det verkar svårt att sammanfatta ett decennium. särskilt när man själv fortfarande befinner sig i det.
den stora grejen vi kommer minnas tror jag - oops nu är jag själv där! - är "reaktion". och att en fördunklande faktor är att väldigt många av oss reaktionen riktats mot fortfarande är de som berättar, analyserar och tolkar händelserna.
ungefär som den gamla nomenklaturan i ddr år 1995 skulle skriva historien om de senaste åren. hur förstående hade de varit inför förloppet?
i någon mån är väl allt reaktioner på något, oftast andra reaktioner, så det är kanske banalt att tala om en reaktion just nu, men kanske kommer vi minnas den här som "den stora reaktionen". vår tids wienkongress.
just den historiska parallellen kan för övrigt vara en bra påminnelse också för oss, för betänk bara vad det kommande seklet skulle bära med sig, efter att metternicht lagt alla pusselbitar i ordning 1815.
reaktion mot vad? det är fortfarande en stridsfråga. de flesta formulerar sina svar någonstans kring ett diffust centrum av över avreglerade marknader och ostyrig digitalisering. finanskrisen och facebook skapade trump och sd, ungefär.
jag har alltid tyckt den förklaringsmodellen vara för mekaniskt (marxistisk?) och styrd av önsketänkande och ideologisk bias. jag tror reaktionen går både djupare än så och i en annan riktning. jag tror den handlar mer om identitet och för sant-hållande faktorer.
jag tror exempelvis att en del av den har att göra med att generationen uppväxt och vuxenbliven under trente glorieuses drar sig tillbaka från de exekutiva positionerna.
här är jag både dunkelt formulerad och sålunda dunkelt tänkt, men idén är alltså att generationen efter - de nya cheferna - står för delvis andra värderingar och annan syn på världen, vilken gör att den stora reaktionen kan formeras med större kraft.
jag tror heller inte att man kommer undan identitetspolitiken. idag vill alla sopa både den och blotta minnet av den under mattan, men för inte så länge sedan var den en realitet. visserligen liten i volym och obefintlig i avtryck, men den fanns med på kommandohöjderna.
det tror jag var oerhört destruktivt. för även om den var så begränsad var den en elitprodukt, och som sådan bar den med sig potentiell förödelse i sin blotta natur.
och här kommer vi in på en annan faktor som är viktig för förståelsen av det reaktionära 10-talet - övergången till den sekvensiella förståelsen för det nära förflutna.
det här har att göra med den medialisering som följt oss alltsedan 1900-talet, hur allt mer av vår förståelse för samtiden kommer i form av sekvenser eller episoder, enskilda narrativ som sätter dit artificiella början och slut på delar av verkligheten.
det här tror jag går oerhört djupt när det gäller hur samtiden förstås av oss alla. kanske är det en postmodern konsekvens av de stora historiernas sammanbrott, men oavsett ursprung tror jag detta är en realitet. vi förstår världen genom de korta och artificiella narrativen.
betänk samtidigt hur många andra sätt att tolka samtiden gått delvis förlorade. jämför ex skolböckerna från 60- och 70-talet med dagens. har inte många av ekvationerna, de svartvita textsjoken och tabellerna har inte försvunnit?
och när jag talar om artificiella sekvenser så menar jag inte bara dess omfång, utan också dess natur. hur de har en intern logik som är oerhört flat och banal i förhållande till verklighetens mångbottnade och svårfångade natur.
nej, nu måste jag ta en paus, familjen kallar (reaktion?). har ni ngr tankar om detta? återkommer!
nej, det var knappt ngt som hade tankar :( men jag fortsätter ändå!
alltså - den sekvensiella logiken inom det politiska "samtalet" (som egentligen är mycket mer än ett samtal). jag tror den går igen i mycket. och förklarar mycket.
som den här olycksaliga "faktagranskningen" som några medier fortfarande envisas med. det är också ett sätt att formera verkligheten i tydliga episoder, med en början och ett slut och en artificiell struktur.
men det kan då aldrig bli mer än just episoder, som kan och kommer bemötas med andra episoder med annan intern struktur och logik. och då bryter utbytet samman, dialog blir omöjligt. ergo, skarpare polarisering i förlängningen.
till slut slåss episoder om episoder om episoder mot varandra. andra- och tredjederivator som avläst artificiella fragment av verkligheten. och då är vi mycket långt från den materia som tidigare använts i det politiska samtalet.
ett anekdotiskt exempel (en episod!) jag själv upplevt. jag gillar att visa grafer på twitter. de är meningen att vara just en graf på twitter, inget mer. men de avläses i regel som episoder och bemöts med andra. om jag ex visar en graf över att antalet asylsökande minskat >
> kommer ett antal personer bemöta mig genom att säga att antalet uppehållstillstånd av asylskäl ligger på hög nivå. i en icke-sekvensiell miljö är sådant inget konstigt och utgör ingen paradox eller något som behöver förklaras, för har man hela bilden vet man förstås att båda >
> fenomenen kan och brukar uppträda samtidigt eftersom uppehållstillstånd ges en tid efter ansökningar. men i en sekvensiell värld uppstår genast en "strid" om saken, som egentligen är helt obegriplig.
det finns mycket att skriva om det här, men sammanfattningsvis ett slags sammanbrott för de stora moderna logikerna till förmån för sökande efter något annat.
men här ska man ha med sig att fällan att se samtiden som jävligt komplex och osäker alltid finns där när man jämför med det prydligt sorterade förflutna. det är inte omöjligt att 2050-talet kommer se oss som extremt fokuserade och enkelspåriga.
vem vet, om 100 år kanske vi alla enbart räknas som gretas omvärld?
