Jag vet inte riktigt var jag ska börja för det känns lite allmänt hopplöst just nu. Här kommer iaf en rant om det inte en enda journalist eller politiker och knappt en enda facklig topp lyckats prata om hittills i år. Skolans styrning ur ett krav-resursperspektiv.
Först vad man pratar om. Kepsar har varit på agendan senaste veckan. Om man ska få tjäna 7 % eller med är på agendan mest hala tiden. Ordning och reda diskuteras flitigt. Professionsprogram föreslås, förmodligen för att lärare suger. Karriärtjänster i utanförskapsområden.
Skolan gör inte tillräckligt för att stoppa hederskultur, extremism, kränkningar mot tjejer i synnerhet och kräkningar i allmänhet. Läraradministratörer föreslås. Socialpedagoger föreslås. Heltidsmentorer föreslås. Fler kuratorer. Fler speciallärare. Mer av allt.
Ett gäng entusiastiska förskollärare (all heder åt dem - jävligt bra jobbat) samlar in berättelser om trötta förskollärare och barnskötare. Media gillar sånt. Blir bra TV och bra radio. Men inte så mycket diskuteras om vad det kommer sig att så många mår skit. Tyvärr.
För det är ju det där med vad saker och ting kommer sig. Grundläggande förändringar i skolans styrning som skedde för mer än 25 år sedan och som blivit så självklara att vi nästan ser dem som naturlagar. Ingen journalist, politiker eller knappt facklig vill/kan/orkar ta tag i dem
Medeltid. Innan 1990. Skolan styrs genom att staten sätter upp regler för hur det ska vara i skolan. En skola med 400 elever ska ha 0,7 SYV (jag bara drar till med något här). Lärare ska max ha ett visst antal klasser.
På en gymnasieskola som anordnar undervisning på naturprogrammet ska det finnas det här och det här och det här i labsalen. Svarta tavlan ska vara minst 1,5 * 3 meter. Ok jag flippar ur nu. Men ni fattar. Det fanns regler för hur saker och ting skulle vara.
Kommunalisering friskolereform och ekonomisk kris i början av 90-talet ändrar spelplanen helt. Det saknas pengar i det offentliga. Kostnaderna måste ner. Regler är för dyrt. Man gick över till att istället styra genom mål. Det är billigare. Varför? Jo....
I målstyrning bestämmer sig en nivå av politik (nationell nivå) för vilka mål skolan ska nå. Sedan lämnar man till en annan nivå av politik (lokal nivå) att finansiera verksamheten och att hitta egna vägar för att nå målen, i fri konkurrens med fristående aktörer.
Det här skulle leda till kostnadsminskningar förmodade man och det utan att kvalitén skulle försämras. Kommunalisering, marknadsstyrning och årliga krav på effektivisering skulle göra skolan billigare men bättre. New Public Management. NPM.
Ett antal förändringar i läraravtalen följer som konsekvens av den här förändringen. Två förändringar är extra viktiga att ha koll på när man ska förstå skolans problem idag. 1. Fimpandet av USKen och 2. Effektivisering genom nya arbetsmetoder och individuell lön.
1. Fimpandet av USK:en
Att sätta en gräns för hur mycket en lärare ska undervisa är inte målstyrning. Det är fördyrande regelstyrning. Effektiviteten skulle öka, tänkte man på slutet av 90-talet, ifall den här gränsen togs bort och undervisningstiden bli mer flexibel.
Att sätta en gräns för hur mycket en lärare ska undervisa är inte målstyrning. Det är fördyrande regelstyrning. Effektiviteten skulle öka, tänkte man på slutet av 90-talet, ifall den här gränsen togs bort och undervisningstiden bli mer flexibel.
Ett riktigt uselt avtal skrivs där facken ges löfte att syftet med borttagandet inte var att öka den totala undervisningstiden. Men det gjorde man ändå och fick rätt i AD. Fritt fram att öka. Friskolor blev bäst på detta. Kommunala skolor är ännu inte lika bra.
2. Individuell och differentierad lön.
LR var mest motståndare till att ta bort USK men de var mest påhejare av individuell lön. Genom moderna arbetsmetoder (läs läraren som handledare) såg SKL möjligheten att göra stora effektiviseringsvinster. Lärarna skulle få del av detta.
