Thread by @HenrikSundstrom

Det var inte någon ondska på individnivå som drev makarna Myrdal, Arthur Engberg, Vilhelm Lundstedt och de övriga ledande socialdemokraterna i början av 1900-talet. Det fanns en ideologisk kontext där offrandet av individen till förmån för "samhällsnyttan" var fullt rationell

Den filosofiska basen utvecklades av ett antal filosofer vid Uppsala universitet, av vilka den ledande var Axel Hägerström. Under påverkan av Kant, Marx och Nietzsche så utvecklade de under 1900-talets första decennier en radikalt progressiv filosofi, kallad Uppsalaskolan.

Hägerström menade att det som vi allmänt uppfattar som rätt och fel i själva verket är skapelser som kommer ur historien, ur en maktkamp mellan olika grupper i samhället. Den som vinner skapar rätt och fel, och så gjuts det fast som en objektiv sanning

Hägerström menade att vi måste välta undan våra föreställningar om en objektiv och evig rätt. Vi måste slita bort de kristna värdena, för att kunna släppa fram ”övermänniskan”.

”(De kristna värdena) trycker på sinnena och håller nere lejonnaturerna”

Hägerström hade ett mycket gott öga till socialdemokratin. Han menade att den som var den tillbakatryckta övermänniskan i Sverige var arbetarklassens och socialdemokratins hjältar. Det är dessa som måste få chansen att kliva fram och omdana samhället in i den nya moderna tiden

Samhället skulle skapa ”individer som höja sig över hopen genom sin skaparkraft, genom sin känsloförfining, genom sin klarsynthet”

Det är alltså tal om slags aristokratisk progressivism. En slags arbetaradel, som inte skulle hållas tillbaka av det borgerliga samhället.

Det Hägerström och hans kompisar i Uppsalaskolan därmed stod för var en värdenihilism.

Hägerström menade att värden i objektiv mening inte fanns, det var bara vidskepelse, magiskt tänkande, att tro att det kunde finnas ett objektivt och evigt rätt eller fel, ont eller gott.

Enligt Hägerström så var en utsaga som uttryckte ett visst värde helt ovetenskaplig, den kunde inte ha någon sanningshalt. Att säga att något var ”ont”, ”fel”, ”gott” eller ”rätt” i värderande mening var enligt Hägerström bara uttryck för känslor.

Vetenskap skulle handla om objektiva fakta. Därför menade Hägerström att man måste rensa ut allt som liknade värderingar ur vetenskapen, särskilt ur rättsvetenskapen.

Hägerström var en mycket karismatisk man, och han fick ett enormt inflytande i den akademiska världen. Han ansågs som Sveriges största filosof genom tiderna, en världsfilosof. I vart fall ansåg man det här i Sverige.

På 1910-talet blev Hägerström mycket nära vän med en professor i rättsvetenskap, alltså juridik, som hette Vilhelm Lundstedt. Nämnde Lundstedt var inte bara juridikprofessor, utan också en i allra högsta grad aktiv socialdemokrat och debattör.

Det har var den typ av kretsar som Hägerström umgicks i, på den tiden framstående radikala socialdemokrater. Den som sammanförde de två var Arthur Engberg, även han ledande socialdemokrat.

Vilhelm Lundstedt tog direkt till sig Hägerströms filosofi, ett skarpt verktyg som han kunde använda för att forma om Sverige från ett klassiskt borgerligt västeuropeiskt land till en progressiv socialdemokrati, utan att behöva besväras av enskilda människors rätt

Det Lundstedt i ett första skede vill är att kunna argumentera för att stärka den rättsliga ställningen hos strejkande arbetare, och i förlängningen också straffrihet för arbetare som begick rena våldsdåd för att förhindra strejkbryteri.

Han menar då att lagar som ska hindra strejker och som ska straffa folk som vill misshandla strejkbrytare är ”klasslagar” som är stiftade med grund i en felaktig borgerlig moral, och att den progressiva arbetarklassen måste kunna få driva samhället framåt utan sådana hinder.

I ett vidare perspektiv vill Lundstedt fasa ut allt normativt ur lagstiftningen. Det som folk tycker är ”rätt” och ”fel” är ju ovetenskapligt. Det hör inte hemma i en vetenskaplig syn på rätten. Det som ska vara vägledande alltid och överallt ska vara - samhällsnyttan.

Att en enskild människa skulle kunna ha några rättigheter mot staten var bara metafysiskt trams, rester av en borgerlig moral. Samhällsnyttan skulle vara det endaste allt.

Således sa Lundstedt och hans kompisar att rättsprinciper och individuella mänskliga rättigheter inte fanns. De var övergående sinnestillstånd och skulle därför utmönstras ur rättsfilosofin.

Därför kunde det enligt Lundstedt inte finnas några ”orättfärdiga lagar”, eftersom ”orättfärdig” hänvisade till en känsla och ingenting annat. Ett påstående att en lag skulle kunna kränka en rättighet var enligt Lundstedt ”lika meningslöst som en papegojas pladder”.

Lundstedts uppfattning blev den helt dominerande rättsliga skolan i landet under 1930-talet. Den kallades för rättspositivism, positiv rätt betyder stiftad lag, det är alltså den av lagstiftaren stiftade lagen som är lag, och bara den som är lag, inget annat.

Inga ”rättsprinciper”, inget ”sunt förnuft”, inga ”mänskliga rättigheter”. Lagstiftarens vilja är allt.

Det här var en revolution i rättens förhållande till makten och staten. Det är naturligtvis väldigt behändigt för den som har makten att slippa ta en massa ovidkommande hänsyn när man vill genomföra sitt politiska program.

Det underlättade naturligtvis att Lundstedt också var socialdemokratisk riksdagsman och oerhört inflytelserik inom detta regeringsparti.

Lundstedts syn på rätten köptes rakt av av SAP som partiets officiella rättsfilosofi, och Vilhelm Lundstedt stod väldigt nära Tage Erlander.

På 30-talet var Lundstedt och hans totalitära syn på rätten liksom sanningen. Det här var ju också en tid när den liberala demokratin var extremt undanskuffad i Europa.

Hägerströms och Lundstedts tankar påverkade många fler akademiska discipliner, såsom teologi, socialvetenskap och nationalekonomi.

Den sociala ingenjörskonstens fader i Sverige, nationalekonomen Gunnar Myrdal tog till sig dessa idéer som en svamp.

Han vill inte bara rensa ut ovetenskapliga värderingar ur nationalekonomin, han vill gå mycket längre än så. Gunnar Myrdal vill ha en socialpolitik som ”svarar mot det nya samhällets krav”.

Han tycker på 1930-talet att det är dags att gå vidare från bara fördelningspolitik till att låta den progressiva socialdemokratiska kraften även ta över samhällets institutioner.

”En intellektuell och kyligt rationalistisk ideologi” måste ta ett samhälleligt ansvar för individens fostran, och därmed går den till botten med samhällets problem.

Och resten är historia, som det brukar heta.