vägen från finäs var drömlik.
vädret slog om. som det kan göra heta sommardagar. plötsligt blev de disiga vita molnen mörkare och fick former. slöt sig samman i allt större formationer. gick från blygrått till djupblått.
en dag som börjat med ett möte utanför en mcdonaldsrestaurang på en gågata i en ingentingstad mitt i sverige gick nu mot kväll. men det var bara augusti. än var det långt till skymning.
ortsnamnen. de är skapar en egen karta. en egen historia. norsbol. malhuvud. vi är på väg mot havet. jag körde fortfarande. han hade länge suttit tyst brevid mig.
när vi passerat tottnäsbron sa han lakoniskt att han märkte jag kört här förut. jag förstod vad han menade. jag är ingen särskilt skicklig bilförare men torövägen gör skillnad på första och hundrade gången man kör den.
"jag är barnfödd här" sa han trots att han måste förstått att jag vetat det. "har ingen skola. började mer eller mindre som volontär på nyväshamnsposten på 60-talet."
vidare under tystnad. minnet från fitnäs mörka källare där greger berses spår ännu fanns kvar låg fortfarande mindre än en timme bort. han hade visat mig. nu var jag också invigd. inte en med insikt. men med aningar.
men småpratet kom igång. det var som om hagarna och fjärdarna vi passerade tinade upp honom. spriten han hällt i sig på den mörka puben några timmar senare verkade ha slutat fördunkla han sinne.
han frågade om jag hört storyn om när spies köpte tomten till kåken. jag sa att jag förstått hört den. alla fyra versionerna. han flinade.
kanske finns det fem versioner? den jag tror mest på handlar om att han och gunnar hellström hade haft kräftskiva. gick upp på berget för att se soluppgången. fulla som fan. och spies säger att här ska jag bygga. vi går hem och hämtar stålar så kan vi köpa på stubben!
kanske är det närmast sanningen. de ska ha dykt upp hos den där fiskarfamiljen i gryningen i alla fall. med en jävla portfölj full med kontanter. gunnar och simon. fulla som as.
oxnö blev svärdsö. här fanns affär när jag var barn. himlen mörknade ytterligare. med tvålpoetiskt uttryck såg den havande ut med en jävla massa regn.
vid norrskogs brygga hörde vi den första åskan. bara några minuter senare exploderade himlen ovanför oss.
"vi som kommer härifrån har alltid vetat" sa han när vi närmade oss torö kyrka. "eller vi har i alla fall kunnat välja om vi skulle vi ville veta."
"att de flesta valde att inte veta är kanske inte så konstigt." han var tyst ett tag. "det blev väl enklast så. inte låtsas om. och sedan dra så fort man bara kunde."
jag nickade. visste att han hade rätt. nästan all gammal bofast befolkning på öarna är borta. det sker på många ställen där huspriserna stiger men den här delen av skärgården är extrem. knappt några från den gamla tiden finns kvar. knappt några minnen alls.
spies är väl ett bra exempel. han sprängde bort bergsknallen han sett den där underbara soluppgången ifrån och byggde en kåk vars like inte fanns. så satt han där varje morgon och fick berlinske uppkört med en liten cesnakärra som släppte ner den i ett fångsnät.
ja, den storyn är sann. han fick verkligen upp morgontidningen från köpenhamn med flyg. fick den samma tid som om han bott i søllerød.
"jag trodde det var över. jag var ju vuxen. hade till och med blivit reporter. ett sådant jobb till och med farmor och farfar hade hört talas om.
"jag trodde det var över. jag trodde verkligen det." vi passerade torö kyrka men han flyttade inte blicken från vägen. "när jag fattade att de hade börjat igen trodde jag att jag skulle mista förståndet".
mista förståndet? trodde han skulle göra det? han hade dödat två människor. genom att stänga in dem i en liten betongkassun mitt i vintern. på en plats där ingen hälp fanns att få.
en plats där luften räckte. där vatten och föda inte gjorde det. och där kölden kunde plåga men aldrig avsluta lidandet.
"de fanns här så länge" sa han. "längre tillbaka än det finns minnen eller historia. den där jävla greger var bara den sista i en rad. han var en arvtagare. någon som bara förde det vidare."
vi passerade torö butik. en tapper utpost för civilisationen. stängt. som det mesta var stängt nu när augusti började gå mot slutet. när allt byter skepnad. när skärgården överlämnas åt naturen igen.
jag hade ingen aning om vad som väntade. det enda jag visste var att det här skulle göras. det var den chans jag hade att få veta mer.
sedan kommer alléerna. den första består av bokar. vildvuxen, organisk. silvergrå stammar och ljusgrönt lövverk. ett lorien i hemmaversion.
sedan lindarna. planterade och tuktade. ordning och reda.
jag blev inte förvånad när han vagt nickade mot parkeringsfickan invid den gamla lotskyrkorgården som ligger mitt i allén.
molnens gråblå teckning hade djupnat än lite mer. tillsammans gick vi ut på den lilla kyrkogården där havets tjänare och offer lagts till vila sedan sekler tillbaka.
de tre flickorna som drunknat i den halvmetersdjupa bredmarsviken. deras mäktiga gravvård som dominerade hela västra sidan. bekostad av greger berse av finäs. den siste i raden.
mannen bredvid mig suckade. bara under de få timmar vi varit tillsammans denna dag var det som att han åldrats flera år.
det gick fortfarande att ana den medelålders mannen som i sin kraft gjort sitt för att avvärja något han såg som den yttersta ondskan. men det mesta hade åren hunnit i fatt. skallen var kal. kinderna fläckade. ögonen grå och trötta.
