eller "mindes mycket" är kanske fel ord. det han hade att berätta var kanske inte direkt vad vi i vanliga fall associerar med "minnen".
att besöka en livstidsfånge i sverige är inte helt okomplicerat. även om de sitter på sitt artonde år. normalt måste man ha någon typ av relation med den intagne.
givetvis får de träffa utomstående om det exempelvis handlar om journalistik, men det gjorde det inte nu. i alla fall inte än. det handlade snarast om en personlig nyfikenhet från min sida. eller något som i alla fall börjat som nyfikenhet.
efter lite mejlande och intygsskrivande (med benäget bistånd av gamla neokontakter) lyckades jag i alla fall utverka ett tillfälle för besök. hans egna mejl hade varit intetsägande och han hade låtit förstå att allt han hade att berätta skulle ske mellan fyra ögon.
anstalten han sitter på ligger i södra sverige, men jag tänker inte vara mer precis än så. jag tog bilen dit själv efter att ha lämnat familjen på astrid lindgrens värld. formaliteterna klarades av ganska snabbt och vi lämnades ensamma i ett besöksrum.
i början pratade vi allmänt. han verkade märklig opåverkad av det långa frihetsberövandet. det var svårt att sätta den timide äldre mannen ihop med detaljerna i domen och fup:en. för ett ögonblick kände jag svindel: tänk om han satt här oskyldig!
men den villfarelsen tog han snabbt ur mig när han plötsligt bytte samtalsämnu. "och du är här för att..." sa han frankt. det lät som en fråga men var inte det för innan jag hann säga något mer fyllde han på med ett konstaterande.
"du är här för att fråga varför jag på natten den 18 februari 1995 bröt mig in hos två äldre människor jag aldrig tidigare träffat och med ett jaktgevär sköt ihjäl dem i deras egen säng."
han sa det så fullkomligt sakligt. så lidelsefritt. konstaterade ett faktum, utan spår av någon känsloyttring. för en sekund hisnade det. fan, han är galen på riktigt, tänkte jag. han kommer att försöka angripa mig nu. vad fan gör jag?
men han förblev sittande. rörde inte en muskel. kanske var de smala, ljusa läpparna formade till ett leende. han såg på något vis nästan ömsint ut. och rösten var mild när han fortsatte.
"och du vill också veta varför jag därefter släpade deras kroppar ut till min egen bil, stuvade in dem i bagageluckan och därefter körde 43 kilometer till en brygga där jag lyfte över dem till en båt och gav mig ut på havet en natt i februari."
han var tyst en stund. det var ljust i rummet. utanför fönstret rasade en julidag lika barnsligt vacker som en sådan kan bli. jag tänkte ett ögonblick på mina barn på astrid lindgrens värld. hur samma sol också sken här.
"och framför allt undrar du" fortsatte han lugnt, "varför jag därefter tog mig i land på en liten holme, på något vis lyckades släpa dem över klipporna till en liten betongbunker från andra världskriget där jag vräkte ner dem på stengolvet och därefter skar bort deras könsorgan."
vi satt tysta en stund. jag hade ju vetat men ändå var det en grotesk upplevelse att höra orden från hans egen mun. jag hade ju läst den rättsmedicinska undersökningen, den osteologiska analysen som talade om ett skarp föremål mot det som var kvar av os pubis.
jag hade ju själv hört honom erkänna för polisen. om hur märkligt motståndskraftigt han tyckt mannens mjukdelar varit när han med sin kniv gröpt ner i ljumskarna för att - som han uttryckte det - "få loss allt i ett stycke".
han besparade mig de detaljarna nu. han förstod väl att jag läst allt. som om han anade hur illa berörd jag blivit fortsatte han tala. fortfarande samma milda röst, men orden kom lite fortare.
"en sak kan jag säga, och det sa jag redan under den rättpsykiatriska utredningen. jag gjorde det inte för att jag går igång på sådant. jag är ingen thomas quick eller vad han nu kallar sig numera. det var inget sånt."
"nej, jag vet." sa jag. sedan fick jag harkla mig för rösten bar inte riktigt. "du sa bara att du gjorde det för att du var tvungen. det var det enda du sa. under hela utredningen. under hela rättegången. du var tvungen."
han nickade. "så nu undrar du varför en medelålders journalist på en lokaltidning som aldrig tidigare begått något brott en dag, eller natt snarare, plötsligt bestämmer sig för att genomföra ett bestialiskt mord på två personer."
jag satt tyst ett tag. visste inte riktigt hur jag skulle ta det vidare. men på något vis kändes det rimligt att börja från mig själv. "jag känner till norrskär" sa jag. "jag vet inte hur många gånger jag åkt förbi med båt. ända sedan jag var barn."
"jag vet exakt vilken bunker det är. det är just den som gör att man känner igen norrskär, som skiljer den från alla andra holmar däromkring. bunkern där du la dem. som barn fantiserade jag om att gå i land och bo i den bunkern."
nu fick hans blick en ny skärpa. han tittade på mig, inte nyfiket, men på något vis ändå berörd. som om jag precis visat mig vara ett intressant avbrott i en annars monoton tillvaro.
jag drog efter andan. "john och elvy östberg. så hette det. och elvy hette berse innan de gifte sig. berse. en släkt som fram till 1967 ägde en stor del av nynäshamns södra skärgård. däribland en ö som heter järflotta."
nu fanns inte mening att dra på det längre. "jag tror" sa jag. "att det finns anledning att tro att du mördade dem just på grund av det. och att det på något vis har att göra med en olycka som drabbade en värnplikt soldat på just den ön ett och ett halvt år tidigare."
tystnad.
tystnad tagning kamera två. störta möjliga tystnad. ändå, det var som om massor passerade förbi. hans blick. min väntan. solen utanför. juli 2017. någonstans i södra sverige.
till slut var det han som talade.
"du vet att jag fått mitt straff tidsbestämt till 30 års fängelse", sa han. "jag kommer ut 2019. det innebär att jag kommer att få utökade möjligheter till persission." jag nickade. "obevakade lufthålspermissioner" fortsatte han. "jag har en planerad till andra helgen i augusti"
"jag kommer på lördagen åka in till x-stad för att handla kläder och äta lunch. vi kan mötas vid mcdonalds. det ligger på x-gatan. klockan tolv."
jag nickade. reste mig upp. vi tittade på varandra en sista gång. sedan tryckte jag på knappens om tillkallade vakten utanför. utan ett ord lämnade jag honom bakom mig.
på vägen därifrån var jag tvungen att stanna vid vägkanten. jag hann knappt öppna bildörren innan spyan sprutade ur min mun. det smakade surt och beskt. kaffet från vår korta möte piskade vägrenens asfalt som ett häftigt höstregn.
