som många män i min ålder och ställning står jag inför en narrativ paradox. vi förväntas skapa vår egen historia, den vanliga, moderna, rationella. vi har lärt oss språket men står utan berättelse.
vi växte upp i slutet av kalla kriget då dödsstjärnan fortfarande väntade på att sprängas. bara man var tillräckligt snabb, litade på kraften och hade rätt vänner.
men någon hade slängt maktens ring i lågorna långt före oss. narrativen tog slut. kvar stod vi med ett språkbruk. det kunde handla om en examen, en förförelse, ett språng ut i det okända. men verkligheten lät sig inte längre fångas.
då anpassade vi språket. men vi bytte det inte. vi lärde oss andra termer, men vi ändrade inte tankesystem. vi försökte rädda oss till en kompromiss som inte längre var möjlig.
det hade jag anat. och när karl sverker andersson, född 1955 i torö församling, strängnäs stift, natten till den 12 augusti 2017 bad mig pressa fingrarna ner i ristningarna som berättade hela sanningen om HOIN förstod jag också vad det innebar.
nu hade natten hunnit bli totalsvart. blixtarna som skickade piskor av vitt ljus mellan stammarna gjorde mörkret efteråt än svårare att genomtränga. ögonen ömsom vitbländade, ömsom förlorade i dunklet.
han ledde mig åter mot stranden. att jag fortfarande inte behövde släpas måste berott på någon uråldrig instinkt av reservkraft vi behåller till det sista av stunder. en slags energi som enbart triggas av det yttersta hotet.
när vi åter hade sand under oss pressade han mig plötsligt ner mot marken. jag slant på en våt gren och föll ner i en liten kaka runda stenar som samlats i en grop. järnsmak i munnen och värme kring hakan.
jag kunde inte tänka längre. svalde det pulserande blodet för att få ett konkret variabel att fixera vid. tuggade läpparnas kött. han väste åt mig att hålla käften. först då insåg jag att jag skrek.
ytterligare vita explosioner ovanför oss. vi hade nått now do lung bridge. den sista anhalten på resan. snart skulle vi nå colonel kurtz. snart var vi i det innersta. färden var snart över.
WILLARD
"Who's the commanding officer here?"
GUNNER
"Ain't you?"
"Who's the commanding officer here?"
GUNNER
"Ain't you?"
han viskade instruktioner. hans mun var tätt intill mig. kände hur hans käkar jobbade när han spottade fram orden. det var som jag samtidigt smakade hans saliv. den ruttnade för varje ord. hans beniga fingrar klöste mitt bröst för varje ord.
vi skulle ut dit. så mycket förstod jag. dit allting hade börjat. eller i alla fall börjat för den här gången. det var där det måste avslutas.
båten vi stulit slog hårt mot stranden. höll på att välta för varje brytning. men han fick den rätt. ut den i vattnet. igång motorn. varifrån han fick krafter kunde jag inte förstå. men det var som om hans armar blivit länge, grövre. bålen krymp. snörpts samman.
en fyrbent insekt vars lemmar vigt slingrade sig runt aluminiumskrovet. ansiktet dold i skugga. med en av de spindellika armarna fångade han in mig och slänge mig över relingen. sekunden efter hade han fått fart på motorn.
vi gick rakt mot sjön. rakt mot bränningarna. det borde inte gått. ena stunden hade båten kastats fem meter upp och balanserade på vitt skum, i nästa rasade vid ner i nästa vågdal. men han fick oss framåt.
hela den mjukt rundade kustlinjen längst öns södra sida var ett kokande infermo av vita explosioner av skum. men vi kom igenom det. propellern bakom oss stod i luften och röt gällt, sekunden efter plöjde den ner i skummer och kastade oss framåt.
vid ristningarna hade jag förstått det han hade försökt säga. "you don't talk to the colonel, you listen to him." nu skulle cirkeln slutas. det var han som var tvungen att göra det. men han behövde min hjälp.
plåtskrovet slog mot en undervattensklippa som nästan bröt det i två delar. smällen ilade som en smärtblixt längs ryggen. under några panikfyllda ögonblick trodde jag att jag för alltid förlorad förmågan att gå.
sekunderna efter var jag ändå uppe på fötter. i vattenbrynet. baksugen bände mina ben bakåt som de varit av staniol. men han höll mig fast. drog mig i säkerhet.
ytterligare en blixt. nu såg jag åter hans ansikte. det hade förändrats. åldrats. skärpts. blivit uråldrigt. sammansatt av många. generationer av män. hyn hade mörkad och tjocknat. den glesa skäggväxten som grova lavar.
