sedan...
han dog bara några veckor senare.
det var tal om att han skulle till ett sjukhem men tiden räckte inte till. så han dog där.
jag blev förstås inte förvånad. inte heller över att de kom till mig sedan.
jag har stött på dem i andra sammanhang. inte samma personer, men folk av den sorten.
de var artiga. sakliga. vardagliga. de gick igenom min dator. min telefon. jag fick några kontrollfrågor. några oklarheter som behövde redas ut.
men det mesta var känt för dem. det mesta man gör lämnar ju spår. var man är, vem man har haft kontakt med. vad man skriver. vad man försöker få reda på.
det är nästan lite rörande att höra dem beskriva det. de har ju inte heller koll. lovö hjälper dem med allt. men de fattar förstås inte exakt hur det går till. men de vill ändå framställa det så.
det blev en märklig höst. det jag hade i form av inspelningar och bilder försvann. de fick mig att skriva på en del papper. de ställde ut några löften. de behöver sällan hota, så det mesta fanns mellan raderna.
jag har barn. jag behöver min pensionsförsäkring. jag är inte den modigaste i världen. jag är ingen som åker på reportageresor till fjärde världen. jag är ganska lätt på det viset.
jag försökte i alla fall inte ställa mig in hos dem. den värdigheten behöll jag.
annars?
annars ingenting. jag har sett henne nu. det var på film och det långt efteråt. men jag har sett henne. det räckte.
resten av historien blir utifrån den utgångspunkten. att jag såg henne. eller det som fanns av världen efter att hon passerat.
när drottning kristina utökade den friherrliga ätten berses förläningar med frälsehemman i sorunda och ösmo och utskärsfisket runt de gamla kronoholmarna inleddes en över 300 år regim över bönder och fiskare på södertörns yttersta spets.
ryssarna brände finäs 1719 men de byggde upp det igen. i generationer bestämde de över liv och död. i resten av landet var det frihetstid, gustaviansk tid, industrialism, folkrörelser. här var det ätten berses tid. inget annat.
häradsrätten i sotholms härads protokoll från 1822 är typikt. en anna siööblom stod anklagad för att "innevarande års februari månad i akt och mening berövat sin doter elsa lifvet".
de dömde henne till döden. avrättningen skedde offentligt. på den tiden hängdes man.
det var en augustidag. knektar från andra gardet höll ordningen. det var en het dag. hon hängdes vid middagstid.
augusti, när en skärsgårdssommar dör. när torkan får gräset i skrevorna att gulna. när havet blivit mörkgrönt och oljigt och kobbarna blottar vita skägg av stinkande sjögräs.
himmel och hav blir långsamt gråa. hettan består. långsamt snörps världen samman. nattviolens doft har blivit däven. snokarna rasslar slött in mellan stenskravel i skorr och hålor. strandastrarna slokar i vinden.
de hängde henne en sådan dag.
jag har läst dagboksanteckningar. de är från senare. men beskriver samma sak. en värld präglat av årstider och himmel. sedan länge glömda runor som ristas. stenar som läggs i mönster. en särskild väg som skulle tas mellan klipporna.
de äldsta tomtningar ligger vid de gamla hamnarna, de som sedan länge grundat upp. då skärfisket skedde några få vår och höstveckor om året. då man låg ute med livet som insats.
jag frågade dem - efter görans dör när turen hade kommit till mig - om de visste vad de hade gjort. vad det lett till. de kunde förstås inte svara. men de verkade inte bli förvånade över frågan.
en av dem som talade mest sa något om att det handlade om landet och tiden vi levde i. att jag också borde begripa. men jag kunde inte hålla med. jag är patriot men jag tror inte sverige bevars genom att ljuga för våra barn.
varför i helvete tog de hit den? vad skulle den göra för nytta? varför kunde de inte respektera det som en gång varit?
de sökte kunskap. de jobbade för landet. de gjorde bara vad de måste. och så vidare.
men en ung man dog den gången. andra har dött senare. och fan vet hur länge nya offer kommer krävas.
