I våras fick jag för mig att det skulle vara roligare att läsa igenom Kalevala med vänner än ensam. Det är nog en av de bättre saker jag har fått för mig. 
Man tar en samling, ett par flaskor vin (med eller utan alkohol) och ägnar kvällen åt att högläsa Kalevala tillsammans. En sång var per kväll, ungefär.
Kalevala är ett så festligt verk. Det finns rytm, den är rolig, oväntad, poetisk. Som all bra mytologi är full av en samling antihjältar som ständigt fattar urusla beslut och sedan helst låter någon annan ta konsekvenserna.
Den senaste svenska översättningen, av Lars och Mats Huldén från 1999, är fullständigt lysande. Texten är en njutning att högläsa.
Den har död, sorg, bortgifta döttrar och människor som inte förtjänar sina öden.
Men framför allt har den folk som hugger sig i benet när de skall göra båtar, inte lyssnar på råd de borde lyssna på och gravt överskattar sina förmågor.
Men framför allt har den folk som hugger sig i benet när de skall göra båtar, inte lyssnar på råd de borde lyssna på och gravt överskattar sina förmågor.
Den har Louhi, som alltid söker vinna ytterligare något från den som är dum nog att besöka Pohja. Joukahainen, Dunning–Kruger-effekten personifierad. Lemminkäinen, som tar lätt på allt han inte borde ta lätt på. Väinämöinen, mäktig, vis, men ständigt bortvald.
Den är perfekt att samlas kring, läsa högt, fira, beklaga, skratta åt.
Kalevala är bra.
Kalevala är bra.
Efter fem tillfällen har vi nu kommit lite mer än halvvägs.
Så man får ju någonting att göra i livet också.
Så man får ju någonting att göra i livet också.
I morgon läser vi sista sångerna. Det blir stort.
Nu börjar vi snart. Ser så mycket fram emot att få ha högläst mig genom alla femtio sånger i sällskap.
