Jag har skrivit ett svar till "Feminism bör stå för starka och sunda kvinnliga kroppar" som publicerades på DN Åsikt idag.
Eftersom att jag inte förväntar mig att DN kommer publicera mitt upprörda svar även om jag får medge att jag i stundens hetta skickat in det, får ni njuta av det här istället.
En våg av så kallad sundhetsfeminism sprider sig som en reaktion på fettaktivism på sociala medier. Som kroppsaktivist menar jag att kvinnor varken ska behöva klä av sig eller följa några fascistiska, snäva, skadliga och smala kroppsideal för att kalla sig feminister.
Genom historien har det funnits många kvinnoideal, både smala och runda. I ett mer jämställt samhälle bör kvinnor ha samma möjligheter och rättigheter som män till en odramatisk relation till sin kropp.
Och vi är inte alls på god väg. Fler kvinnor än någonsin drabbas av ätstörningar. Bilder av smala kvinnokroppar reproduceras och sprids som aldrig förr och omöjliggör en neutral bild av vad en kropp kan vara.
Nästan alla kvinnor hatar sina kroppar, och hälsohetsen är total. Nästan alla kvinnor vill gå ner i vikt. Detta trots att det ofta saknas medicinska skäl – kvinnor bantar alldeles oavsett BMI (världens kanske sämsta värde att mäta).
Att det sedan egentligen inte heller finns någon forskning som visar på att tjocka som går ner i vikt därefter också kan behålla den vikten, gör inte debatten mindre tradig.
Att kvinnokroppen fortfarande är understuderad inom fysiologin innebär visserligen att det är mycket möjligt att många kvinnor är starkare än vad patriarkatet tidigare fått det att verka som.
Det innebär inte att feminister borde uppmuntra till ”starka och sunda kroppar” utan innebär att bilden av hur en kropp får vara bör vidgas.
Att patriarkatet haft en snäv bild av kvinnors kroppar är uppenbart – inte minst exemplifierat i att kvinnor tvingats till smalhet i många år. Det riktigt feministiska bör därför vara dess motsats.
Vad gäller psykisk ohälsa så är en möjlig förklaring till att den är mer förekommande bland tjocka, kanske det strukturella förtryck tjocka får erfara.
Att inte bli tagen på allvar inom vården, att missgynnas på arbetsmarknaden såväl som i samhället i stort, att tillskrivas egenskaper som lat och odisciplinerad på grund av ens kropp, kan nämligen tära på vilket psyke som helst.
Detta går även att säga om de flesta andra förtryckta grupper i samhället, vilket all statistik också visar på.
Ingen är så välutbildad om fetmans negativa konsekvenser som tjocka själva. Vi har nämligen ägnat alltför lång tid till att hata våra kroppar, försöka förändra våra kroppar, när de faktiskt inte behöver ändras på.
Att på sociala medier följa alternativ till de smala ideal patriarkatet prackar på oss alla, tror som kroppsaktivist är något som förbättrar kvinnors hälsa.
Jag vill även påpeka att kroppsideal relaterade till anorexi och ortorexi är bra mycket allvarligare än fetma. En tjock kropp kan nämligen vara hälsosam, då hälsa inte alltid syns på utsidan och inte alltid är mätbart med måttband.
Några av feminismens nyckelord är rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Som rättigheten att själv få bestämma över sin kropp, möjligheten att få existera utan förtryck och skyldigheten att stå upp emot orättvisor. En sådan orättvisa är väl till exempel detta, denna farliga hälsohets och den skadliga bantningsindustrins ökade inflytande.
Tjocka är inte skyldiga dig något. Tjocka är inte skyldiga samhället något annat eller något mer än vad smala är. Åsikten att en är skyldig samhället att förändra sin kropp andas sorgligt nog fascism.
Ökningen av feminister som yttrar historielösa åsikter om att ”uppmuntra fetma” är ett stort samhällsproblem och jag vill uppmana feminister, forskare och politiker att ta frågan på allvar.
PUSS! Och till alla er som undrar varför jag skriver så konstigt så är det att jag använder mig av exakt samma retorik och uppbyggnad som den dumma insändaren jag replikerar på.
