våran 2017 började jag känna att hela historien och alla dess märkliga turer stod mig över huvudet.
vad var det egentligen jag höll på med? jag hade ringt runt och pratat med människor, grävt i arkiv, begärt ut tusentals sidor allmänna handlingar. jag hade inte längre råd att ta kopior utan läste dem på plats. plåtade dem med mobiltelefonen.
vad visste jag egentligen? och var det egentligen något jag kunde berätta vidare? i så fall hur då?
jag visste att en grupp värnpliktiga hösten 1993 kallats in till en irreguljär form av grundutbildning. gruppen var homogen och ganska säregen. en i gruppen hade dött under oklara omständigheter. få ville prata om det efteråt.
jag visste att detta i tid och plats sammanföll med transporter som den svenska underrättelsetjänsten organiserade från det forna sovjetunionen. vad som transporterats och vilken roll, om någon, detta spelat för dödsfallet visste jag inte.
jag anade att en före detta reporter på nynäshamnsposten, numera livstidsdömd dubbelmördare, hade med saken att göra. (det här var innan jag träffat honom.)
fanns det något som kunde publiceras? knappast. transporterna från forna sovjet var kända. att de var mer omfattande än vad som offentligt erkänts visste också många.
när det gällde dödsfallet på järflotta hade jag egentligen inte kommit fram till något alls, mer än att allt kring det verkade omgärdat med en märkligt undanglidande tystnad. men det var knappast något som dög för publicering.
dessutom hade jag problem ens om jag fick ihop en sammanhållen story. ett var att mina källor var skygga och inte skulle vilja stå för något offentligt. ett annat var att jag faktiskt handskades med materia som kunde innebära att jag slutade i fängelse.
man kanske kan tro att vår vidsträckta tryck- och yttrandefrihet garanterar att också oegentligheter inom militär och underrättelsetjänst kan avslöjas, men det är inte alls säkert. det finns gott om tillfällen då den som sprider sådan information blir inlåst, oavsett syfte.
jag tog kontakt med en person jag tidigare jobbat med och som jag litade fullt ut på. hon har stora kunskaper och erfarenhet från såväl politik som media. jag berättade min historia för henne så gott det gick utan att röja några källor.
hennes råd till mig var att jag knappast skulle mäkta med att själv göra något ytterligare kring allt detta. jag borde koncentrera mig på en enskild detalj där jag kunde visa på någon form av nyhetskrok och sedan fokusera på det.
hon tyckte också att jag skulle ta kontakt med en redaktör vi båda kände väl och få den med på tåget. kanske kunde jag få hjälp med researchen att ro jobbet i land? och någon att bolla ytterligare med.
men efter vårt möte kände jag mig otillfredsställd. det hela framstod som något ogenomträngligt. inget gick att plocka ut och isolera för en enskild "story". jag upplevde att jag var tvungen att fortsätta, så brett och djupt det gick.
strax därefter fick jag ett dm på twitter som på ett oväntat sätt gjorde den fortsatte vägen betydligt enklare än jag fruktat.
det kom från en kvinna som var uppvuxen på torö, en stor ö alldeles i närheten av järflotta. den är bebodd av några hundra personer och har broförbidelse med fastlandet.
anledningen till att hon valde att ta kontakt med mig var egentligen lite konstig, men det hade att göra med en liten historia jag publicerade på twitter året innan.
den här:
det blev början till en trevande mejlkonversation där hon gång på gång frågade mig om mina upplevelser och om det jag skrivit verkligen var sant. det ställde mig inför svårigheter eftersom jag inte berättat historien för att få den skärskådad utan för att jag ville dela med mig.
hon var i min ålder. vi jämförde barndomsminnen från den skärgård vi båda var uppväxta i. men tiden märkte jag att hon återkom till en del minnen som verkade betyda mycket för henne.
hon skrev mycket om hur hennes föräldrar varit engagerade i hemön och allt som skedde där. frågade om mina varit likadana. jag svarade att jag som barn till sommargäster inte hade riktigt samma erfarenhet.
plötsligt en morgon upptäckte jag att jag hade fått ett dm från henne under natten. det var långt och invecklat och beskrev upplevelser från hennes barndom på ett väldigt privat vis. jag kände mig obekväm eftersom vi inte kände varandra.
hon frågade mig om jag mindes något "av nätterna". exakt så var formuleringen, ett slags nätter i bestämd form som tydligen var något självklart för henne. eftersom jag inte begrep någonting men samtidigt anade att hon ville berätta något spelade jag delvis med.
jag minns en del av hennes berättelse minns jag särskilt väl. hon skrev om "nätterna" - som jag tydligen skulle förstå vad det handlade om - då "mamma och pappa dröjde så länge innan de kom tillbaka. jag trodde det var deras tur då".
det hade varit en ljus natt på försommaren. men natten hade varit grå under låga moln och vinden hade piskat trädkronorna kring huset på västra torö där de bodde.
regnet hade fallit så tätt att de knappt gick att ana de vita, bubblande havet som låg bara några tiotal meter från hennes sovrumsfönster.
"det var som att världen liksom krympte. jag såg regn. jag hörde vinden. jag kunde ana hur vågorna slog in över grynnorna ytterst i viken. men inte mer. det var hela världen."
