det som återstår.
bortom do lung bridge?
jag minns inte allt. fragmenten är ofullständiga. jag förstår om ni ser dem som symboliska skärvor. som avbrutna narrativ jag försöker forma till det epos som inte längre kan finnas.
vilken är er teoretiska utgångspunkt?
den marxistiska är kanske enklast. han klär motsättningen mellan klasserna i produktionssystemet i myten kläder. antagligen för att förleda massorna.
den feministiska? ett uttryck för hur kvinnor och kvinnlighet systematiskt nedvärderats och osynliggjorts. med ett patetiskt hollywoodslut.
över till poststrukturalistena. vi får överge jakten på den sanna metafysiska förklaringen till han och hans märkliga väsen. vad ser vi i retoriken? i symbolerna? hur leker han med narrativen?
postmoderna. er tur. hur han dekonstruerar avbildningarna av avbildningarna. som en lök skalar han ner det han kanske en gång hade att säga till sagor reducerade till tweets. det moderna projektets kanske innersta beståndsdel.
vet ni. en pistol i handen gör att man tänker mindre på sånt.
jag har skjutit med en sån där jävel några gånger tidigare. den är fysik. du teoretiserar inte om ett stycke bly som i 500 km i timmen sliter sönder dina vävnader. lämnar organen oreparabla.
benen. så att de inte skulle flytta sig. inte svika. bara leva tillräckligt länge.
vad gör det med oss människor när vi hungrat tillräckligt länge? efter makt? efter mat? eller vad det nu är vi ser som nyckeln till vår överlevnad.
det hastar nu. min klocka visar sex minuter till midnatt.
skotten dånade i den trånga bunkern. rikoschetterna visslade.
kvar på golvet låg de. fältuniformen mörkade snabbt av blod. en av dem skulle dö i natt. den andra skulle aldrig leva igen.
en sista viskning från högen av kött på de skitiga plankorna på golvet. jag backade ut i natten igen. värmen hade börjat avta. redan hörde jag stormen igen.
jag flöt tillbaka över klipporna. bort från värnet uppe på klipporna. ner mot vattnet. jag behövde inte styra längre. nu skulle jag bara bort. från den här platsen. från den här tiden. från... det här.
men jag var sekunder för sent ute.
jag hade sett det på film innan. nu stod jag meter därifrån.
mellan platser. mellan tider. men det beyder förstås ingenting. inte när havet formeras efter henne. när horisonten drar sig tillbaka. när ens egen skugga krymper.
jag var så jävla rädd som barn. tro inget annat. suckarna inifrån mörkret när jag cyklade förbi pestkyrkogården höll mig vaken tills jag tvingade mig att glömma. alla svarta fönster om hösten och vintern var mina fiender.
jag prydde mitt pojkrum med färgade lampor och slingor. mjukt lysande jordglober och massor av lampor jag tjatade till mig av mina föräldrar.
vårdade persiennerna så att de täckte varje kvardratmilimeter av mörkret utanför. satte mina gosedjur i parad på fönsterbrädan fö att hålla det borta.
men aldrig, aldrig, aldrig har jag blivit så rädd som då.
havet sögs neråt. flämtande, vita ljus flaxade någonstans där bakom. allt levande flydde från strandkanten. tallarna krokade ner sig till ris, alarna hukade ner i sina tjärr.
och det som nådde vattenbrynet. det skred. jag har aldrig fattat det ordet. men det skred. skridande kom HOIUN.
en klumpig insekt som klafsade upp, en mäktig gudinna som reste sig. både och. lemmarna växte. de gick från armar till grenar till något bortom det. ryggen sköt upp ur vattnet som ett stormfälle som väkter åter.
inga vittnetsmål inga gamla verser inga ristningar inga filmer... inget kunde förbereda en. hon var större och högre än något annat. högre än någon människa kan vara ens om vi andra reducerar oss till barm.
när hon reste sig i sin fulla längt. håret. hur hon släppte ut det. varje tes som feta kakor kryllande av tångräkor. den vita kroppen.... skinnet... den som drunknar och ruttnar men aldrig försvinner... sekler av hud fladdrade kring hennes beniga lemmar.
taggar av sjöfågelben och ruttnade fiskkadaver täckte hennes kropp... sår av sekler av pest och ohyra grumlade hennes hud... en liten padda som krälar upp ur den sjuka osunda stinkande vattenpölen som förmultnat under solen och dödat tusenden av myggor.
en krälande padda som plötsligt fyllde horisonten... som vågorn får gäss som blir större och som sedan sluker allt annat.
skriken den gången när flaskorna i baren föll och folk fattade att det inte var så här det skulle vara. heltäckningsmattorna i trapporna som vättes och blev slippriga fällor där den som missade ett steg föll för alltid.
