,
27 tweets,
4 min read
Read on Twitter
är det så att mörka och oförutsägbara tider föder vissa berättelser?
som en januariskymningen när det som är kvar av solens ljus smetats ut till en blekskär hinna som likt ett slarvigt penseldrag strukits över den grå vinterhimmelen just ovan det folket i byn kallar färnsmyra.
tänk er en vitnad byzantisk fresk där olivträden och togorna ersatts med stickiga granruskar i parad längs landsvägen, den mörkröda lockfasaden på gunnar westbergs loge och så ett blånat snötäcke hela vägen ner mot sjön.
tänk er en brytningstid. ett sverige oroligt rumstrerande i vinteride. långa rader av godsvagnar på bangården framför det svarta stationshuset. växlare som värmer sig vid fotogenkaminernas blå flammor.
är det skymning eller gryning? det går inte att avgöra. färgerna ger ingen ledning. inte hellre de mörkgrå bassarna som tassat ut på plattformen och mellan nariga händer gömmer cigarettglöden från befälens blickar.
framför tidningskiosken brukar stationsfolket slänga traven med stockholmstidningarna, men idag är det helgdag och sådana saknas. massonitskivorna framför luckan är prickade med häftklamrar från sedan länge bortryckta dansinbjudningar och mörkläggningsregleringar.
en svensk tiger. i synnerhet nu. det är januari. det är bara knappt över middagstid, men det lilla stationssamhället är paralyserat som under den mörkaste natt. ingen puffande rök från gengasaggregaten, inga klonkande från buffertar som möts och skiljs när vagnarna rangeras.
det är helgdagsafton, här i skogarnas djup och vid älvarnas strand, i brännvinets rike och träpatronernas välde. den är trettondagsafton och året är 1945. någonstans i europa dör ett barn för var sekund men här står tiden stilla.
trettondagsafton 1945 inföll på en lördag. just den dagen försvann den tioåriga flickan ulla westberg från sitt hem i byn norrböle i det som då var anundsjö kommun. försvinnandet är än idag över 70 år senare ouppklarat.
ulla bodde med sina föräldrar och sin äldre bror i ett hus i byns östra utkant. huset finns kvar än idag. då var det rött, numera grått. det skulle förvåna om de som bor där idag känner till historien.
trettondagsafton räknades som helgdag, men just denna dag var ulla ensam hemma. hennes far var inkallad för beredskapstjänstgöring vid i19 i boden. han hade ryckt in på nyårsdagen och skulle inte återkomma förrän i mars.
ullas mor hade under kriget tidvis arbetat som kallskänka på järnvägsrestaurangen i mellansel några kilometer bort. just denna dag var restaurangen abbonerad av ett lokalt företag som gav en bjudning för sina anställda.
meningen var att ulla skulle vara ensam hemma under dagen, men inta sina måltider hos sina morföräldrar som bodde i ett hus några hundra meter bort. så hade skett till lunch och mormodern hade bett henne vara tillbaka klockan fem på eftermiddagen för kvällsmat.
ullas bror – sven erik – var femton år och hade dagen innan rest iväg för att delta i en fjällutfärd som anordnades av den lokala nykterhetslogen. han befann sig i borkafjäll, nästan tjugo mil västerut i den sydlappländska fjällvärlden.
eller så var det i alla fall sagt. de exakta detaljerna kring den resan skulle bli föremål för en del oklarheter som än idag inte är helt utredda.
det här var en brytningstid. en skymningstid och gryningstid. i sådana tider är det svårt att i efterhand bestämma exakt vad som har skett. vad som har sagts. vad som har gjorts.
ibland förändras tillvaron snabbt. det en gång kända börjar vackla. den mjuka men trygga moränen övergår i lika mjuk men förrädisk myrmark. sviktande tuvor där starrgräset gungar i ljusa vårnätter och där hjortronen brinner brandröda i sommarens sol.
under de få ljusa timmarna på eftermiddagen den här dagen lekte ulla i snön utanför det egna hemmet. flera personer som passerade förbi kunde efteråt berätta att de sett henne.
efteråt skulle man fundera över trupptransporten. det där stumma, mörka tåget med plywoodskivor för alla fönster där bassarna gyttrade ihop sig på träbänkarna, i surlukt och trängsel.
någon där? någon långt hemifrån. någon på färd, inte bara med sitt kompani genom ett mörklagt land utan också på en egen inre resa in i mörkret. en bondpermis, oplanerad flykt in i skogen. och sedan bara händelser som gravitation. det ena leder till det andra.
den här dagen var ulla klädd i en ljusröd yllekappa, mörka byxor, pjäxor och en klarblå stickad mössa. på händerna hade hon vita lovikavantar. allt detta är styrkt och protokollet finns kvar i landsfiskalsarkivet i härnösand.
den sista personen som såg ulla den vinterdagen var egil jonsson som passerade huset strax före klockan tre på eftermiddagen. hans uppgift är ganska säker eftersom han var på väg på spark till den tillställning där ullas mamma jobbade och den började just klockan tre.
anledningen till att vi idag vet så mycket om det som skedde var att den polisutredning som följde var för sin tid ovanligt professionell.
redan tre dagar efter försvinnandet insåg den ansvariga myndighetspersonen – landsfiskalen i anundsjö – att han och hans tre poliskonstaplar knappast skulle klara att genomförda den undersökningar som krävdes ens om de fick hjälp från stadspolisen i örnsköldsvik.
förfrågan gick till statspolisen i stockholm. där hade man några år tidigare inrättat en informell enhet för att bistå lokala polismyndigheter när det gällde särskilt grov brottslighet som på den här tiden var ganska ovanlig.
enheten skulle några år senare få formell status och så småningom bli känd som ”riksmordskommissionen”. dess första chef skulle bli kommisarie nils fahlander och det var också han som i detta tidiga skedde administrerade verksamheten.
när han den tionde januari 1945 klev av tåget vid mellansel insåg han givetvis inte att han precis skulle påbörja ett arbete som skulle förfölja honom resten av livet.
