linnea j är docent vid ett av våra största universitet. hennes forskning har under lång tid varit inriktad på att bättre förstå under vilka förhållande den kunskap vi har om äldre svensk folktro egentligen kommit till.
hennes avhandling "svenska hjältar - en studie maskulinitetsideal och nationalism inom svensk folklivsforskning 1880-1914" är väl värd att läsa.
ifjol beviljades hon medel från vetenskapsrådet för ett femårigt forskningsprogram om den svenska etnologins födelse som akademisk disciplin. i korthet har linnea studerat hur forskningsintresset för äldre tiders svensk folkhistoria uppstod under 1800-talet och hur tidigare >
> konservativa och rent chauvinistiska ideal gradvist vann akademisk legitimitet och kom att bilda utgångspunkt för hur vi än ser på tidigare svenskars föreställningar kring sin omvärld.
linnea och jag hade mejlväxlat ett slag innan jag fick möjlighet att göra en intervju. jag tyckte helt enkelt inte det skrivna formatet var tillräckligt för att fullt ut förstå hennes tankar. vi träffades första gången i den universitetsstad hon är verksam i hösten 2016.
jag hade inte varit helt ärlig mot henne utan låtsade att jag höll på med en artikel til en populärvetenskaplig historietidning. eftersom det går att hitta rätt mycket skrivet av mig om man googlar hade hon naturligtvis ingen anledning att tvivla på det.
(jag kan skriva detta öppet nu eftersom vi har haft ytterligare kontakt och hon numera förstår vad mitt arbete går ut på. dock har jag ändrat vissa detaljer i hennes person för att inte göra henne alltför lättidentifierad, bland annat titlar på hennes forskningsartiklar.
ni som är bekanta med svensk humaniora har givetvis inga problem att identifiera henne, men jag ber er att inte basunera ut hennes verkliga namn och tjänst här på twitter. det är ett önskemål både från mig och henne själv.
i alla fall. om linneas forskning ska sammanfattas mycket kort så har hon visat hur mycket av orginalkällorna till det vi vet om vad människor i sverige för trodde på när det gällde naturens makter och makterna bortom naturen har en extrem bias.
materialet samlades in under en begränsad tid, med en begränsad metod och av ett begränsat antal aktörer. och framför allt ett mycket begränsat syfte: att ge sverige det förflutna man då (vi talar 1800-talet) önskade att sverige verkligen hade.
ska vi sammanfatta det innebär det krig före fred. äventyr före vardag. män före kvinnor. asagudar före trädandar. vikingar hellre än bönder. stridslycka hellre än fruktbarhet.
det vill säga att under den svenska folklivsforskningens pionjärår på 1800-talet åkte mer eller mindre göticistiskt sinnade män (alltid män) omkring i bygderna och valde ut vilka historier, sånger, sägner och minnen de ville lyssna på. dessa skrevs ner. andra struntade man i.
linnea och jag drack kaffe på ett typiskt studentkafé en regnig dag i september. runtom surrade 20 år yngre studenter om duggor och sittningar.
"allt det där finns fortfarande i skolböckerna" sa linnea. "barnen lär sig mer om vad aristrokratisk elit gjorde för krigslyckan än hur majoriteten praktiserade sina seder för att kunna överleva av jorden"
"vi har förstås alltid vetat hur mycket kunskap om det förflutna som gått förlorad. det jag har gjort är att jag försökt analysera den logik som präglade den praktik som ursprungligen samlade ihop allt detta material"
"det är samma logik som går igen än idag, i allt från skolböcker till släktforskning. vi lär oss gärna om arvskiften och soldatnamn. om emigration. alla vill ha sin egen karl-oskar i släkten. men om livets baksidor... är vi inte så intresserade."
linnea rörde långsamt i kaffekoppen. "allt det onda som fanns mycket närmare förr. svälten. smutsen. våldet. och det som var än jävligare. barnmisshandeln. hur man lät de riktigt sjuka bara dö. incesten. allt det som ligger bara några generationer tillbaka men som vi inte minns."
"vad vi människor kan göra när vi är riktigt hungriga" mumlade jag. linnea tittade oförstående på mig. jag viftade bort det genom att ursäkta mig och bad henne fortsätta.
"vi vill gärna minnas det pittoreska. det sakliga. det som liknar våra egna horoskop i söndagsbilagorna" sa linnea. "men inte hur det egentligen gestaltade sig. hur det onda ögat fanns på riktigt och kunde få folk brännmärkta. att man långt in i modern tid skydde vissa människor"
"hur många människor svalt ihjäl för att de var utanför det sociala sammahanget? hur många frös ihjäl? hur många dog ensamma i sjuksäng för att tidens vidskepelse tabubelagt deras själva existens?"
