i det som skulle bli det nästa sista året av kung birgers tid skrev abbedissan kunigunda i vårfruberga klosters diarum också något som skulle kunna tolkas som frågor till gud.
inte så att hon verkligen medvetet gjorde det. det hade varit hädelse att ens andas tveksamhet inför guds plan. men hennes ord är sorgsna och andas en slags övergivenhet över hur allt blivit.
hon berättar hur gårdar och hela byar ligger öde. hur barn utan föräldrar strök runt bygderna på jakt efter något eller någon som kunde ge dem chansen att överleva. hur vallarna växte igen och hur hus där människorna bott sedan heden tid multnade, övergivna av allt levande.
för landet och för folket hade det varit hårda år. det var som helvetes portar öppnats på glänt för att sprida lite av dess plågor över människorna. vårarna hade regnat bort, somrarna bjudit torka och höstarna för tidig kyla och frost. vintrarna blev därefter.
fä gick först. sedan människorna. det fanns snart inte en gård i sörmlänningarnas bygder som var sparad. till tälje, nyköping och strängnäs sökte sig flockar av tiggande.
denna svält och dessa år av nöd skulle finnas kvar i människornas minne i sekler. det är den svälten som fadern sätter ut hans och greta på skogen för. det är den nöden som gör att rödluvan än idag får se sin mormor förvandlat till hungrig varg.
minnen blev till berättelser, som blev till legender och myter. snart återstod bara sagorna vi berättar för våra barn. för i dem finns de äldsta bevarat. det innersta och det innerligaste. det vi vet att vi aldrig får glömma.
kunskapen om vad som sker med en människa när hon är riktigt, riktigt hungrig.
abbedissan var ingen ung kvinna när hon skrev. hon insåg att också hennes tid var nära. kanske var det därför hon trots allt valde att låta lite av det som egentligen inte skulle skrivas ner bevaras ända till vår tid.
berättelser. mörka rykten. om vad som skedde när svältåren drabbade kusten och skären. öarna där de yttersta människorna bodde. de som var halvvägs mellan gud och det andra, det som bidade utanför. de som aldrig hörde kyrkklockornas kalng.
hon nämner ristningar i berg. eldar som brann i natten. svält som gjort människorna oigenkänneliga. till bleka gastar med gapande ögonhålor och skinn som flagnade som huggormsbukar.
hur de drack ur havet. drack sitt eget piss. åt as och avträde. hur de vände sig bort från inte bara kung och lag utan också skriften och gud.
hur de för att leva lite till i sina ynkeliga jordeliv valde att vända sig bort från det eviga livet hos gud. hur de sökte andra makter. allt för lite föda, för att bara få slippa hungern när den var som svårast.
moder kunigunda visste vad hunger kunde betyda. hon visste vilka röster som kunde viska när nöden var som störst. kanske var det därför hon ändå såg människorna med nåd. hon bad för deras själar. hon bad för att inte gud skulle stänga sitt rikes portar för dem.
mellan raderna förstår man att hon visste att hon bad förgäves. den som är tillräckligt hungrig gör saker som för alltid stänger dem ute från gud.
allt hade jag berättat med låg röst efter det att motorn stannat. med gemensamma krafter paddlade och stakade vi oss in mot land. augustikvällen var kvav och de väldiga remsorna av blixtar som hotade slita upp den mörka himlen hade inte gett någon lindring.
han nickade åt det mesta. han hade anat. hur långt det gått tillbaka. liknande ord hade han själv nåtts av i sin barndom. när papporna och mammorna försvann ut i natten och lämnade barnen själva i sina sängar. nätterna man inte tittade åt något fönster.
vi hade bara upplevt några timmar tillsammans sedan vi möttes utanför den där mcdonaldsrestaurangen. men det var som om år och liv hade passerat. nu var vi sammanlänkade.
jag frågade om tiden. om det slutat den gången när greger berse valde att vända sig från sitt arv. när han till och med insåg sitt ansvar. när började det åter sippra in?
han visste inte exakt. men de han själv hade torterat ihjäl hade varit de som väckt det igen. som åter kallat. i vilket anfall av galenskap eller högmod visste han inte. men de hade gjort det. de hade kallat henne.
han hade tillhört en av dem som stred vid svir. som den där heta natten på hangö svor det brödraskap som skulle betyda så mycket för det sverige som kom efter. de hemliga männen. de som lovat varandra att sverige aldrig skulle falla.
aldrig vika sig. de hade de sagt till varnadra när de tog fångar i fjärrkarelen. innan de fortsatte till junkerschule i bad tölz. när de tog fångar och gjorde som karolinerna en gång gjort.
de satte ett snöre runt deras skallar. så satte de en pinne bakpå. en kraftig och lång så man fick hävstång. och så vred de runt.
de vred till ögonen ploppade och skallen spräcktes och kvar innanför det hårt spända snöret bara var ett geggigt mos.
precis som karolinerna hade gjort. samma fiende. samma strid.
om det pratade de inte sedan. inte heller om bad tölz. världen hade skiftat färg. men deras tjänster behövdes fortfarande. nu mer än någonsin.