de hängde henne en sensommardag. i sverige ägnade vi oss inte åt sådana barmhärtighetstekniker man hade i england eller usa. hängdes man så ströps man. ingen bruten nacke. man hissade helt enkelt upp någon i en galge.
som de där lyftkranarna man använder i iran idag. döden kan dröja.
det var bara några generationer sedan. då människor fortfarande kunde vara hungriga så länge att de gjorde vad som helst för att överleva.
de var likadana som oss. de var bara hungriga. hungrigare än vi någonsin kan föreställa oss.
men det finns olika sorters hunger. när några hungrar efter överlevnad hungrar andra efter makt.
men i båda fallen kan hungern förvandla människor. göra dem till något som liknar det mänskliga men också är... något annat.
för vad är det för hunger som får några att placera ett rep runt en ung människas hals och sedan hissa upp henne för att sedan i minuter se henne strypas av sin egen tyngd?
det är en hunger bortom det andra. det är hennes hunger. hon som jag såg den kvällen med en döende man vid min sida.
man skrattade åt hennes sparkande fötter. åt pisset som droppade ner på marken nedanför. det var en augustidag och vinden från sydväst vad het. och man skrattade i vinden.
vad är det för hunger?
vi hade kunnat stå där skrattande. tiden vi lever i lottas ut. dna produceras oavsett. vi är varken bättre eller sämre. vi hade kunnat skratta. vi också.
djupt inne i skorren samlar havet sina fynd. för oss att finna. sjöfågelben, sktiga petflaskor. drivved. torkad tång. djupt i våra hjärtan samlar vi våra minnen. vi har alla våra djupa skorr där vågorna gurglar dovt i mörka sensommarkvällar.
vad gjorde man? när maten var slut. när det inte fanns mer. bara tid. dagar och veckor av is. och barnen skrek. vad gjorde man?
"ben mot skinn, frost i sår
hungerskrik i nödeår
utsot, träck, blod, skarn
hungerskrik från lindebarn
kölden kväva kropp och sinn
rista då i klippan in
kölden kväva ben och märg
kalla då med ord i berg"
hungerskrik i nödeår
utsot, träck, blod, skarn
hungerskrik från lindebarn
kölden kväva kropp och sinn
rista då i klippan in
kölden kväva ben och märg
kalla då med ord i berg"
"kalla det som fordom varit
kalla det som en gång farit
kalla den som kölden göda
kalla den som vintern föda
kalla den som över isen skrida
kalla den som i köldnatt bida
kalla hon fordom rättats
kalla hon som aldrig mättas"
kalla det som en gång farit
kalla den som kölden göda
kalla den som vintern föda
kalla den som över isen skrida
kalla den som i köldnatt bida
kalla hon fordom rättats
kalla hon som aldrig mättas"
de kallade. och hon kom. som hon alltid gör när hon kallas.
mammorna och papporna försvann ut vissa nätter. när vi låg ensamma kvar i våra sängar och gjorde allt för att inte blicken som landa på fönstret och mörkret utanför för vi visste att det som kunde komma där skulle göra oss vansinniga.
vi visste hur farligt det var trots att ingen berättat. vi förstod vad som fanns där ute. vi visste vad som kunde hända.
mammorna och papporna drog på sig regnkläder och stövlar och kämpade. som farfar och farmor gjort. mormor och morfar. som en gång vi skulle göra.
de där nätterna....
ensamheten. vinden som fick fönsterrutorna att skallra. tjutet i skorstenen. täcket som aldrig riktigt räckte för att täcka allt.
och hade hon kallats så kom hon. det gjorde hon alltid.
och en gång skedde det som vi alltid hade fruktat. det som varje barn innerst inne hela tiden vet.
jag fick aldrig något svar till varför de tog hit det. det gällde landet. det gällde sverige. det kanske det gjorde. men det gällde mycket annat också.
innerst inne vet varje barn en sak.
att det inte spelar någon roll att pappa och mamma är här. att de gör sitt yttersta.
inte ens om de offrar sig själva kan de hjälpa.
inte när hon kallats. inte när hon vet att människor hungrar.
när hungern är tillräckligt stor kan ingen stoppa henne.
