Thread by @ars_gravitatis

Varför var Sverige tvingat att handla med Nazityskland under kriget? Kunde inte Sverige helt enkelt ha slutat exportera gods från Tyskland? För att förstå varför svarat på dessa frågor är "nej" så måste man förstå att utan handeln med Tyskland hade Sverige stått helt utan

fullständigt nödvändiga leveranser av kol och koks som behövdes för att värma svenska hem samt till att hålla svenska industrier och dess produktion igång. Vi talar här bl.a. om framställningen av svensk krigsmateriel nödvändig för landets försvar som ej hade varit möjlig utan

importen från Tyskland. Även med denna import inräknad så var svensk försvarsförmåga och rustning så undermålig att det dröjde ända tills 1944 innan svenska försvaret nått en nivå som kan anses ha haft god effekt vid en invasion. Efter Tysklands ockupation av Norge och Danmark

så kunde Sverige inte längre handla med Väst – Skagerack minerades den 9 april 1940 vilket gjorde att Sverige var tvunget att förhandla med fienden om handel. Dock lyckades samlingsregeringen få till den s.k. lejdtrafiken 1941, vilken innebar att fyra skepp fick fri lejd genom

minfälten varje månad (i vardera riktningen). Denna handel var förstås extremt liten och den avbröts dessutom flera gånger under krigets gång. De krigförande parterna (inkl. de allierade) använde hot om att blockera lejdtrafiken för att utpressa Sverige. Flera lejdtrafikfartyg

sänktes också, antingen av minor eller av fientlig beskjutning – det var alltså inget ofarligt företag för de sjömän som hade som sitt jobb att föra livsnödvändiga varor till landet. Det var av denna anledning som Sverige inte kunde sluta handla med Tyskland: det fanns helt

enkelt inget alternativ. Järnmalm var den viktigaste varan som Sverige hade att erbjuda Tyskland. Malmen betalades i stort med leverans av tyskt kol och koks. Handeln var så viktig att tyskarna prioriterade kol/koks-leveranser till Sverige före ex. Frankrike, Belgien och Holland.

Blockaden i Skagerack, och den medföljande bristen på handels alternativ för Sverige, är nödvändig att känna till för att man skall kunna förstå och göra en informerad bedömning av Sveriges agerande under kriget. Naturligtvis kan man ändå anse att det svenska agerandet var fel.

Redan 1938 hade svenska UD, och experten på internationell rätt Östen Undén (utrikesminister juli 1945–september 1962), slagit fast att handelsfrågor inte kunde anses vara baserade på internationell rätt. Ett neutralt land hade rätten att föra handel på ett sätt som olikt gynnade

de krigförande parterna – i landets försörjningsintresse – fastslog man. Eftersom de krigförande agerade i sitt egoistiska egenintresse, så hade de neutrala staterna samma rätt, menade Undén. Tanken om jämvikt i handeln, som dominerat under första världskriget, övergavs därmed.

Utan dessa realiteter invägda är det omöjligt att göra en någorlunda objektiv bedömning. Det har skrivits MYCKET om dessa frågor alltsedan 50-talet. Forskningsläget sammanfattades väl av Martin Fritz och Birgit Karlsson i kapitlet "Dependence and national supply: Sweden's

economic relations to Nazi-Germany" i Stig Ekman & Klas Åmark (red.) "Sweden's relations with Nazism, Nazi Germany and the Holocaust (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2003), ss. 107–136. Sedan dess har ytterligare titlar tillkommit; inte minst Eric Golsons arbeten.

Noteras bör också att samtidigt som leveranserna av järnmalm till Tyskland förstås var till Tysklands fördel så är det ett faktum att tyskarna i utbyte offrade för dem extremt värdefulla resurser i form av kol & koks. Dessa stora mängder råvaror kunde p.g.a. att de exporterades

till Sverige inte användas i krigsproduktionen i den tyska stålindustrin. Det är alltså inte så enkelt som att svensk export ensidigt gav Tyskland råvaror som kunde användas i krigsinsatsen – tyskarna tvingades samtidigt offra råvaror viktiga för samma insats. Uppenbarligen ansåg

tillgången till svensk järnmalm var värd förlusten av kol/koks. Det har påståtts att svensk handel med Tyskland ökade under kriget och att Sverige bröt mot överenskommelsen med de allierade att inte överskrida 1938 års nivåer. Detta är inte sant. Golson visar kapitlet "Sweden as

an Occupied Country? Swedish-Belligerent Trade in World War II" att svensk handel med Tyskland i NOMINELLA termer ökade med 14% mellan 1938 och 1941, men i reella termer (d.v.s. med prisökningar inräknade) MINSKADE handeln till 90% av 1938 års nivå. GOlson skriver: "When price

increases are accounted for, Sweden exported
90 percent of its 1938 levels in 1941." 1943 var den nere på 83% och 1944 föll den till 42%.Tyskarna kunde p.g.a. av sin maktposition höja priserna på sina varor, d.v.s. priserna som Sverige betalade för sin import, ganska dramatiskt

med 80% mellan 1938 och 1941. Samtidigt steg de priser som Tyskland betalade för svenska varor endast med 12%. Allt detta förtjänar att framhävas i debatten kring den svenska handeln med Nazityskland under kriget.