länge verkade de i ljuset. det finns klipp för den som letar på kb. men deras sinnen blev mer misstänksamma, mer förvridna. någon gång på 1960-talet då världen åter skiftade fjädrar försvann de undan omvärldens blickar.
hoddmimers lund. platsen där de två sista människorna gömmer sig under ragnarök och den sista striden. när allfadern faller och tor får sitt banesår. när jättarna drar in och människornas värld krossas i eld och aska. alla utom två, de sista som blev de första. i en ny värld.
precis så tänkte de. när skymningen föll. när mörkret kom från öster istället för gryningen. då skulle de finnas kvar. bevarade i hoddmimers lund. ett sverige som aldrig skulle kunna erövras. ett sverige som aldrig skulle falla.
de befolkade staber och myndighetskorridorer in på 70-talet. deras grepp ute i dimman bestod längre än så. de vakade. de var alltid redo att värna landet mot fienden. ännu nästan ett halvsekel efter bad tölz fanns de kvar.
den gången förde de hem något från öst som var värre än något de tidigare hade gjort. värre än alla lögner och allt styrning ute i mörkret. de förde hem något inte ens de klarade av att bemästra.
jag visste ju att han visste. han visste att jag visste. en del. det som viskats fram. det som dyker upp som överskottsinformation. bakgrundssamtal. skvaller. fylleprat. allt det som aldrig kan publiceras och aldrig kan sammanfattas. det som bara... finns.
det var när de förde hit det som fördämningarna brast. och det som en gång sjunkit i djupet åter närmade sig ytan och världen ovan den.
det som aldrig borde ha väckts.
strax efter klockan 22 den 10 augusti 2017 fick vi landkänning. båtens köl släpade mjukt i sandbotten under oss.
en vindpinad sandstrand där träet som flutit i land färgats vitt i blåsten. bakom den en mur av taniga tallar.
och bortom dem bara mörkret.
men när vi nådde så långt hade redan stormen fått världen att åter byta skepnad.
just när sommaren övergår i höst går det så snabbt. det handlar om ögonblick. havet djupnar, bli blåare. tappar sina patina av silver. sedan en kort tid buteljgrönt medan vågdalarna gjupnar. sedan gråheten. och gässen som snart bildar breda band.
asplöven är gula och liknar gammalt papper. rönnarnas bruna. men det är björkarnas som först rivs av av vinden.
mellan en själv och horisonten får det kanske plats tre eller fyra vågor. sedan två. till slut är hela haven en lutande platta som kastar sig mot klipporna och grynnorna. vikarna kokande infernon av kokainvitt skum.
när jag var barn var det ett par på en segelbåt. de hade trygg hamn men tyckte det slog. de skulle bara lägga om. backa ut i viken lite. in på en annan plats.
de var långt från där vågorna bröt. men baksuget tvingade dem utåt. de hade en segelbåt med liten snurra. de hade inte en chans.
minuten efter var de ute i virvlarna, ytterligare några minuter senare var segelbåten pinnved. jag minns fortfarande pappas bleka ansikte när han berättade på morgonen.
hela ön visste. någon i en av stugorna i norrhåle hade gått ut för att pissa. då var inte mycket kvar av båten. de gick ut med lotsbåten. peter som var bergsprängare och stark som en oxe var med. han lyckades få upp karl i sista sekunden.
det var ren tur. lotsbåten hade tjugo gånger så stark motor men kunde inte heller ligga just i brottet. men peter såg honom och la sig raklång på durken. med en hand ryckte han honom rakt upp. som kanske karelin och nägon till hade orkat.
vet ni vad jag var rädd för när pappa berättade? henne. hennes kropp. hon som inte klarade det. liket. att de uppsvällt och blekt skulle flyta upp där vi badade. jag visste ju att hon fanns där ute någonstans.
att hon fanns där ute någonstans.
redan samma dag fick de upp henne uppe vid sikhäl. jag minns hur lättad jag var.
det här berättade jag inte. vi hade vadat i land. havet var fortfarande ljummet. vi slet upp båten så långt vi kunde. vinden kom från syd. höll på att slå om till sydost.
han berättade om ett vykort han fått. från samma man som jag pratat med tidigare samma sommar. johan. han som överlevde. om han nu gjorde det.
fan vet vad som blev kvar.
han bad mig tända mobiltelefonens lampa. vi hade sökt oss in från stranden. nyponsnåren hade rivit våra byxor. tallarna böjde sig skrikande under vindens kraft. vi fick gå långt in för att kunna prata med varandra. så högt mullrade vågorna in mot stranden.
han visade mig vykortet. handstilen måste ha varit påverkad av de där påsarna från tallink silja. när han gick över i gränslandet mellan det var som en gång var han och det han sedan blev. gnetiga bokstäver. en tvättstugelapp. fanns med långt mer än irritation bakom. något annat.
jag stirrade på texten. jag minns vad jag associerade till. för det påminde verkligen om det.
