersatte den Bertil Svanberg som skrivit utförligt och drabbande om "Kristallnatten" i tidningen och

om vilken Fredborg i sina memoarer föraktfullt säger att denne "knappast var något ljus". När tyskarnas krigslycka vände sågs de kanske inte längre som några framtidsmän. Men de fortsatte på sina poster inom svenska Högern och moderaterna, utan någon diskussion. Tvärtom.

I Svensk Tidskrift förvandlade Fredborgs gamle vän Gunnar Unger, som också står bakom pamfletten, honom till den som avslöjade Förintelsen för svenskarna - en myt som ännu omhuldas här och där på högerkanten. Och flera fick fina livstidsstipendier av Axelsson-Johnsons stiftelse.

Så nog var en antisemitisk pamflett som manade till samverkan med Nazityskland en fin biljett in i karriären, hösten1940. Nu pratar vi inte mer om den saken. Det kallas "brunsmetning" och det är något hemskt fult idag.