"nu" mumlade han. "nu gäller det. det är det här vi väntat på. vi alla som kämpat. alla nätter... alla offer... allt vi var tvungna att göra de där nätterna..."
han lyfte sina händer framför sig. de var som murkna bryggplankor, skummande av blod. "de här... vi rodde galärerna... vi förde yxan... vi fanns alltid i skuggan..."
den enkla skjortan han burit under hela dagen var dränkt av vatten. under pumpade organ och muskler. jag anade hundra och åter hundra sår. från pikar och musköter, sten och berg, nävar och sparkar. ruttnande ärr där sjövattnet ilade.
"herrar och ledda..." han drog efter andan. det var som hans lungor tömde luften omkring oss på syre. "husbönder och trälar... som det alltid varit... alltid blivit... alltid skall bli..."
sedan skedde en plötslig förändring. det var som han krympte framför mig. illussionen om uråldrighet försvann. jag hade plötsligt ett gammal och ordinärt ansikte framför mig... han flämtande när han fortsatte prata...
"du förstår? jag är de oäktas oäkta söner. genom generationer. men precis som berse förde sitt vidare har vi fört vidare vårt. intill denna tid. mellan oss stod alltid HOUIN. den vi båda kunde kalla. hon som närdes av vår kamp."
"hur många fäder tror du inte förstod vad som hände deras barn i den där källaren? hur många barn har inte sett sina föräldrar torterats och skändats? sett sin mors ben desperat sparka i luften och pisset rinna nerför låren när snaran drogs åt? hört hur de andra skrattade?"
"vi slöt fred. inte försoning. men fred. för att ingen kunde vinna. bara HOIN. hon som närdes av vår kamp. hon växte sig fetare. var det inte den ena var det den andra som bjöd. det finns många sorters hunger. både hunger efter mat och efter makt får människorna att förvandlas."
"det skulle vara evigt. för att inte göda HOIUN. ingen skulle längre kalla. hon skulle glömmas i djupet. förtvina långt där nere i mörkret. för ingen kunde vinna. men de svek. i hemlighet försökte de igen. de trodde att vi inte längre vaktade."
"men nu..." han skakade på huvudet. nu var det som att han krympte. skallen började framträda under en blankslitet skinn. "nu ska det vara slut... vi ska mötas här... för det får inte ske mer nu..."
"den gången..." djupa suckar. åskan dånade ovanför oss. träd föll skriande under vindens kraft. " de öppnade för helvetet... du kanske bara var barn då... men hat. splittring. våld. mord. hotande kaos. sverige föll nästan samman innan vi hann mobilisera igen..."
"de fick unga pojkar att sparkas ihjäl i nätter som skulle vara fyllda av glädje... fartyg gick från kaj som hälften vrak och drog med sig fäder och mödrar i djupet, döttrar och söner... människorna förlorade tron... på sig själva, på det vi byggt tillsammans..."
utan att jag kunde förstå hur det hade gått till hade vi kommit bort från vattnet igen. uppåt. klippor, tallar, lavar. vass ljung under knäna. vindpinande rönnar som slets sönder i vinden. långsamt nådde vi norruddens krön.
där väntade hon.
hade hon bott i bergshamra eller farsta? aspudden eller sickla? och hur många år hade det varit?
hon verkade inte förvånad att se någon av oss. men nu såg jag henne med nya ögon. i de vita blixtarna var det som om tiden gick igenom också henne. jag såg en dotter till generationer av härskare. av de som plågat.
