Sprungit i regnet och tänkt på en sak: Varför jag tycker att alla förslag på ambitionsökning, oavsett var i skolsystemet de sker, är fel. Det är en åsikt som provocerar många. Kanske för att folk inte förstår hur jag tänker. Här kommer ett försök att förklara. Läs gärna.
Politiker vill gärna visa handlingskraft genom att välja ut ett i samhällsdebatten aktuellt område och föreslå en ambitionsökning just där. Sexualundervisning, läxläsning, förskolan, matematik, osv. Jag svarar fel fel fel och menar att det inte finns utrymme. Politiker blir sura.
"Hur kan just den reformen vara så farlig. Det är ju bara en liten del av allt. Det måste väl ändå gå att satsa på just min grej".
Jag ser utbildningssektorn som en helhet. Tänk er en ballong med den lilla tekniska finessen att man kan blåsa in luft överallt. Ballongen är för närvarande sprickfärdig. Vi har blåst in och blåst in och blåst in i sann NPM-andra länge nu.
Idag har socialdemokraterna föreslagit att blåsa in lite läxläsning. De tänker kanske att den ambitionsökningen kan man finansiera med lite statliga pengar och sedan är det lugnt. Fast ballongens yttre är lika mycket människor som är villiga att jobba i skolan som pengar.
Lite olika saker kan komma att ske om förslaget blir verklighet. Några exempel är att lärare kan få mer att göra, nittonåringar kan få mer att göra och att lärare i fritidshem (slasktratten) kan få mer att göra. Vi tar det sista exemplet.
Lärare i fritidshem är en stor bristvara. Det är bara att kolla Skolverkets statistik. Andelen behöriga minskar och minskar. Enligt exemplet ska dessa nu även schemaläggas på läxläsning.
Konsekvensen av det kan bli några olika saker. Mindre tid att vara assistent på lektioner, ytterligare minskad behörighet på fritids eller att arbetsbelastningen för lärare i fritidshem helt enkelt ökas. Bort med den sista planeringstiden.
I första fallet drabbas eleverna i skolan och lärarna, i andra fallet drabbas barnen på fritids och i tredje fallet drabbas lärarna i fritidshems hälsa. Men ambitionsökningen skedde på läxläsningsfronten. Var du än trycker in luft i ballongen sprider det sig.
Jag kan ta några fler exempel för att det här ska bli tydligt. Förskolan. Politiker höjer ambitionen för förskolans pedagogiska uppdrag. Uppgiften tilldelas förskollärare och kräver viss förberedelsetid.
Detta kan förskolerektorer lösa på olika sätt. De kan anställa fler förskollärare för att lösgöra planeringstid, men det finns inga förskollärare att anställa och det finns inga pengar att öka andelen förskollärare. Så det alternativet blir svårt.
Eller så kan de för att hålla budget minska förkollärartätheten och öka andelen barnskötare. Då går det att friställa förskollärarna för att planera ihop men då blir förskollärarna så få att de inte hinner med att ta hand om barnen och då blir de sjuka istället.
Eller så kan man öka barngrupperna för att på det sättet finansiera planeringstid för förskollärare. Men då blir barnen stressade och får mindre tid med vuxna som kan lära dem något. Detta drabbar förskoleklassen som får barn som mår dåligt och som har svårt att fungera i grupp.
Ambitionen var kanske att barn skulle lära sig att läsa bättre i förskolan men eftersom ballongen "utbildning" är full sprider sig problemet. Efter år av besparingar och kravökningar kan man inte längre isolera ambitionsökningar.
Ett exempel från min egen vardag. Samhällskunskapsämnet har fått tillökning i sina centrala innehåll. Digitalisering. Inget har tagits bort. Ballongen är full. Jag kan inte säga att aha där på fredagar tittade vi ju i väggen i 10 minuter, där kan jag prata digitalisering.
Jag kan trycka in det i samhällskunskapen men då drabbas andra centrala innehåll i samhällskunskapen. Jag kan låta samhällskunskapen ta mer tid än de andra SO-ämnena men då drabbas de andra SO-ämnena. Eller jag kan behålla samma ambitionsnivå men magiskt hinna mer = jobba hårdare
Ett exempel från förvaltningsnivå. Politiker ökar kraven på administration och dokumentation i form av förvaltningsövergripande systematiskt kvalitetsarbete. Pärmar måste kunna visas upp när inspektionen kommer på besök.
Skolförvaltningen skulle dock effektiviseras med 2 procent samma år och andra uppgifter ska fortfarande lösas så dessa måste spilla ner i organisationen. Rektorerna får ytterligare några punkter i arbetsbeskrivningen. Men inte mer tid.
Rektorerna har redan smäckfullt så några av deras gamla arbetsuppgifter måste spilla ner på arbetslagsledarna. De har redan fullt så lite andra saker hamnar på lärarna. Ballongen var full. Ambitionsökningen spred sig och hamnade på någon annan att lösa.
Avslutningsvis den enskilda reform jag fått absolut mest skit för att kritisera. Läsa skriva räknagarantin. Åh vad jag hatar barn med behov. Fast. Om man tänker skolan som en ballong då?
Ambitionsökningen är en garanti att åtgärder sätts in så att alla elever lär sig läsa, skriva och räkna. Men. Ekonomiskt kompenseras bara huvudmännen för att göra utredningen för att ta reda på vilka elever som behöver hjälp och med vad. Ca 350 kronor per elev och år.
Det andra som behövs för att lära barnen läsa, skriva och räkna anses redan ligga på skolans uppdrag. Det ger noll kronor.
Vad kommer att behövas för att klara garantin? Specialpedagoger som kan göra de där utredningarna. Vet ni var det också råder brist på? Specialpedagoger. Men politikerna har ju garanterat en massa utredningar? Lösning. Specialpedagoger rekryteras till låg från mellan och hög.
Vet ni vad som behövs även på mellan och högstadiet? Specialpedagoger. Men de flyttas till låg för att där finns en ny ambitionsnivå att klara. Åtgärdsgarantin. Ballongen är smäckfull. Det går inte att trycka in luft på ett ställe utan att det påverkar hela ballongen.
Det är inte pga elakhet politiker föreslår ambitionsökningar. Jag tror de själva tror att det är bra för skolan att göra så. Samt att väljare förväntar sig det. Tyvärr förvärrar den här politiken bara läget. Till ingens nytta. Inte elevernas, inte lärarnas, inte samhällets.
Svårt detta. Men kanske kan några av er som tycker att jag gnäller eller är ond tänka lite mer att "nej han ser lite annorlunda på skolan. Han ser en ballong".
Gonatt
Gonatt
Inte gonatt. Jag glömde slutklämmen. Enligt lex ballong flyttar sig inte bara ambitionsnivå utan även problem. När förskolan får problem får lågstadiet problem. När lågstadiet fungerar sämre upplever mellanstadiet att elever är sämre förberedda. Osv.
Oavsett vilka lärare jag pratar med säger de samma sak. De tar över elever som har allt sämre grundkunskaper. Lärare tvingas anpassa undervisningen mer och mer vilket i sig gör att den som sedan tar över kommer fundera över vad tusan det är som händer.
Nu godnatt
Nu godnatt