HOuN var där även om NI INTE SKA veta det!
först bran det och SEDaN kom de VITA!
ni SOM INNTE sett HOUIN
utan ÖGON kommer ALDRIG längre vETA!!!
JAGHUIN hon hon HON ska DÖDaR inte HON !
DET VAR iNGEN NaTT DET VAR LIVET!!!
först bran det och SEDaN kom de VITA!
ni SOM INNTE sett HOUIN
utan ÖGON kommer ALDRIG längre vETA!!!
JAGHUIN hon hon HON ska DÖDaR inte HON !
DET VAR iNGEN NaTT DET VAR LIVET!!!
"det var ingen natt det var livet."
vinden ökade från det redan absurda. det måsta ha blåst tjugofem i byarna nu. trettio. den vrålade. det är det sjuka. man tror att en sådan vind ska tröttna. sluta. hämta andan. men den bara fortsätter.
vykortet hade skickats till anstalten han satt på. varför det gick igenom vet jag inte. någon trodde väl att det inte kunde skada.
vinden bara fortsätter. tar i. ökar än mer. det är då man inser sitt misstag. att man lagt ett mänskligt raster över det omänskliga. att man tänkt saker som "tröttna" om något som inte kan tröttna.
han ville att jag skulle ha vykortet med den förvirrade texten. jag fick pressa ner den under jackan för att vinden inte skulle slita tag i det.
i det samma kom regnet.
vi gick inte längre. vi kröp. vinden fick träden runt oss att knarra i falsett. grenarna slog vilt. allt löst slets loss och skickades som vassa projektiler mellan stammarna. vi fick pressa ihop våra huvuden som ett ömsint par för att kunna kommunicera.
regnet föll vertikalt. nittio grader. geometriskt. jag frågade om tiden igen. hur stämde det? redan 86 hade det ju börjat. det de tog från öst kom ju senare?
det kunde han inte förklara. mer än att tidens regler inte riktigt gällde. hon... HOIN kunde trotsa dem. när hon kallades kom hon. tidsdimensionen var vagare. mindre nödvändig att följa. hon... HOIN fanns för eoner. inte för år. 86 eller 91 spelade ingen roll. det var försumbart
en gång hade hon kanske räddat sverige. .. ho HOIN... kanske hade gjort det. innan stäket. sommaren 1719. sedan... hon hade mättats. det hade funnits någon hela tiden som... löst det.
jag hade ju själv sett källare till fitnäs säteri där en av dem... löst det. han hade haft företrädare. jag hade läst om den unga kvinna som hängdes på tingsplatsen 1822. när de andra skrattade åt hennes sprattlande ben.
eller pojkarna som sökte sig till junkerschule. och vad de sedan gjorde.
det hade alltid funnits de som var beredda att göda henne.
"de där du... som du mördade?" frågade jag. jag hade velat viska men var tvungen att skrika. "de var det offer hon krävde? eftersom de hade kallat henne så..?"
han nickade. det tror jag än idag att han gjorde. jag har bara mitt eget minne från den stunden.
att fråga honom i efterhand gick ju inte.
nu slog vågorna in över skogsbrynet. regnet blev osannolikt. det gick inte längre att stå upprätt. dånet från havet överröstade allt annat.
men han reste sig ändå. drog mig bryskt med. som sårade soldater drog han mig vidare. forrest och bubba när skogen exploderar bakom dem. vi skulle vidare.
till slut nådde vi platsen.
vindens tjut avtog. det fanns en... värme. eller något annat. en avsaknad av kyla.
det finns ett skydd för varje storm. någonstans att skyla sig. en gång kallades det hoddmimers lund. platsen där de två sista människorna flydde. de två sista som skulle bli de första.
marken var kal. som om ingen kunde växa. riset och slyn hade liksom valt att inte komma längre. lämna en plats tom. jorden var grå som aska. de närmaste träden liksom lutade sig bort för att blotta himlen ovanför oss.
och i mitten en kal sten. en blankslipad klippa som rest sig ur berget. inga lavar, ingen mossa. bara en iskall häll som blänkte i natten.
han visade mig fram. jag följde efter. mina steg saknade vilja. det var som om jag saknade inte bara vilja utan allt det som annars definierar en. jag var reducerad till en uråldrig fysik. en rullande sten. en häll som äts av lavar. en sandbotten som veckas av vågorna.
vi knäböjde vid hällen. hans hand ledde min. mina fingrar letade sig fram genom ristningarna. jag såg dem inte. jag läste dem med mina fingrar. stenen var så kall under mig. men jag läste.
och då förstod jag slutligen.
förstod vad han var tvungen att göra.
förstod vad jag var tvungen att göra.
moder kunigunda i vårfruberga kloster hade vetat det hela tiden.
det finns saker som människor gör när de är riktigt hungriga som för evigt stänger vägen till guds rike.
det finns val vi alla kan göra som för evigt stänger vägen till guds rike.
allt livet handlar om är att förstå vilka val det handlar om.
och när man väl förstått att man står inför valet - vilken väg som är den rätta.
nu hade vår stund kommit.
