Jag har skrivit en del om det vi kan kalla illusionen om kontroll tidigare, och är det något vi har sett under hösten är det hur stark viljan att tro på kontroll är. Trots alla bevis på dess ihålighet. ->
Lockdowns stoppade inte smittan. Den sköt upp den en stund, absolut. Men redan den famösa Imperial College-rapporten (så länge sen nu! Och så destruktiv den visade sig vara) talade om att lockdowns borde vara 1,5 år. Absurt i realiteten förstås. ->
Rapporten var helt fel. Och dess rekommendationer ogenomförbara. Men den skapade en rädsla och ett skevt hopp: Vi kan kontrollera pandemins förlopp. Vi kan besegra den. Om vi bara är hårda nog. Om vi bara offrar tillräckligt. ->
Det är rörande på något vis. Som en saga. En klassisk prövning. En drake som kan besegras genom stor uppoffring, stort umbärande, stort lidande. Vi är tränade att tro på sådana berättelser. Vi tror världen fungerar så. Att den är linjär och rättvis. ->
Men verkligheten är rörig och skakig och ingen saga. Den bryr sig inte om uppoffring, moral eller vad som är rättvist. Vi borde alla belönas för vår uppoffring. Istället drabbas vi hårt av mer smitta. Även de som upplever att de offrade mest genom tuffa, stränga restriktioner. ->
Masker eller stängda restauranger besegrar ingenting. Inte stängda gränser eller skolor heller. Vi har ingen kontroll. Det är tufft, men allt vi kan göra är att tvätta händerna och lära oss leva lite ensammare. Tills något ickelinjärt och mirakulöst räddar oss. Som ett vaccin.
Jag hoppas att vi kan prata om det här någon gång, senare, efteråt. Om att ansvar och kontroll är förlegade tankar som hör till en annan, mer modernistisk tid. Om hur man lever i osäkerhet. Och hur man inte går under av hopplösheten och tristessen i det.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
