recensionsdag! mkt intressant här, om narrativa strukturer som lockar oss att kisa. dn.se/kultur-noje/ja…
mina tankar: suspension of disbelief är grundläggande i nästan allt berättande, även om undantag finns. vi vet att en film inte kan vara våra egna ögon eftersom den exempelvis klipps. vår egen blick kan inte byta scen. osv.
samma sak med böcker. vi vet att händelser när vi upplever dem inte berättas med ord. där kommer gestaltning in. ge glimtar av fantasin för att få den att påminna om verkligheten.
ta bara dialog. ingen skulle vilja läsa en transkriberad dialog. men författarna kan gestalta dem olika. antingen som filmmanus som camilla läckberg där alla meningar har ett slut och alla ord mening. eller som kerstin ekman. ett dialektalt ord här, en indirekt anföring där osv.
berättelser i en digital miljö är lite annorlunda. dels kan suspension of disbelief stärkas. om man väljer att kisa. ex kan man arbeta med illussionen att man bara ser en del av berättelsen, och resten får man fylla i själv.
isf finns inga plot holes, bara missade fragment som den nätverksbaserade miljö man rör sig i inte just då erbjöd. men det spelar inte så stor roll.
så finns det folk som inte vill kisa utan tvärtom tar på sig förstoringsglas. inför dem blev jag lite tveksam eftersom jag inte ville lura ngn. därför var en annan "regel" under sommaren att medge illussionen så fort folk tog kontakt med mig privat.
folk frågade om det var x som var den medelålders journalisten, om det var herrgård x bytt namn, vilka mina källor inom u-tjänsten var osv. då fick jag ju svara att jag bara hittade på.
samtidigt var den uppenbart att suspension of disbelief blir problematisk om den från början inte ens finns, utan ska uppstå. därför tror jag få av dem som från början tog berättelsen på allvar uppskattade den.
jag tror att de som uppskattade storyn var sådana som också kunde uppskatta leken. att man kan låtsaskisa i början och sedan acceptera genrebytet.
hur var det att skriva då? jo tack. kul! det är mkt samplingar. man slipper mkt av den normala textens krav. man kan klippa och klistra som man vill. leka med referenser, ögonblicksbilder, andra narrativ.
men vad @kwasbeb inte nämner är att även min berättelse kan fungera som propaganda. den skenbild av sverige jag målar upp saknar inte problematiska drag. att öht leka med konspirationsteorier är sig känslig materia these days.
värdet för större påverkansarbete då? jag tror jag berättat det här förr, men here it goes. när jag försökte förklara neo för folk som skulle stödja brukade jag använda bamsemetaforen. en bild på "bamse skola" där skalman förklarar varför det är så jävla bra med höga skatter.
hur kunde det funka? varför brydde sig barn om att en tecknad sköldpadda sa att socialdemokrati är bra?
då visade jag andra bilder. från rymden. djupa skogar. hemska troll. äventyr i fjärran länder. allt det som gjorde bamse läsvärt och varifrån vi visste att skalman alltid hade rätt.
rune andreasson växte upp med floyd gottfredson. det var till disney han ville. men han lärde sig hantverket själv och lyckades kanske bättre än ngn annan översätta det till svenska förhållanden. han visste vad ett äventyr var.
bonusmaterial: eftersom jag skrev på känsla hittade jag på mkt just i stunden, men lite tänkte jag på storyn annars också. ngr saker som skulle in men inte hanns med var mkt mer om den "tejp" som vår uzbekiske vän förde till sverige 1992.
den skulle vara ngt visserligen diffust, men ändå fysiskt. ngt som verkligen kunde förflyttas. jag hann dock inte komma på ngt bra som inte skulle bli midichlorians och göra den trist.
säpo-delen skulle utökas. det var myndigheternas försök att täcka upp gamla svenska synder som hotade användas i framtida påverkansoperationer. hoppade det också pga bihistoria.
sedan hann jag inte med porrkrigssubplotten heller. den skulle ge en slags naken, utlämnad känsla av hedonism åt det hela. narrativt kopplas till ätten berses förbrytelser. (trafficking, det finns alltid härskare och slavar osv)
men varje postmodernt mysterium behöver sin one eyed jack!
jo. ett postkolonialt perspektiv skulle in också, iom att jag försökte framställa den historiska skärgårdsbefolkningen som exploaterad. ngt om dumpningar av kemiska stridsmedel på gamla fiskevatten och naturens hämnd osv. men då hade sommaren inte räckt till.
men som sagt - inga av dessa egentligen välbekanta berättelser är helt oskyldiga. framställer man svenska myndigheter som skumma, svenska makthavare som illvilliga osv kan det utnyttjas av andra. vad hade ex inte rysk propaganda kunnat göra med sjöwall-wahlöö?
men lärdomen för påverkansarbetet är också att berättelser bara räcker till en viss punkt. för att bli effektiva måste de samspela med annat. exempelvis människornas konkreta erfarenheter. med mediernas egna berättelser men kulturturellt och socialt sammanhang. >
> sjöwall-wahlöös långa insprängda textsjok med vpk:s partipgrogram togs inte på allvar ens av sin samtid, för att den inte landade i en kontext där den var rimlig. bamse däremot - den perfekta hybriden av disney och unga örnar - satt som hand i handske.
därför ska vi inte överdriva historieberättandets betydelse. och den största lärdomen tror jag är - se till att skapa en värld där fiendens berättelser framstår som orimliga.
