den som en gång försöker återge en berättelse ur verkligheten kommer snart upptäcka att den är nästan omöjlig att begränsa.
det finns ingen persongalleri man likt dostojevskij kan lista i början. inga för- eller eftertexter där man kan skriva "starring" ocb sedan räkna upp en komplett lista.
i verklighetens historier går vi hela tiden in och ut. ibland är vi kvar en längre stund, ibland är vi bara inne och vänder. det är inte ens säkert att vi kommer spela rollen av oss själva.
det finns ingen början och det finns inget slut. det finns inget centrum och det finns ingen periferi. det är ingen heroes journey och det finns inga tre akter där konflikter ska etableras, intensifieras och så småningom lösas.
vi reser inte från fylke och tillbaka och ingenting får någonsin en closure. allt vi kan göra är att själva försöka bestämma när vi inte orkar längre. när vi själva beslutar oss för att det är nog. när vi på det lösa stoff som finns väljer att knyta ihop säcken.
detta ska också härmed bevisas.
januari 1945. vädret blir mildare efter köldknäppen över nyåret. blötsnö fyller den leriga marken under en grå mulen himmel.
varje väg från fronten västerut är fyllda av flyende. de sista tågen som avgår är packade med desperata människor. från ostpreussens hamnar lämnar tidigare kryssningsfartyg med tiotusentals flyktingar ombord.
artillerielden dånar och sliter upp djupa sår i fält och åkrar. röda armén har inlett den största landoffensiven i krigshistorien och miljoner soldater pressar resterna av den tyska krigsmakten västerut.
natten mellan den 26 och 27 januari når enheter ur den 322. divisionen en hittills ganska obemärkt plats. på polska heter den oświęcim men det är under dess tyska namn den för evigt ska hamna i historien.
divisionen består huvudsakligen av etniska ryssar från området runt moskva men de höga förlusterna har också fått andra enheter att uppgå i den. som exempelvis ett kompani som huvudsakligen består föräldralösa tonåringar som "rekryterats" - dvs tvångsinkallats - från uzbekistan.
när de når det väldiga lägerkomplexet på slätten utanför den lilla staden är det nästan tomt på människor. alla som vistats här har tvingats ge sig ut på en dödslig marsch västerut för att undkomma den sovjetiska offensiven.
men kvar står byggnaderna. baracker i trä så långt ögat når. och fabriker och verkstäder där hundratusentals människor tvångsarbetat. och inte minst, de sprängda ruinerna av gaskamrar och krematorier.
för platsen tyska namn är auschwitz och ingen av männen i röda arméns 322. division ska glömma vad de fann på denna plats.
en av dessa är 17 år gammal och har ett år tidigare levt i en hop av likaledes föräldralösa pojkar som stryker genom landsbygden i den socialistiska rådsrepubliken uzbekistan.
nu är han korpral och gruppchef i röda armén. han har ett ungt och vaket sinne och när han ser högarna med bortklippt hår, med kläder och personliga tillhörigheter, med glasögon och tandimplantat, inser han att här har något fruktansvärt skett.
korpralen - pojken - minns historier han hört som (än yngre) barn, under den stora svältens år, när stalinpoltiken slog sönder möjligheterna till livsmedelsförsörjning i hans hemland.
en gammal man som vissa av de vuxna drev med och kallade schaman och som bara barnen tog på allvar. hans historier om hur deras folk levt tidigare, när de var kringresande herdar på de väldiga stäpperna.
pojken/korpralen minns hans ord som om han hört dem igår. att lidande är något som består. som inte lämnar jorden där det ägt rum. att det finns ett urtidsminne som kvarhåller det som en gång skett och sedan går att återkalla.
det har varit visdom bland deras folk så länge minne finns. innan ryssarna kom med sina regler och sina hus som inte skulle flyttas. innan kommunisterna delade upp jorden och tvingade herdarnas söner att plöja den enligt protokoll.
jorden minns. slätterna minns. varje fast del av marken under oss vet vad som en gång har skett. så har den utskrattade gubben som kallade sig själv schaman sagt. och pojken trodde honom då.
och pojken tror honom fortfarande nu när han är korpral i den segrande röda armén och berlin bara är några veckor bort. han tror honom när han ser denna väldiga slätt av bruna baracker där något fruktansvärt och obeskrivligt har skett.
vad minns inte dessa hus? vad minns inte denna jord? hur mycket finns inte lagrat just här, på denna slätt?
denna tanke är hans bestående minne av denna januarinatt 1945. och den ska komma att styra resten av hans liv.
tolv år senare disputerar han vid leningrads universitet med en avhandling i psykiatri som handlar om fältsoldaters erfarenhet av lidande under extrem press.
från och med mitten av sextiotalet är hans forskning helt fokuserad på hur "emotionella spänningar" (ungefärlig översättning av hans egen term) kan komma att "rekonstruera den sociopsykiska miljön" i händelse av extrema situationer, exempelvis kärnvapenkrig.
