den fråga som jag tycker är både springande och mest intressant är om s är beredda att antingen stödja en alliansregering eller ingå i den. alliansen kommer förmodligen vara större än de regeringskoalitioner s kan skapa.
det är också intressant hur få gånger den frågan har ställts till löfven eller ngn annan ledande socialdemokrat. jmfr ex med hur ofta kristersson fått frågor om sd. visar tycker jag på hur spelplanen lutar när det gäller hur offentligheten förhåller sig till det politiska läget.
att s antingen ingår i eller stödjer en alliansregering är sakpolitiskt inte särskilt främmande. så mkt skiljer inte partierna åt. det som invänds mot en sådan lösning är framförallt strategiskt tal om att "för stora" koalitioner kan leda till negativa konsekvenser i övrigt.
mot det kan man invända att alla parlamentariska lösningar riskerar att leda till sådana konsekvenser i form av att väljare känner sig överkörda, debatten blir sämre utan "riktig opposition" osv. det var ex en vanlig kritik också mot dö.
det går också att invända att vi faktiskt inte prövat den lösningen i sverige tidigare, trots att erfarenheterna av blocköverskridande samarbete i sakfrågor generellt är goda. vi kan väl testa en mandatperiod?
men i grunden handlar detta förstås om makt snarare än sakpolitik. socialdemokraternas end game är väldigt enkelt och bygger på att isolera ut m för att själva bli största part i regeringens maktutövning (hur den nu kommer att organiseras i praktiken).
så har s alltid gjort och ofta har det gått ganska bra. det är också den strategin som indirekt gjort s regeringsinnehav 2014-2018 möjligt. eftersom alliansen måste vara enig måste alla partier acceptera ex dö och dess mer inofficiella efterträdare.
s strategi praktiseras på två sätt. dels att så hårt som möjligt trycka på skillnader mellan m och s och på likheter mellan s och c/l. eftersom det rent sakpolitiskt finns ungefär lika stora skillnader mellan s och allianspartierna måste en del blåsas upp och en del tonas ner.
det andra sättet är att trycka på "sd-frågan" så hårt som möjligt och peka på att m (och kanske kd) har en annan syn på sd:s roll än c och l har. detta är delvis en sann bild, men den är faktiskt inte särskilt utredd eftersom alla politiker hymlat och mumlat en del i frågan.
vad betyder ex aktivt och passivt stöd? gäller det bara val av statsminister och budget? kan man lägga förslag som och räkna med att sd antingen är för eller emot? kan man anpassa sina förslag så att sd ska rösta för eller emot?
"får" man räkna med sd:s stöd i frågor som sakpolitiskt faktiskt "är bra"? ex om de rödgröna lägger en budget som går ut på att sverige ska sprängas med atombomb, "får" då alliansen gå ihop om ett motförslag och räkna med sd:s stöd?
hur länge "ska" sd:s historia spela roll för vad partier "får" göra? hur mycket "måste" dagens sd förändras innan varje parti kan tänka sig att prata? varför räknas v in i en decemberöverenskommelse och dess tysta efterföljare när inget parti vill regera med dem?
inget av det här är särskilt väl utrett eftersom politikerna är skraja för att prata offentligt om sånt här. det kan kosta negativ publicitet, det kan leda till processer där lojaliteter och löften ifrågasätts, även personlig heder. och det kan förstås kosta väljare.
det är lite synd för jag skulle tro att åtminstone en del av väljarna tycker att regeringsfrågan är så viktig att de vill ha koll på den innan de lägger sin röst. demokratin fungerar bäst med transparens. underlättar också ansvarsutkrävande.
m då? hur resonerar man där? deras end game är lite mer oklart. bl a pga det faktiskt - tror jag - finns olika uppfattningar inom partiet. jag vet inte hur frankt man diskuterar i partitoppen, men det skulle förvåna mig om det finns en helt klar linje som alla är med på.
det skulle faktiskt vara både nyttigt och kaxigt med en mer öppen m-diskussion. jag tror inte politiker har så jättemkt att förlora på att visa hederlighet och ja, vuxenhet. men det är klart att det finns risker förenat med det också. mitt grundtips är att vi inte får se ngn.
den tredje sällskapsbrodern då? den som ingen vill ge makt men som i praktiken har försett sig med ganska betydande sådan själv. här finns massor med teorier och spekulationer och jag vet för lite för att välja mellan dem.
det besvärliga är att många som kan saker om sd har så olika perspektiv att det blir svårt att jämka dem. så borde det inte vara eftersom sd är ett parti som domineras av en ganska liten och enhetlig grupp.
men här är mkt diffust. sedan die wende i flyktingpolitiken har mkt tid och kraft lagts på att diskutera sd som ett ideologiskt parti bortom invandringsmotståndet. det är såklart inget konstigt eftersom många politiska krafter vill fortsätta kunna distansera sig.
men det är också - tror jag - en helt riktig diskussion. sd är inte bara anti-invandring även om det var den hållningen som förde in dem i politiken och riksdagen. det finns betydligt mer än så, betydligt djupare, genomtänkt och radikalt.
problemet är att vi inte har kommit särskilt mkt närmare att kunna förstå hur sd kommer agera för det. det beror delvis på att eftersom vi inte riktigt gillar att sd delvis styr samhällsutvecklingen väljer vi att blunda för det.
men poängen här är alltså att det politiska spelet har många olika perspektiv. när förment neutrala betraktare inom media, forskning eller på annat håll ställer vissa frågor väljer de också ett perspektiv som i grunden är politiskt utifrån en maktkamp.