ännu hade hon inte visat sitt ansikte. som i bön stod hon ännu i vattenbrunet. hon fyllde viken och fjärden och allt bortom det. klädd till bröllop klädd till död. en svepning vit som den klaraste isen, knappt möjligt att uthärda ens i det mörkaste av mörker.
det var hOIJNN jag såg den gången och trots att jag visste att jag var på väg därifrån att jag sögs tillbaka till en annan plats så visste jag där och då inte bara att jag skulle dö.
jag visste att hon för evigt skulle beröva mig guds rike.
jag flöt bortåt. min uppgift var färdig.
jag viskade böner jag glömt som barn, sånger som skulle skydda, skrek efter hjälp därifrån ingen fanns.
som den gången jag satt framför text-tv:s extrasändning och de listade identfierade överlevande och uppdaterades eftersom.
den gula texten. räkneverket som snurrade.
ännu hade jag inte sett hennes ansikte. inte hennes ögon. långsamt sträckte hon ut sin... hals? långsamt reste hon sig. framåt. uppåt. mot det som fanns där uppe. de som hade kallat.
sedan hände det.
en hundradel en tiondel en hon vände sig. HUIUN vände sig. som om hon sniffat mig. fått korn. oändligt långsamt vred hon sitt... huvud? mot mig. oändlig långsamt vändes hennes ögon mot mig.
ni har läst tove jansson ni vet det från era egna mardrömmar. inte ögonen. vad som helst men inte ögonen. de inte bara dödar. de håller en kvar. tvingar en att stanna.
så att man aldrig når gud.
...
ögonblicket efter var jag tillbaka.
åskan och regnet. men inte lika våldsamt som det verkat. och så bara jag, ensam på stranden.
det fanns en bil där. jag antar att jag hade kört dit den. samma kväll. 24 år tidigare. samma kväll.
ROACH
Motherfucker.
WILLARD
Hey, soldier. Do you know who's in command here?
ROACH
Yeah.
Motherfucker.
WILLARD
Hey, soldier. Do you know who's in command here?
ROACH
Yeah.
jag återvände. mer behöver väl inte sägas. jag antar att det finns ett förundersökningsprotokoll med mina fingeravtryck på en kolv någonstans. jag antar att det inte kommer spela någon roll.
de finns fortfarande kvar. gamla. men de har några avtagare. även jag är trygg i hoddmimers lund.
vardagen? jag hämtade på dagis. levde på. på jobbet frågade de hur jag mådde. jag sa att jag mådde som vanligt. minnena bleknade såklart onaturligt fort. som de måste efter en onaturlig upplevelse.
jag såg aldrig den sista striden. jag kunde inte sätta punkt. "något avgörande kommer aldrig till stånd" som smilla uttryckte det i peter hoegs postkoloniala techothriller från 1993.
jag såg inte striden och vet ingen om utfallet.
hur jag kom igenom hösten vintern våren vet jag inte. jag levde på var pappa man kompis kollega och allt annat.
någon gång i juni i år började jag tänka. insåg att det fanns det som var drömmar och det som var verklighet.
och för att behålla förståndet måste vi vara noggranna när vi väljer vad som är vad.
midsommarhelgen i år kände jag mig nästan som vanligt. för allt var som vanligt. regnet öste ner över groddansen. havet var iskallt. som om ingenting hade hänt.
allt var så vanligt att jag tänkte att jag kan göra en twitterberättelse av det. låtsas som att det inte är sant. förändra lite namn och lite platser. få det ur mig. berätta men ändå inte.
under tiden jag berättade undrade jag om det egentligen var så klokt.
kanske hade inte det sista mötet med HUYHNOIN gått som jag trott? kanske var de inte så väl förberedda som jag trodde?
kanske var det ingen garanti att de en gång hade besegrat henne? kanske var det hennes tur nu?
och då mindes jag deras sista varningsord till mig. hur jag skulle bli varse vad som skett. veta om hon fortfarande fanns där ute.
"ge akt på hatet. ge akt på vreden. och ge akt på hettan."
det var de sista de sa till mig.
"ge akt på hettan."
