jag håller med om mkt här, men samtidigt begås misstag "åt andra hållet" i den här texten. det verkar väldigt svårt att sätta fingret på exakt vad problemet eller icke-problemet med sd är. dn.se/ledare/signera…
det finns strikt taget två huvudsakliga argument mot att "närma sig" sd. (väljer en avsiktligt diffus term.) det ena är att sakpolitiska förhandlingar tenderar att hamna ngnstans mittemellan parternas utgångspositioner. dvs "närmar man sig" sd riskerar sakpolitiken att påverkas.
det är en rimlig prognos. men därefter blir det svårare av flera skäl. ett är att det verkar svårt att definiera vad det obehagliga utfallet eg består i. här övergår man ofta till att rabbla politikområden ("eu","kultur") eller ta exempel på att sd väljer orban före merkel.
att sd väljer orban före merkel säger mkt riktigt om vad sd är för ett parti och vart de vill att sverige ska gå, men det blir diffusare när det ska förklaras hur det påverkar en sakpolitisk förhandling om ex ekonomi. hur tänker man egentligen här?
vi kan ta det andra ytterkantspartiet som exempel, på 70-talet för att slippa dagspolitik. då hade v verkligen en radikalt annan syn på vart de vill styra sverige än de andra partierna. mot ett helt annorlunda samhälle.
det gjorde att partiet inte tilläts vara med på vissa områden. men påverkade det egentligen partiet som politisk part om exempelvis miljöpolitik? kunde man då säga att "eftersom de är kommunister kan vi inte komma överens om nya naturreservat för det blir lite kommunistiskt"?
eller säg ngt som med lite god vilja skulle kunna tolkas i enlighet med en skala där verkligen kommunism fanns med som pol. säg en ökning av barnbidraget. var ökning av barnbidraget lite mer ett steg mot kommunism pga kommunisterna var för det?
dvs exakt hur förväntar vi oss att "orban hellre än merkel" eller "ddr är ändå rätt bra" ska smyga in i utfallet av sakpolitiska förhandlingar? syns det eller sker det i smyg? sker det kanske indirekt? här är det fortfarande märkligt diffust.
det andra argumentet mot att "närma sig sd" är att man då legitimerar sd och allt vad partiet står för. det tycker jag är ett starkare argument. där kan effekterna mycket tydligare pekas ut.
en partiledare som ex säger sig vara emot rasism men samtidigt har suttit och tagit fram en gemensam politik med sd har otvivelaktligen problem. frågorna till hen blir då ungefär i serien: är du emot rasism? (ja) tycker du det är hemskt? (jätte) har sd rasistiska rötter? (ja) >
> är inte åkesson del av dessa rötter (eh, ja kanske) kom igen, han gick med 1995 (ja, okej då) men om rasism är jättehemskt är väl åkesson jättehemsk? (tja..) kom igen, det ena följer av det andra... osv.
det vill säga: ett "närmande" till sd innebär inte bara en legitimisering av partiet utan också en delegitimisering av den egna positionen i form av antirasism. och här talar vi decennier av försvarsanläggningar som rivs upp.
ganska likt hösten 2015 när alla partier (utom sd) fick ge upp den lika gamla devisen om att invandringsmotstånd var rasism. det var enorma värden av politisk legitimitet som försvann där. med sd skulle värdena sannolikt vara än större.
så legitimitetsargumentet _är_ starkt. där finns konkreta effekter att peka på. problemet med det är att det samtidigt också tillämpats så diffust och ibland motsägelsefullt. det finns ett inslag av hyckeri kring det.
dvs var går exakt gränsen? vad betyder passivt och aktivt stöd? och vad är det värt att offra för att inte ta emot stöd från sd? om ex alliansen vill avskaffa välfärdsstaten helt - kan s slå sig samman med sd för att stoppa det?