LR var mest motståndare till att ta bort USK men de var mest påhejare av individuell lön. Genom moderna arbetsmetoder (läs läraren som handledare) såg SKL möjligheten att göra stora effektiviseringsvinster. Lärarna skulle få del av detta.
I de avtal som skrevs är det mycket tydligt att det bara är de lärare som bidrar till effektiviseringen som ska få del av den relativa löneökningen jämfört andra yrkesgrupper. Mer till de som är mest effektiva. Alla jublade.
Det som händer under 90-talet är att en bild av ständigt billigare och bättre skola hamras in i politiker och tjänstemän. Effektiviseringskrav på någon/några procent per år ska ge lärare och rektorer incitament att ändra sina metoder så att skolan blir billigare och bättre.
Konkurrens från friskolor ska pressa kommunen som största huvudman och som den som bestämmer skolpengens storlek att minska sina kostnader för skola.
Alla skolframgångar ska kunna mätas. "Det som mäts blir gjort". Dels mäts ekonomiska variabler (effektivitet) dels elevers resultat/måluppfyllelse. Kommuner börjar jämföra sig med varandra. Det här kallas benchmarking. Genom att jämföra sig ser man i vilka verksamheter man är dyr
Om grundskolan i en kommun är dyr i jämförelse med andra kommuner är det politikernas uppgift att minska kostnaden för grundskola. Om resultaten i matte är sämre än jämförbara kommuner ska man satsa på matte. Och så ska alla bli bättre. I evighet.
För att få fram variabler att mäta sig mot andra kommuner och mot friskolor krävs en väldig massa mätande. Dokumentation blir viktigt. Förvaltningar sväller. Nya tjänster tillkommer som inte fanns på regelstyrningstiden. Och kanske blev inte allt så billigt ändå.
Mäthysterin ökar ytterligare av den roll staten har i det här sättet att styra. Staten ska hela tiden öka kraven på skolan. "Höjda kvalitetskrav" blev en valvinnare hos politiker på riksdagsnivå. Björklund var mästare i grenen. Skolan suger. HÖJ KRAVEN!
Just nu debatteras kunskapskraven. De är en produkt av tron på höga kvalitetskrav. Ju högre krav som ställs, ju bättre kommer elever att prestera. 2011 ändrades även skollagen. Från att alla elever ska nå godkänt till att alla ska ges möjlighet att nå så långt de kan.
Övergången till skyhöga kunskapskrav och den nya skollagen är exempel på ofinansierade kravökningar. Skolornas budgetar ökade inte när kraven höjdes. Tvärt om fortsatte effektiviseringskraven. Billigare och bättre. Det eviga mantrat.
Och här kommer vi till den sista större förändringen jag ska tjata på er om. Kontrollfokus. När staten hela tiden höjer kraven på skolan men inte själv ska se till att kraven efterlevs måste staten kontrollera huvudmännen. Sedär. Skolinspektionen gör entre
Det faktum att föräldrar och elever blivit kunder på en marknad ställer även vissa krav på dokumentation och kontroll. Tanken är att kunden ska välja den huvudman de tycker är bäst och välja bort dåliga huvudmän. Så utvecklas skolan genom att de sämre försvinner. I teorin.
För att kunna göra ett rationellt val av skola behövs massa information. Skolverkets databaser är fyllda med information. SKL har egna databaser med information. Hur får man fram den här informationen? Jo någon måste mäta. MASSOR. Mäta. Kontroll. Kund. Inspektion.
Den här utvecklingen har inte bara varit dålig för elevers resultat. Den har även inneburit en total katastrof för läraryrket och för arbetsmiljön i skolan. Lärare var tidigare ett friskyrke. Sedan hände målstyrning, kommunalisering, individuell lön, friskolereform osv.
Shit ingen läser väl längre. Bra strategi Marcus. Men de här sakerna jag nämnt i den här ranten är vad jag tycker fack, politiker och journalister borde prata om. OCH MEST AV ALLT MÅSTE VI BÖRJA PROBLEMATISERA DETTA MED BILLIGARE OCH BÄTTRE. Det ligger bakom så mycket skit.
Jag slutar där innan jag drar igång om hur sjukt det blir i kombination med dumheterna som sker på Försäkringskassan.
