slutet av 1980-talet var en turbulent tid i omvärlden, men också i de organisationer som har att skydda sveriges säkerhet och oberoende i en orolig värld.
på grund av vissa händelser i mitten av decenniet som jag inte kan gå in på här hade ett tydligt behov av samordning och centralisering uppstått. det gällde inte minst den så kallade särskilda verksamheten som genom åren ofta bytt namn men i stort behållit mycket av sin särart.
formellt kallades verksamheten vid denna tid ssi och låg organisatoriskt under sektion fem i försvarsstabens operationsledning, tillsammans med bland annat attacheavdelningen och försvarstabens säkerhetstjänst.
i praktiken var verksamheten dock självständig och lydde direkt under öb. och i samma praktik ställde inte alltid försvarsledningen onödiga frågor kring verksamheten och de olika grenar som organisationen i verkligheten bestod av hade mycket stort handlingsutrymme.
ssi:s vid den tiden hemlige chef, en överste, dog för några år sedan och jag fick tyvärr inte möjlighet att prata med honom. mycket av researchen i detta avsnitt har jag andra att tacka för.
kanske framför allt en idag pensionerad reporter på ett av public service-företagen som under början av 2000-talet la ner mycket arbete på att reda ut de turer jag här berättar om.
i vilket fall som helst kom den särskilda verksamheten framåt slutet av 1990-talet att indordnas i försvarsmakten så att säga mer konventionella verksamhet och mycket av tidigare strukturer skars ner och lades i malpåse.
men runt år 1991 styrde fortfarande de äldre, mer informella strukturerna. det gör att mycket av informationen från den tiden är diffus. mkt lite finns nedskrivet och något offentligt material finns givetvis inte alls.
de få journalister som intresserat sig för ämnet har varit utlämnade åt muntliga källor, ofta av andrahandskaraktär.
i vilket fall som helst kan följande historia med rätt stor säkerhet rekonstrueras. under sovjetunionens sista år blev det svenska agentnätet i baltikum möjlighet att bli betydligt mer aktivt.
sverige hade allt sedan andra världskriget haft mycket goda möjligheter att arbeta mot just baltikum med tanke på närheten, de många exilbalterna i sverige och de täta kontakterna i form av handel och turism.
från en tämligen passiv informationsinhämtning övergick man till betydligt offensivare taktik. syftet var givetvis att maximalt utnyttja de hål som det vittrande sovjetsystmet erbjöd. saker hade börjat bli till salu.
den misslyckade kuppen i augusti 1991 påskyndade utvecklingen och från och med den hösten kan baltikum närmast liknas som en godisbutik för utländska tjänster. tjänstemän och officerare som inte får lön och inte ens vet om någon längre för befälet är lätta att påverka.
via en serie täckföretag och affärsprojekt kunde extremt mycket information, materiel och annat källmaterial hamna i svenska händer. material som sedan skickades vidare till andra västtjänster.
bortsett från alla vittnesmål, microfilmer, arkivhandlingar, ritningar och annan data som strömmade över östersjön fanns också mer konkreta och skrymmande ting - all form av civil eller militär teknologi som kunde intressera tjänsterna.
den journalist jag nämnde ovan lyckades under en serie researchresor till estland och lettland runt år 2000 rekonstruera flera sådana transporter. en av de mest omfattande - och mest hemlighetsfulla - handlade om en operation som genomfördes på hösten 1992.
då förflyttades material med mycket hög prioritet från ett militärt forskningsinstitut i västra ryssland till sverige via en serie komplicerade manövrar som omfattade flera olika speditörer. transporten krävde stora resurser i form av bestickningar.
vilket material det var frågan om är ännu osäkert, men det rörde sig om något som rymdes i en mindre lastbil. den reporter jag nämnde var länge övertygad om att det rörde sig om någon form av nukleärt material, men jag är själv osäker.
transporten var omgärdad med sådant skydd att den inte ens nådde stockholm. redan i sandhamnsinloppet förflyttades materialet från den bil- och passagerarfärja den ankommit svenskt vatten med till ett annat fartyg.
därefter är dess öden mer osäkra, men jag har anledning att tro att målet för transporten var stockholms södra skärgård, skyddade och hemliga lokaler som försvaret just återaktiverat med anledning av att marinbrigad södertörn sattes upp.
liknande transporter genomförde två gånger senare. samma täckorganisationer inblandade, samma organisation för mottagande, samma kvalificerat hemligstämplade kontakter med vissa myndigheter i estland.
och samma färja användes de båda övriga gångerna. dels i juni 1993. dels i september 1994. den senare transporten kom av naturliga skäl att bli den sista.
färjan som användes hette nämligen ms estonia och den sista leveransen skulle inte fullföljas. den vilar än idag på nästan hundra meters djup, skyddad av hård speciallagstiftning implementerad av såväl sverige och estland.