"de där nätterna" fortsatte hon. "när mamma och pappa dröjde. minns du dem? det var som det dröjde längre och längre varje gång. som om det de gjorde blev svårare och svårare för varje gång."
jag kunde ju bara svara diffust eftersom jag inte hade en aning om vad hon talade om. jag har i efterhand tänkt att hon borde förstått det. men också att det kanske inte spelade någon roll. hon låtsades så gärna tro att jag visste vad hon talade om.
allt hon önskade var att det skulle finnas någon som skulle förstå.
den natten hade plötsligt det gråa växlat i en mörkare nyans. som om en ny, dunklare skymning plötsligt anlänt. trots att klockan var två på natten i juni.
hon berättade hur skuggorna plötsligt fallit in i hennes rum. över my little pony-hästar och gosedjur. över kåldockan och bokhyllan med kassettsagor.
fönstret hade fläckats av flammande rosor av väta. utanför krympte världen ytterligare. nu fanns bara ett mörkgrått hål av regn och långt borta kokande bränningar mot slemmiga och svarta grynnor.
"jag tänkte att den här gången, den här gången gick det inte." hennes meddelande hade slutat använda radbrytnar. det var bara ett enda långt flöde. som hon skrev rakt ut från ett skrikande minne.
"jag tänkte och gud mamma och pappa det gick inte!! de har gjort det så många gånge rmen den här gången det kommer alltid en gång och snälla gode gud hjälp mig nu gör så att det här inte händer snälla goda gud!"
"snälla gode gud gör att det slutar att hon inte kommer att mamma pappa lever att hon att det slutar nu att de stoppar att eldarna hjälper att hon bryt att hon ohn hion iatt det slutatar barar sliutar"
meddelandet var skickat 03.17 en söndagsmorgon.
efter det svarade hon inte på mina dm:n på länge.
jag vet inte hur många gånger jag skickade nya dm. jag mejlade. tog reda på hennes telefonnummer men tvekade att skicka sms.
jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra.
det jag kunde göra var att läsa igenom hennes meddelande igen. försökta tyda ut något ytterligare. en del gick att förstå bättre vid omläsningar.
det hade skett i juni. ur de långa textsjoken kunde jag slå fast att hon skulle börja skolan samma höst.
eftersom jag visste när hon var född gav det mig ett år.
hon hade beskrivit dagen före den natten också. hur hennes föräldrar hade förändrats. hur andra vuxna kommit till dem. hur alla vuxna pratat med låga röster.
hur hårt både mamma och pappa kramat henne innan de gav sig ut i natten.
det var inte första gången det hade hänt. det var inte vanligt, men det skedde. med viss regelbundenhet. hur rösterna hemma blev allvarliga. hur de vuxna besökte varandra och talade. hur barnen hölls utan för.
hur pappa de sista gångerna de skedde hade tittat på henne som om han velat säga något, men mamma hade bara tigande mött hans blick och dragit honom därifrån.
än var det inte tid att berätta.
men den dagen hade också av andra orsaker inte varit någon vanlig dag. hon hade tillsammans med flickorna i grannhuset plockat blommor. kråkvicker, smörblommor, baldersbrå, blåklockor, midsommarblomster, förgätmigej och linnea.
skrattande hade de pressat in sina buketter bakom fiskelinorna de vuxna fäst björkriset med runt stången. det var midsommarafton.
det var först på eftermiddagen, mot slutet av lekarna kring stången de vuxnas ögon börjat bli allvarliga. då de förstulet börjat prata. blicka ner mot viken. någon av papporna hade gått iväg för att hämta något.
kvällsmat under tystnad. pappa hade tigande plockat bort snapsglasen. barnen hyssjades. ingen tv och chips. inga lekar ute. bara dämpat sorl och tidigt i säng. ja, idag. fast det var årets längsta natt måste de sova nu.
så en sista kram från mamma när hon redan hade de mörka regnkläderna från helly hansen på och skulle ge sig ut i blåsten och vätan. en viskning om att allt skulle bli bra.
men gick det bra den natten? klarade de av det igen? eller kommer det en natt då inget längre hjälper.
gör det det?
jag hade ett år och jag hade ett datum. och en plats.
midsommarafton 1986.
när jag kollade upp fann jag förstås att det inte blåste någon storm den natten. inte över torö eller någon annanstans.
och det hade inte fallit något regn. natten hade varit klar över de södra delarna av stockholms län.
men givetvis tvivlade jag inte en sekund på hennes historia.
och efter att ha kollat upp de gamla väderleksrapporterna på microfilmsläsare djupt nere i kb:s källarvåning tvivlade jag inte heller på att hennes rädsla varit befogad.
den natten räckte det pappa och mamma gjorde inte till. den natten hon bad till gud om frälsning gjorde hon det för att det verkligen behövdes.
den natten återkom till en ondska till sverige som varit vilande i många år.
den natten skedde något som lever i minnet än idag.
den natten började ett mörker breda ut sig över sverige som vi ännu nu inte har lyckats kasta av oss.
den natten mördades en ung man av nazister efter att ha försökt gå emellan när nazisterna angrep en grupp invandrare.
det skedde på nickstabadet i nynäshamn just på midsommarnatten och anses vara själva startpunkten för en lång rad nazistiska våldsdåd som kom att skaka sverige under 1980- och 90-talen.
det skedde på nickstabadet i nynäshamn. det ligger alldeles vid slutet av den långa nynäsviken, en fjärd som börjar precis där öarna torö och järflotta ligger mitt emot varandra.
"jag tänkte att den här gången, den här gången gick det inte."
pojken som mördades var 21 år gammal. han var den första.
han skulle inte bli den sista.
"jag tänkte att den här gången, den här gången gick det inte."
