tycker ni hela den franska delen i apocalypse now tillför ngt och i så fall vad?
jag tycker så här: jag älskar stämningen, det visuella. hur takten dras ner. det tillför resan ytterligare dimension av quest. att det inte handlar om ett uppdrag i krig utan ett sökande efter mörkrets innersta.
rent tematiskt tycker jag familjepatriarkens undervisning inte tillför ngt alls. varför ens dra in massa politik i det här läget? man får nog strunta i det han säger och istället se honomsom en slags symbol för... ja för vad?
där är jag lite osäker. på reddit diskuterar man hela scenen utifrån hur realistisk den är. det tror jag är fel väg. det spelar ingen roll om isolerade öar av kolonialism verkligen bestod 1970. scenen ska ses på ett annat sätt.
är de symboler för mänskligheten som sådan? en patetisk kvarleva i en värld som förändrat sig? utkastat i en miljö som inte längre kan bestå? har de genomgått den apokalyps som väntar willard och de andra?
det finns ngt mkt franskt och mkt existentialistiskt i deras uppenbarelse. jag kommer av ngn anledning att tänka på sartres representation av livet efter detta i huis clos. är plantageägarna ngn slags spöken? fångade utanför tiden?
fan, jag måste nog se om redux för att klura vidare på var det passar in.
men det finns också ngt tom bombadillskt över det hela. vissa berättelser behöver på ngt sätt ett enigma. något som ligger kvar och gnistrar när allt annat är said and done.
anledningen till att coppola lyfte scenen ska ju ha varit att den såg crappy ut. inte att den skulle ut pga pacing eller liknande. (det vet man ju iof aldrig hur det är med sådana förklaringar i efterhand)
jag är också inne på att fransmännen fungerar som ngt slags guardian the treshold trots att de kommer så sent. vi försvinner bort från de sista resterna av normaliteten när de dyker upp i dimman. (så normalt nu vietnamkriget var)
