så här: jag vill för allt i världen hålla sd borta från inflytande i svensk politik. det gör att jag är lite bekymrad över hur debatten förs just nu. men kanske inte på det sätt som de flesta andra är.
jag tyclker diskussionen om sd de senaste åren i allmänhet och de senaste veckorna i synnerhet börjat likna invandringsdiskussionen 2005-2015. dvs det som ledde till kollapsen senhösten 2015 med vars konsekvenser vi kommer få leva med under överskådlig tid.
ungefär samma aktörer är igång med ungefär samma argument. vilket leder till samma misstag, eller vad man nu ska kalla det.
1) diskussionen om sd politiseras. det är rätt när vissa normaliserar dem, fel när andra gör det. relationen till sd blir snöd partipolitik. ungefär som när tal om att minska invandringen blev rasism när m sa de men nödvändig politik när s genomförde det.
2) argumenten blir slippriga. lika lite som påståendet att invandring kan kosta pengar vara protofascism 2012, lika lite är det protofascism att vilja spara på public service eller ha en annan styrning av de skattemedel som går till kulturen.
om det här hade varit rent vänsterpolitiskt partispinn hade det inte gjort så mkt, om s måste retuschera historien igen kommer inte mitt hjärta blöda. däremot är det ett problem när den här hållningen blir - eller uppfattas som - en etablissemangshållning.
dvs om tillräckligt många politiker, journalister och andra offentliga makthavare direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet, ställer sig bakom en falsk, vinklad eller hycklande bild av isoleringen av sd riskerar alla att dras med när fuskverket rasar.
för det är ganska stor risk att det rasar. och när moraliska och politiska skyttegravar rivs upp finns oftast ett klent försvar bakom. då får vi den typen av brutaliseringen och förenkling av debatten vi har fått kring invandring de senaste åren.
"dåligt" försvar av demokratin kostar, i synnerhet om det är det enda försvar som finns och de som bygger barikader samtidigt attackerar alla som försöker bygga alternativa skyddsvallar. hösten 2015 var en jättesmäll etablissemanget. vi har inte råd med hur många såna som helst.
en fungerande demokrati mår bäst av logik och konsekvens. vuxna politiker som talar till vuxna väljare. vuxna väljare som förlitar sig på vuxna politiker. där man tar orden på allvar.
det går att bygga ett oerhört starkt case mot samarbete med sd, mot att använda sig av sd som passivt underlag. det gäller att koncentrera sig på det. hitta en position där man känner sig intellektuellt trygg, inte en position där man hamnar för att andra skäller annars.
här krävs tankeskärpa, nyanser, precision, hederlighet och seriositet. det är väldiga krafter vi har att göra med. det är ingen lek längre.
