Det är oerhört mycket snack om varför Sverige inte har lika strikta restriktioner på plats som andra länder. Vi gör fel! Gör vi fel? Vi gör rätt! Andra länder har bättre experter! Eller? Etc, etc, ja ni vet. Jag har en idé om detta om ni vill höra. ->
För det första, ni måste slänga bort den där tanken om vem som gör rätt eller fel. Den är tröttsam och helt oväsentlig. Alla gör vad de kan, dygnet runt. Bara inse det och sluta tjata. För det andra, Sveriges policy är inte väsensskild från andra länders. ->
Den stora skillnaden mellan Sverige policy och andra länders är för det första en av nivå. Hur mycket statlig intervention krävs för att få folk att smitta mindre nu? ->
För det andra upplever jag det som en skillnad i tidshorisont, om jag ska vara ärlig. När det gäller akuta risker är det lätt att fokusera på nuet. Vi har en risk. Folk smittas och dör här och nu. Vi måste få stopp på det så fort det bara går. ->
Det är förstås en fullständigt rimlig approach. Vem vill inte det? Vi vill skydda oss, vi vill inte dö. Men. Problemet är att risken gör oss enögda. Den får oss att tro att om vi får stopp på det här akuta så är allt bra sen. Bara siffrorna går ned. Bara R-numret blir noll. ->
Många av de som är kritiska mot den svenska policyn fokuserar på detta. Och de lyfter andra länders vägval som exempel på att det är möjligt. Det kanske det är i vissa länder, som Island där befolkningen är pytteliten, eller Sydkorea där man var välförberedda och snabba. ->
Men för de flesta länder är den bittra sanningen nog att folk kommer att dö. Antingen nu i den akuta fasen eller senare, i faser som uppstår som en konsekvens av det vi gör i den akuta fasen. ->
Det finns en fara med att sätta hela länder på lockdown, inte bara vad gäller ekonomi och andra risker, men även vad gäller smittskydd. Karantäner kan inte vara för evigt. Om de lyfts innan smittan dött ut kan backlashen bli än värre än det hade varit att inte ha en lockdown. ->
Kanske är en kort lockdown bättre. Kanske är det sämre. Vi vet helt enkelt inte. Det är jobbigt att inse. Men så är fallet. Och då kommer vi till det här vägvalet. Vissa länder har gamblat på att en kort lockdown tar hand om det värsta. ->
Sverige har gamblat på att en kort lockdown inte är tillräckligt och att riskerna med den approachen är värre än det vi tjänar i det korta tidsperspektivet. ->
Så skillnaden mellan vad Sverige gör och vad andra länder gör är delvis att man ser på olika tidshorisonter. Ska vi minska lidandet maximalt idag eller ska vi ha en policy som vi hoppas har minskat lidandet maximalt om tre år? ->
Sverige har, som jag ser det, valt den längre tidshorisonten. Det är inte fel. Inte rätt heller nödvändigtvis. Vad man tycker om den approachen handlar om vad man tycker är bäst själv. Hur långa horisonter man själv är bekväm med. ->
Men det handlar inte om att Sverige har missförstått vetenskapen eller inte lyssnar på internationell expertis. Det handlar om att man har valt en policy man hoppas minskar lidandet maximalt över tid. Jag tror det vore rimligare att prata om det än dagsaktuell statistik.