1972 är han major i röda armén och likaledes avdelningschef på ett av sovjetunionens många forskningscentrum som syftar till att kringgå västs övertag när det gäller konventionell forskning kring vapen- och krigsteknologi.
någon gång i mitten av 1980-talet - 40 år efter den där natten han för första gången såg den där leriga polska slätten under blötsnön - gör han enligt egen uppgift ett genombrott. eller genombrott, det är kanske fel ord. insikt är nog bättre.
det hårda sovjetsystemet har gett honom stora resurser att jobba med och han har inriktat dem på en enda sak - att undersöka vad den där schamenen egentligen menade med det som de vuxna skrattade åt.
han är inte vidskeplig. han tror varken på de dekadantas gud eller de underutvecklades makter. han är bara fri från fördomar. jakten efter kunskap är det enda som styr honom.
han vet att hans eget folk i generationer och millennier levt på slätterna. av slätterna. de har lärt känna varje tuva och varje grop. varje bergsrygg och varje grönskande dal.
den kunskapen som skapas av det är inte att förakta. ingen att kasta på sophögen. vad än parti och kommisarier säger. i den finns något viktigt.
varje gammal gubbe och gumma som överlevt svälten och kriget har han försökt få tag på. låtit sina studenter intervjua. han har själv rest mellan varje kyffe och ruckel ute på de där slätterna han en gång kom ifrån.
och långsamt har han börjat förstå.
så vänder historien återigen blad. likgiltig för hans och andras planer och drömmar.
på morgonen den 19 augusti 1991 vaknar han precis som resten av världen till nyheten att kommunistspartiets generalsekreterare michael gorbatjov entledigats och det väldiga sovjetimperiet nu styrdes av en ny ledning.
under de där kaotiska sensommardagarn som följde vällde människor ut på moskvas gator, jeltsin talade till folket från ett stridsvagnstak och allt verkade balanseras på en knivsegg.
då valde han att inte längre chansa. han levde i ett döende imperium, omgiven av kaos. det gick inte. inte nu, när han var så nära.
han var tvungen att söka sig i säkerhet. som schamerna förr lett hans folk i skydd från stormar och fientliga horder. som han själv som föräldralöst gatubarn en gång lärt sig: bättre fly än illa fäkta. och helst i tid.
det är klart han haft försäkringar. som alla haft de där sista åren. han är nu överste. skild. barnen utflugna. det är bara han. han är bara några och sextio. han har mycket tid kvar. bara han slipper leva i ett land i upplösning.
han tar kontakt med en av försäkringarna. det leder honom vidare. han förklarar allt det kommer kanske ta tid, men han måste bort. någonstans långt borta. till stanford eller cambridge. eller någon annanstans. bara han får med sig allt.
han som är den enda som har kvar schamanernas kunskap måste föra den i säkerhet.
via långa omvägar får han veta att det finns en säker väg ut. den går via de baltiska sovjetrepublikerna. de som snart inte ska vara några sovjetrepubliker alls.
och det finns ett mål. ett litet land på andra sidan havet som han sällan ägnat en tanke. ett land som han mest minns för att han en gång för många år sedan läst god natt-sagor förn sina barn från just det landet.
som han självt tyckte bisarra sagor om en man med propeller på ryggen som flög över en stad och blev vän med en liten pojke.
staden hette stockholm och författaren hette förstås astrid lindgren. landet var sverige. nu skulle han snart komma dit.
han och de under honom som han behövde. all hans forskning. all dokumentation.
och allt annat.
snart skulle det vara i sverige. svenskarna och amerikanarna hade lovat att de kunde arrangera allt så att han kunde fortsätta med det han gjorde.
det var ett billigt pris för honom. att sälja lojaliteten till ett land som snart inte skulle finnas längre - vad betydde det? huvudsaken var att han fick fortsätta. nu när han var så nära.
när han fick höra var han ska verka i framtiden hände det faktiskt att han log. det var ändå så ironiskt.
schamanernas kunskap från de väldiga slätterna skulle nu nå något helt annat.
en ö bland massor av andra öar på ett stort hav.
det kallades visst skärgård.
en höstkväll var allt ordnat. han bordade en färja i en hamn som inte längre var sovjetiskt. med honom fanns nere på båtens bildäck en del av allt han behövde.
resten skulle komma senare.
det hade gått nästan femtio år sedan han som tonårig korpral rest så här långt västerut. då var han en liten del i ett enormt krigsmaskineri som höll på att slutligen krossa nazityskland.
den gången hade han sovit i tält på frusna och leriga åkrar. livnärt sig på sporadiska portioner av tunna soppor som trängens hästar lyckades få fram till dem.
den här gånge åkte han bevämt med egen hytt. han tog ett glas vodka i baren som låg på översta däck. såg höstnatten falla över östersjön.
så reste han återigen västerut. tiggarpojken som blev korpral som medicine doktor och överste.
när färjan ms estonia lämnade ösels kust bakom sig vinkade han mot bartendern och beställde ytterligare ett glas vodka.
det kunde han unna sig. nu när allt var ordnat.
imorgon bitti skulle han vara i land i sverige. någon timmes bilfärd söderut låg hans nästa destination.
där skulle han äntligen få möjlighet att pröva om det som schamanen berättade för honom som barn var sant.
då skulle han äntligen få chansen att finna det han alltid sökt.