"jag tror det var så här" fortsatte han långsamt. "han hade slutat. men det gick inte att stoppa. därför dog de där flickorna långt efteråt. han förstod att det var han fel. att det var priset han hade att betala"
hans magra finger visade mig runt på den kala kyrkogården. åskan mullrade. den hade kommit närmare. han visade mig årtalen. initialerna. allt det som bildade historien.
åter i bilen. den sista biten fram mot ankarudden berättade han om det han upplevt som barn. det där sista höstbadet när det egentligen var för kallt. när havet med sin grå färg avrådde.
"jag minns att jag egentligen inte ville i. men kompisarna hetsade. så jag gled ner för en klippa. den var hal som av såpa. det var som om den bara fortsatte. jag kunde inte sluta glida. neråt. bara neråt."
"det var så långt ner. jag tumlade runt. det var så mycket kallare än jag någonsin trott. jag minns att jag plötsligt blev så rädd för den. för kylan. att den skulle dra mig neråt."
"när man badar på sommaren finns alltid en platta av ljus ovanför. av sol. av dag. av allt det vanliga. nu fanns inget. bara grått vatten. coh kyla. köld."
"jag sparkade. simmade uppåt. eller åt det håll jag trodde var uppåt. det var sjok av iskall tång runt mig. och iskalla stenar. glashala klippor. det var som om allt ville hålla mig kvar."
"så fick jag ansiktet ovanför ytan. världen var lika grå där. såg mina kompisar långt borta. hur de skrek. men de gjorde inget. de lät mig bara ligga där. ensam i det kalla och mörka"
"det var då jag kände det."
sakta rullade vi in på hamnplan. de sedan länge övergivan magasinen för ett strömmingsfiske som inte längre fanns stirrade tomma mot oss. regnet hade kommit. det piskade mot bilens fönster. världen utanför försvann långsamt i det gråa.
han böjde ner huvudet mot knäna. runtom oss fanns inget annat än regn och gråhet. världen verkade snörpas samman utanför bilens fönster.
resten av hans berättelse kom snyftande.
"vet du hur man som barn alltid var så jävla rädd för vissa saker? för att man såg dem som så jävla självklara? att en dag skulle verkligen det där man var rädd för ske. man hade inga illussioner. man visste att det fanns."
"det var så den gången. jag hade en fot ute i det kalla. jag hade klöst grepp i klippan för att ta mig upp. större delen av kroppen hade jag lyckats häva upp över en undervattensklippa. jag var nästa säker igen."
men han hade haft ett ben kvar. en fot ute.
"jag vet inte. jag vet fan inte ens... jag kan inte beskriva..."
plötsligt stirrade han på mig. hans ögon två decimeter bort. grå tårar. djupa rynkor. en nästan sjuttio år gammal man. med en sjuårings ögon.
"föreställ dig... tänk dig... det jävligaste du kunde tänka dig som barn. som skulle stirra in från ett mörkt fönster. som skulle finnas under sängen. i garderoben... överallt där det där onda fanns."
han berättade snyftande och viskande. om foten som var kvar där ute i det kalla.
det som gripit efter honom hade varit så. som det man trodde fanns i garderoben, som det man fruktade möta från ett mörkt fönster. det som man hade lärt sig inte fanns men man ändå visste fanns.
foten nere i det kalla mörka. ett oktoberbad där kompisarna pressar en för mycket. då vattenet är mörkgrått och avråder. som havet säger direkt till en att dra åt helvete. här finns inget för dig.
men här finns grejer för dig. stoppa ner foten och prova. se om du gillar greppet. se om du också vill söka dig neråt. ner i djupet och kylan.
det som greppade hans fot den gången. hand och fingrar. om det ens kan kallas så. slipprigt, iskallt, benigt. något som kunde knipa åt.
för en hundradels sekund hade det vägt. nypen i foten. det som inte kunde finnas men som isade hela kroppen nu. och de fasta, torra klipporna framför honom.
han hade använt all kraft. allt som fanns. han hade kommit upp på land igen. de hårda knotorna som nappat efter honom hade släppt.
vi steg ur bilen. till regnet hade vinden kommit.
vi gick ner mot bryggorna. behövde inte många minuter att hitta en båt som gick att dra igång med startsnöre.
jag styde ut mot herrhamraleden. sedan skulle vi gira babord.
norrudden på järflotta där det hände och strömskär utanför där han gjorde sitt låg bara någon distansminut bort.
det var augusti 2017 och snart skulle vi få de svar vi sökt.
inte en sekund kunde jag sluta tänka på det som kunde finnas under ytan.
jag hade inte ens en tanke på att erbjuda någon strid.
men det som fanns under den grå ytan brydde sig inte om sådant.
vi passerade ölandssten och jag satte kursen in mot järflottas grå stränder.
vi var så nära nu.
