Thread by @siekasanna

Det här blir en lång tråd, det blir det...
Men jag måste få berätta om svinet som misshandlade mig och varför det tog mig 7 år att gå.
Vi måste få ett stopp på detta.
Dessa män tar död på oss.
DÖD. Fattar ni. Inte tar kål på oss utan tar DÖD på oss #josefinnilsson #MeToo

Jag var bara 17 år när jag förälskade mig i den här mannen. Vi hade en stormig förälskelse i några år. Mycket svartsjuka och mycket äganderätt. Jag trodde att det skulle vara så. Jag trodde att kärlek också handlade om att vara lite ”galen” i någon på ett ”galet” sätt.

Successivt blev mitt umgänge ifrågasatt. Ska du verkligen umgås med de där tjejerna? Som om mina kompisar vore från en annan planet. De är ju inte alls som du, du är så icke-lösaktig medans de ligger med halva stan....

Jag begränsade mitt umgänge. Kanske inte för att jag tyckte att han hade rätt utan för att slippa höra tjatet om det. Jag gick inte ut på krogen lika ofta heller, eftersom det också orsakade massor av svartsjuka och bråk.

Efter ett tag hade han smidigt nästlat sig in i min självkänsla. Jag kände mig lika värdelös som han ibland beskrev mig. Varför stannade jag? Jo, han var ju också ”galet” förälskad i mig emellan varven och det var något så euforiskt, att jag liksom stod ut med det negativa.

När första slaget kom?
Jag minns det inte, men jag minns att när våldet kom så var jag uppriven. Gjorde slut. Vände upp och ned på allt. Sen kom förlåten. Blommorna. Resorna. Löftena om att det aldrig skulle hända igen. Och jag förlät, trodde att allt skulle bli bra, igen.

Jag tog tillbaka honom och med det kom även skammen. Skammen över att ”acceptera” att bli slagen. Skammen över att leva med någon som behandlade mig så här. Jag tittade runtom mig och undrade om någon förstod. Om någon såg. Men det gjorde ingen.

Åren gick och min självkänsla försvann. Mitt umgänge försvann eftersom jag begränsade det. Jag gick ifrån att vara extrovert och teaterapa till att bli introvert och ensam. Så länge jag inte gjorde så mycket väsen av mig så var han inte så våldsam heller.

Betänk, jag var alltså bara 17 år när jag hamnade i detta. Jag visste inget annat. Jag trodde verkligen att kärlek kunde vara på det här viset.

Minns en gång när jag var ute på krogen med den här mannen. Vi stod i garderoben och skulle hämta jackorna, av oklar anledning blev han arg på mig och slog till mig rakt på näsan så att blodet började att rinna.
Hon i garderoben såg vad som hände men sa ingenting. Ingenting!

Jag gick utanför krogen och stod där och blödde, flera stycken kom fram för att se vad som hade hänt mig, så kom även min kille fram, ja ni vet han som slog mig. Har någon slagit dig? Frågade en person. Ja svarade jag, och stirrade in i hans ögon medans mina tårar rann.

Ska vi ringa polisen? Frågade samma person. Jag vet inte, ska ni det? Frågade jag och fortsatte att stirra in i hans ögon. Ring ni, sa min kille, ring så får vi reda ut vem som orsakade det här! Han sa det så spydigt. Så ironiskt. Där och då fattade jag att jag betydde inget alls

Jag vet att jag försökte lämna så många gånger på egen hand men varje gång kom han efter. Hoten blev värre. Våldet blev värre. Det var alltid bara lugnare att vara tillsammans med honom.

2005 kom vändpunkten i mitt liv som gav mig styrkan att orka lämna. Jag fick stöd av min storebror och anmälde mannen till polisen. Vändpunkten för mig väljer jag att inte outa för det är för personligt, men jag lämnade.
Han fick besöksförbud mot mig under ett års tid.

Han satt i häktet i tre dagar, polisen hämtade honom på hans jobb i den lilla stad vi bodde i och gick med honom genom staden till häktet. Där och då hade jag förstört hans liv, berättade han för mig. Skammen över att gå med polisen genom stan.

MEN JAG DÅ?! DIN JÄVLA IDIOT! JAG HAR FRUKTAT FÖR MITT LIV DE SENASTE ÅREN OCH STÅTT UT MED ATT DU SLAGIT MIG, SPOTTAT PÅ MIG, OCH KALLAT MIG FÖR ALLT MÖJLIGT!!
Men det är ditt liv som jag förstört??

Ja. Jag hade möjlighet att gå vidare med min anmälan, men att han skulle sitta i fängelse i tre dagar eller tre månader (vilket är det längsta straffet han förmodligen hade fått) spelade mig ingen roll just då. Jag ville bara vara ifred och det fick jag i och med besöksförbudet.

Åh gud min självkänsla. Åh vad jah fått gå i terapi. Åh vad jag har självmedicinerat och varit destruktiv. Fy fan för alla åren du tog då och alla åren du tagit sen. DU förstörde inte bara 7 år av mitt liv utan kanske 20 år. Jag har precis börjat läka. Precis.

Jag läker för att nu är jag för första gången på en trygg plats i mitt liv. Med en man som är snäll. Som vill leva jämställt. En man som inte slår. Det har tagit mig 20 år att komma hit.

Det värsta är att det ENDA som skiljer mig från Josefin Nilsson och alla andra kvinnor som DÖR till följderna av våld, direkt eller indirekt är slumpen.
Jag hade lika gärna kunnat dö.
Han hade lika gärna kunnat döda mig.

Ni som delar min berättelse och kastar ljus på dessa kvinnor, tack. Tänk på att ni alltid kan rädda en annan kvinna genom att våga lägga er i ❤️🙏🏼

Tack alla ni som sprider min historia.