"det som gör att jag ändå tycker att mitt jobb är meningsfullt" fortsatte hon. "det är att det ändå går att ana någonstans bakom allt. bakom myter om odalmän och karl-oskar och starka svear. bakom all punschighet. där finns det vanliga livet. det går att se fortfarande."
allt det här var allmänt. jag kände till det. intressant, men inte det jag var ute efter. det jag ville prata om var en fotnot i en av hennes texter. men jag tyckte inte att jag så direkt kunde efterfråga den. det kändes bättre att prata sig fram till den.
jag frågade om hennes studier kring olika naturväsen och hur de i efterhand rationaliserats av en särskild diskurs vars värderingar präglats snarare av forskarens samtid än det förflutna hen studerade.
hon nickade och sa att så var det. vi rationaliserade. gjorde den besjälade naturen till något som var praktiskt och funktionellt. näcken fanns för att folk inte skulle drunkna. skogsrået för att förklara varför man gick vilse.
men så funderade inte tidigare generationers människor. näcken fanns för att näcken fanns. världen präglades inte av våra ideal. omvärlden och människan var ett och behövde inte förklaras. den behövde bara berättas.
till slut var jag i alla fall tvungen att komma till sak. berättade om det jag hittat i vissa arkiv om hur svälten vissa vintrar varit särskilt svår i utskärgårdarna. när fisken inte gick till. när det varit missväxt inne över land. då inte ens säl eller fågel fanns att få.
skärgården var ett gränsland. där levde de som inte riktigt hörde till. de nyanlända. de som förvisats. de som inte fyllde kraven. när maten tog slut på fastlandet drabbades skärbefolkningen värst. för även där var man beroende av skördarna.
linnea nickade. så var det. det fanns förstås historier. dels långt tillbaka. vid pestepidemier fanns vissa ritualer. det var förfärliga. det talade som att begrava människor levande. barn. oftast barn. begrava dem levande för att blidka sjukdomen. för att andra skulle överleva.
"det finns..." sa jag utan att riktigt veta hur jag skulle lägga orden. "man kan jämföra med vissa urinvånare i nordamerika. du vet säkert... en ande som kallades wendigo. ett väsen associerat med just köld och hugersnöd..."
linnea nickade. jag visste fortfarande inte exakt vad det var jag ville få ut men fortsatte ändå. "du nämner det i en fotnot" sa jag. "en slags kraft... ett väsen... något som dyker upp under just nödår... att det liksom var något man trodde på. på riktigt."
nu smålog hon. som åt en student som ställd en lite korkad fråga. "du tänker på det jag skrev om sägner från fiskeläget på huvudskär?" sa hon. "visst. det finns en del om det. du förstår vad det handlar om va?"
jag nickade försiktigt. "jag antar det" sa jag. "när folk svalt... det finns en del arkeologiska fynd som tyder på att kannibalism förekommit. inte som rit utan som något som praktiserades av överlevnadsskäl"
"ja. det praktiserades och kommer säkert praktiserats igen" sa hon. "det förekom i leningrad undra andra världskriget. det finns fler falll från 1900-talet. från vår egen tid. när det gäller överlevnad är de flesta människor beredda att bryta alla tabun."
linnea drack det sista av sitt kaffe. utanför hade ...torget försvunnit bakom regnet som piskade mot fönsterrutorna.
"jag nämnde det där i en fotnot som ett exempel" sa hon. "på hur vissa sagor liksom inte vill leta sig in i vår tid. vi vill inte tänka på att människor precis som vi själva bara några generationer bort... ägnade sig åt sådant."
så skrattade hon lite. "när de där vikingakåta gubbarna åkte runt i byarna för 150 år sedan ville de höra om gamla hjältar. inte om vanligt folk som svalt och gjorde allt för att överleva. därför är den delen av vår historia nästan bortglömd. bara spillror finns kvar."
"det var en sådan spillra" sa jag men hon avbröt mig. "jag vet vad du syftar på" sa hon. "ett feminint andeväsen förknippad med vinter och köld. någon som enligt gamla sagor skulle 'komma skridande över isen' eller liknande"
"när detta väsen kom till människorna på öarna ledde det till förfärliga ting. det var väl så man förklarade det. att vissa människor gjorde allt för att överleva. det var detta väsens fel."
"det var hennes fel" mumlade jag.
"ja." linnea nickade. "det var hennes fel. houn som hon kallades på huvudskär. houin är en annan variant. eller huin. en vit kvinna som sägs komma över isen riktigt kalla vintrar och som ingen som ser havet kan värja sig ifrån."
"och när hon passerat..." jag svalde. "då hade människorna gjort det värsta man kan tänka sig. allt för att överleva. hon gav dem en chans att leva vidare... det var bara att de behövde göra saker ingen människa vill göra... eller ska behöva göra..."
"ja. så gott det går att rekonstruera." linnea tittade på klockan. "så trodde man förr. in till början av 1800-talet kanske. som längst. numera är sådant där bara föremål för smala forskare som jag. och knappt det."
det var uppenbart att hon behövde gå. jag hade redan tagit alldeles för mycket av hennes tid. det fanns säkert tentor att rätta. ansökningar att skriva.
en sista fråga innan vi skiljdes åt. jag försökte formulera den som om den var något i förbifarten. om hon hittat något om någon kult kring... hon. någon slags praktik. hur gjorde folk?
hon rynkade ögonbrynen. tänkte efter.
"det var något om ristningar" sa hon till slut. "och om eldar. någon form av ritual kring eldar."
så sträckte hon fram handen. vi sa hej då. hon försvann ut i regnet.
kvar där inne stod jag.
ristningar. och eldar. jag tänkte på det jag läst att den överlevande soldaten från järflotta sagt i de utskrivna förhör jag läst. johan som han hette. vad hade han sagt egentligen?
var det inte något om eldar?