jag såg den siste av ätten berse.
de nickade åt varandra som om de väntat länge på detta möte. så avtog vinden omkring oss. långsamt tynade dånet från havet bort.
vi såg observationsbunkern rakt framför oss mellan träden. för varje steg vi närmade oss den avtog det ylande klagandet i deras kronor. vagt kunde ljuset inifrån anas.
de två först. därefter jag. bunkern låg precis på krönet av en liten klippkam. ingången från söder. när vi steg upp på klippan såg vi havet utanför.
det var i det närmaste helt lugnt. på avstånd såg jag ljuset från skrapans fyr svepa över farleden.
jag hade tappat telefonen långt tidigare. men vad spelade det för roll nu. det fanns inget nät att använda. inte där vi är nu. inte när vi är nu.
så hörde vi plötsligt röster. tydligt.
”fan, jag behöver pissa.”
svaret kom snabbt. glättigt. ”halka inte i sjön bara”
den svartmålade ståldörren öpnades. en mörk gestalt fyllde ljuset. långsamt steg han ut på betongplattan utanför. hon som påstått sig vara någon slags ansvarig för kulturminnesvården i nynäshamns kommun gick långsamt närmare. så slöt hon den mörka gestalten till sig.
tillsammans gick de åter in i ljuset. jag och han väntade utanför i tystnaden.
det blev varmare omkring oss. jag ville inte fråga mer men antog att det hade med händelsernas logik att göra. kanske alstrade det värme. processen i sig. kanske hade jag själv blivit känsligare.
en ny röst inifrån värnet.
"fan jag måste kissa". och förstås samma svar: ”halka inte i sjön bara”.
åter en mörk gestalt. han lämnade min sida och kastade sig fram.
men det var inte här det skulle sluta. de pekade vidare. längre mot vattnet på den motsatta sidan av udden. en äldre bunker. rostig järndörr. djupa skottgluggar som vidgade sig utåt.
utanför. jag förstod vad de krävde av mig. HOIN skulle inte komma utan att kallas. utan att lockas. det var bara deras kamp som kunde få henne att resa sig ur vattnet.
vi steg in i bunkern. bråte fyllde det skitiga golvet. plank, stenskravel, gamla mauserpatroner.
hon räckte den till mig. med en känsla av fullkomlig overklighet greppade jag den kalla kolven.
jag hade redan förstått vad skådespelet hade haft för syfte. varför de valde mig kommer jag aldrig kunna förstå. kanske var jag tillräckligt lättledd. eller tillräckligt envis. eller så var det bara slumpen.
de hade ställt sig brevid varandra. avstånden till mig ökade när de backade mot betongväggen. som om de gemensamt ville markera avstånden. att min del snart var slut. längre fick jag inte följa.
jag försökte få ur mig de sista frågorna jag hade. men gommen var så torr att mina ord blev till hesa stönanden. jag kunde bara viska. hur skulle jag göra?
"benen" svarade de. för de var ett nu. en röst. ett sinne. varsin hamn. "då dör vi inte riktigt än. men vi blir kvar. vi kommer inte hårifrån. ingen av oss kan svika."
"men hur...?" de tittade medlidsamt på mig. deras ögon var också ett nu. förklarade att det inte var min sak. resten var deras. bara de kunde göra något nu. när OIINH väl kom skulle jag bara vara långt borta.
en sista fråga. ett sista svar måste jag ha.
nu tänkte de mina tankar. munnen som nu var ett öppnades inte. men jag förstod.
"du kan inte veta. du kan bara leva vidare. kanske kommer tecknen tidigt. hatet. vreden. hettan. det onaturliga. vi vet inte hur. en gång genom krig. en annan genom svält. en tredje genom galenskap. HOIN har många medel. men ge akt på hat. på vrede. och på hetta."
med darrande arm höjde jag glockpistolen framför mig. de gick mig till mötes. fältuniform m/90 täckte benen. jag lät pikan sjunka. andades djupt. stålsatte mig för att träffa.
långsamt kramade jag avtryckaren.
