Nu kommer en lång rant för den som orkar läsa. Den är högst personlig
Jag har jobbat som polis i 10 år. Får ofta frågan om det inte är jobbigt att varje dag se samhällets baksida och behöva hantera bråkiga/stökiga människor som avskyr polisen. För det är sällan ngn som ringer 112 och säger ”kom hit, det är fest och alla är jättetrevliga”
Har reflekterat mkt kring frågeställningen. Svaret för egen del är nej. Jag har inga problem med att de vi griper inte gillar oss då det ligger i sakens natur.
Om sanningen ska fram så händer det inte allt för sällan att jag får höra att ”det är lugnt, ni gör ju er grej, vi gör vår” och så är det inte mer än så.
Under mina första fem år som polis så blev jag chockad över den massmediala beskrivningen av vårt arbete. Min känsla var att ingen stod bakom vår poliskår. Iaf inte offentligt. Jag kan räkna på fingrarna de gånger ngn gav några uppmuntrande ord.
Började själv ställa mig frågan för vems skull jag egentligen gör det här. De kriminella gillar oss inte, inte massmedia heller. Det kanske ska vara så. De ska ju faktiskt granska oss.
Men när inte heller människor på gator och torg verkade särskilt glad över vår närvaro blev det jobbigare. Och när politikerna som bestämmer vad vi ska göra inte heller stod bakom poliskåren utan alltid bara sa att ”utredningen får visa om polismannen gjort fel”
Sen kom lönefiaskot. Jag gick från 20 000 kr i månaden till 25400 på 6 år i tjänst. Jag hade passerat 30 år och mot den bakgrunden som jag beskrivit så funderade jag starkt på att använda min juristutbildning till ngt annat
Jag valde att sätta ett slutdatum. Ngt måste hända innan det datumet annars lämnar jag in brickan.
Jag bestämde mig för att aldrig gnälla om det inte var konstruktiv kritik med förslag på lösning
Samtidigt började terrordåden hagla över Europa. Helt plötsligt fanns en hotbild mot bland annat mediebolagen. För första gången läste jag artiklar skrivna av svenska journalister där de tackade polisen för att vi kom till deras arbetsplats och fanns där.
Samtidigt lyckades jag efter flera års vikarierande som yttre befäl, från pass till pass få ett långtidsvikariat med full betalning. Och därefter sökte jag en fast tjänst och erhöll den.
Opinionen började också vända. Folk började mer eller mindre varje dag komma fram och surra med oss. Tacka oss. Kändes konstigt. Lite överdrivet också. Det är faktiskt bara ett jobb
Idag tycker jag rapporteringen är balanserad på ett helt annat sätt. Journalister fortsätter att granska och gör det bra. Ta Kevin-fallet som ett lysande exempel
MEN när en fd partiledare för Vänsterpartiet idag insinuerar att svensk poliskår ska ha nazistsympatier då kommer återigen dessa tankar tillbaka. För vem gör jag detta egentligen?
Idag är jag dock äldre, jag vet att jag gör ett bra jobb, jag vet att mina värderingar är bra och jag står stabilt på jorden. Så nazist-kommentaren rinner ändå av mig ungefär på samma sätt som spott rinner av min uniform när jag utsätts för det i jobbet.
Imorgon väntar ett nytt arbetspass. Jag hoppas någon kommer fram och säger hej. Ni behöver inte tacka oss, det räcker gott med ett ”hej”
