Thread by @KarimJebari

Ny tråd! "Vad är mångkulturalism?"

I dagarna debatteras mångkulturalismens vara eller icke vara. Men vad är mångkulturalism egentligen? Här kommer en lång och förhoppningsvis informativ tråd.

Det finns två typer av mångkulturalism, om jag tillåts förenkla, men vi är på Twitter, så jag antar att det är ok.

1. Icke-liberal mångkulturalism
2. Liberal mångkulturalism

Gemensamt för dessa är att de betonar vikten av religiös, språklig och kulturell identitet, och accepterar en viss diversitet av identiteter inom samma stat.

I de flesta multikulturella stater finns det en dominant kultur, som ibland ser sig som en av kulturerna, och ibland ser sig som en neutral part som tolererar en viss diversitet.

Gemensamt är också att ett antal kulturer, språk och/eller religioner identifieras som relativt statiska och väl avgränsade och att dessa kategorier skyddas från förändring i någon mån.

Den multikulturella metaforen för samhället är en Caesarsallad, som är god just därför att den har olika distinkta ingredienser. Därför kan det vara en bra idé att inte blanda den för mycket, för då riskerar krutongerna att bli blöta och tappa sitt distinkta bidrag till helheten.

Enligt den icke liberala mångkulturalismen har personer som tillhör etniska eller religiösa minoriteter en distinkt legal identitet. Det innebär att de omfattas av andra lagar, och de har i vissa fall någon mån möjlighet att påverka dessa.

Ett exempel på en stat som utövar icke-liberal mångkulturalism är Israel. Här behöver araber inte göra värnplikt, en del civilrättsliga frågor avgörs av muslimska domare för muslimer, osv.

Det som gör Israels mångkulturalism icke-liberal är att det inte är individens preferenser och behov av en identitet som står i centrum, utan gruppens behov. Det innebär att en person som är född muslim inte får samma tillgång till israelisk rättvisa som andra israeler.

I andra länder, som t ex Sydafrika under apartheidregimen motiverades den icke-liberala multikulturalismen av en rasistisk ideologi. Svarta ansågs vara så annorlunda och så underlägsna att det var viktigt att fysiskt, socialt och kulturellt skilja på svarta och vita.

Svarta fick egna skolor med en särskild läroplan, designad efter svartas påstådda kulturella särart.

Liberal mångkulturalism utgår från individers önskan att ingå i en kulturell, språklig eller religiös gemenskap, men också utifrån en förståelse av att den dominanta kulturen i ett land alltid utövar ett assimilationstryck mot sina medborgare.

Den liberala idealstaten är neutral, inte präglad av en viss kultur. Men den liberala mångkulturalismen inser att denna neutralitet är inte möjlig att uppnå i praktiken.

T ex: i Sverige har vi en del kristna helgdagar, men inga muslimska helgdagar. Det innebär att muslimer som vill fira sina helgdagar på sina sätt måste ta ledigt på ett sätt som kristna inte behöver. Det är ett av många sätt på vilket Sverige inte är en neutral stat.

Givet att staten inte är neutral, anser den liberala mångkulturalismen att staten bör ge vissa grupper ett särskilt stöd för att deras identitet inte ska raderas bort av statens indirekta assimilationsmekanismer.

Men, och det här är den centrala skillnaden, det stödet bör aldrig underställa individens preferenser under gruppen.

Alltså: hemspråk i arabiska: helt ok. Obligatoriskt hemspråk för alla barn med minst en förälder från ett arabisktalande land: inte ok.

Mer kontroversiellt är att liberala mångkulturalismen ofta kräver att staten bör anpassa sig för att bemöta etniska eller religiösa minoriteters krav på särbehandling, så länge som dessa inte kränker någon annans rättigheter eller innebär en orimlig ekonomisk börda.

Det kan t ex handla om att införa en slöja som muslimska poliser kan använda, eller ha vägskyltar på andra språk än majoritetsspråket.

Tanken är att när staten kan göra det lättare för någon i en minoritet att leva sitt liv på sitt eget sätt utan att detta försvårar för andra, så bör staten göra det.

I ett avseende är detta bara ren klassisk liberalism, att staten ska möjliggöra för individer att leva sina liv på sitt eget sätt så länge som det inte skadar andra.

Skillnaden är att den liberala mångkulturalismen betonar att ett av de sätt som många medborgare vill leva på är inom ramen för just vissa kulturella uttryck, och att dessa sätt hotas på olika sätt av att majoritetskulturen ofta är hegemonisk.

Frågan är då: vad är alternativen till mångkulturalism? Som jag ser det, än en gång, kraftigt förenklat:

1. Etnisk rensning/folkmord
2. Assimilation
3. Integration

1. Etnisk rensning/folkmord. "En stat, ett folk." Enligt de som förespråkar etnisk rensning kan en stat bara hysa ett folk. Om det finns minoriteter blir det problem.

2. Assimilation: De som förespråkar assimilation resonerar ofta som förespråkare av etnisk rensning, att det är bäst om varje folk har var sin stat. Men de är mer optimistiska med avseende på möjligheterna att radera drag av främmande kulturer.

Detta kan ske på olika sätt. Förbud att använda minoritetsspråk, tvångsadoptioner, förbud av vissa namn och tvångssteriliseringar/aborter riktade mot minoriteter är populära. Vår samepolitik var ett klassiskt exempel på assimilation.

3. Integration: Enligt förespråkarna av integration är majoritetskulturen och minoritetskulturerna i ständig förändring. Det är viktigt att inte fixera i sten vilka kulturer som "finns" och hur de bör vara.

Istället bör alla kulturer ta del av varandra och påverka varandra organiskt. Det innebär att majoritetskulturen kommer att förändras på vissa sätt, men också att minoritetskulturerna kommer att förändras.

Metaforen som är populär här är en smältdegel, där olika metaller blandas för att bilda legeringar som har distinkta egenskaper från de ursprungliga metallerna, men där varje del bidrar med något viktigt till slutresultatet.

Så vad tycker jag? Jag är för integration. Jag tror att mångkulturalismen, även den liberala, fetischerar kulturer och deras särart på sätt som hämmar även när inga individer tvingas vara "genuina minoriteter".

Ett exempel på det är hur olika etniska organisationer fått medel från staten och därmed ges legitimitet att tala för "sina" grupper. Detta är problematiskt, oavsett vad man tycker om organisationerna.

Afrosvenskarnas förbund representerar bara sina medlemmar, inte alla afrosvenskar. Det är självklart, men det blir lätt så att dessa grupper kontaktas av majoritetssamhället (t ex SVT) för att berätta vad "afrosvenskar tycker om X".

Å andra sidan tycker jag att det finns en viktig poäng som förespråkare av den liberala mångkulturalismen gör. Den neutrala staten är ett ideal, inte ett faktum. Integration blir de facto på majoritetssamhällets villkor, och ibland på ett sätt som kan påminna om assimilation.

Därför tror jag att vissa av den liberala mångkulturalismens förslag är bra, inte för att jag delar den bakomliggande teorin, utan för att jag tycker att minoriteter behöver ett extra stöd för att deras röster inte ska krossas av majoritetssamhällets vikt i integrationsprocessen.

Personer som jag har läst som inspirerat detta: Will Kymlicka, Jackie Jakubowski, Bilan Osman (@bilaaan1). Tack för kloka tankar!

Fun fact: The Borg i Star Trek påstår sig vara för assimilation, men är egentligen för integration. "You will be assimilated. We will add your biological and technological distinctiveness to our own."