åter till huvudspåret. vid sidan om den sekvensiella logiken tror jag att kön måste in någonstans när man ska förstå "the great reaction" under 2010-talet.
på sätt och vis har jag ofta tänkt att diskussionen om något slags sammanbrott för traditionell manlighet är lite over the top, eftersom vi fortfarande har en könsordning och ett patriarkat som åtminstone till det yttre verkar ha stått sig ganska väl.
men visst, det finns mycket som talar för att den faktiska basen för manlig överordning verkar ha rubbats, åtminstone i sverige. utbildningsnivåer är väl det tydligaste exemplet. och att den sociala slask som manssidan alltid dragits med kanske har vidgats.
samtidigt är det lite udda om man försöker överföra diskussionen från usa om de "vita männens" stora statustapp. arbetslösa blue collars mellanvästern kanske förklarar trump, men knappast sd.
infödda svenska män har nämligen nästan alla jobb, iaf för tillfället. sysselsättningsgraden i åldern 20-64 är nästan 90 procent. en stor del av de övriga är antagligen studenter eller kan inte jobba. vuxna, friska karlar som är födda i landet går inte utan sysselsättning.
nej, också här tror jag att man behöver lyfta åtminstone ena ögat från socioekonomin och tänka kultur och identitet. hur arbetsmarknad och näringsliv förändrats. i stiliserad form: pappa var en del i samma arbetslag som de andra granngubbarna på den lokalt ägda verkstadsindustrin
> de levererade färdiga topprodukter till världsmarknaden och skålade med högsta chefen på varje julfest. själv har du ett anonymt servicejobb i utländskt ägt företag i tjänstesektorn.
men hur könsordningen förändras måste förstås också ses historiskt, med dess frigörelseprocesser och därpå följande reaktioner. (faludi!) vi har en politisk emancipation i början av 1900-talet, en ekonomisk i mitten av seklet och en social i trakterna av 1968 och framåt.
men detta är just emancipation, inte konkurrens om herreväldet. pratar vi framtida elitkader av traditionellt snitt, dvs handelsstudenter, jurister, läkare osv ser vi inte sällan kvinnliga majoriteter.
och offentligheten ska heller inte underskattas, alla de där episoderna omtalade ovan. jag har inga fakta här, men är inte betydligt fler av dessa könsmärkta "kvinna" idag jämfört med för bara 20 år sedan?
och vi vet från andra håll att för en tidigare dominerande varelse - som män i förhållande till offentligheten - framstår en uppstickare som dominant långt innan någon faktiskt majoritet verkligen har uppstått. redan säg 20-25 procent uppfattas som invasivt och hotande.
så kön också. det ska man hålla ögonen på, även om jag just nu inte kommer längre än till självklarheterna.
nästa faktor: den traditionella breda vänsterns sammanbrott. i sverige är det väl nästan övertydligt med tidigare statsbyggande parti reducerad till den patetiska maktsekt s förvandlats till idag, men utvecklingen är som vi vet internationellt.
jag visade för en tid sedan grafer jag inte hittar nu, men det stora som hänt i svensk politik i skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal är alltså sd in och upp och s ner. övriga partier ligger rätt stilla i jämförelse. när s går från 45 till 25 har de 20 procenten hamnat hos sd.
och här skulle jag inte säga att sd sköt s. s sköt sig själv först och sd såg en plats ledig vid foderrännan. att det är så framgår inte minst av att många av de tappade s-väljarna på vägen rastade på vägen hos andra partier.
eller - inte minst viktig - ett stort antal traditionella s-väljare växte upp utan att någonsin fatta att de var just det.
och som jag också skrev för ett tag sedan, orsaken till socialdemokratins sammanbrott tror jag till stor del får sökas i effekten av att s under en och en halv generation förlorade varenda sakpolitisk strid man förde.
det var 1975 som partiet jumped the shark med de olycksaliga löntagarfonderna. och därefter följde smällarna slag i slag. valfrihet, neutralitet, eu, skatter, systemskifte osv. man lyckades till och med sumpa migrationen, som skulle varit öppet mål för tage, ingvar eller göran.
det här - är iaf min teori - har skapat ett unikt dåligt självförtroende hos s. man har sett sin egen politik - vad den än må vara - som förbannad och träffad av det onda ögat. kvar blir då bara makten.
det har också gjort att man satt reaktionen som den enda garanten för makt. den dag sd skulle försvinna och väljarna återgå till "normal" höger-vänsterposition är s körda. därför är s roll som reaktionen på reaktionen partiets enda hopp just nu.
möjligheten att nå framgång med detta projekt kan väl diskuteras. man kan väl säga att det historiskt sett är relativt ovanligt att ignorera politiken i politiska projekt, men osvuret är förstås bäst. men det är en annan diskussion.
men poängen är att när reaktionen kom så fanns dels ledigt utrymme pga den breda vänsterns ideologiska och intellektuella sammanbrott, dels fick reaktionen en lämplig mot/medspelare (partner?) i maktspelet.
ett inpass här - när jag skriver "reaktionen" är det egentligen inte normativt, utan ett försök att fånga den politiska utvecklingens logik. visserligen är reaktionen till stor del traditionellt reaktionär, men den innehåller också mycket annat politiskt gods.
och "reaktionen" är inte bara sd:s opinionstöd. den syns också inom övriga politiska och mediala domäner, både till höger och vänster, givetvis främst inom m och s, men ingen och inget har väl egentligen gått helt fri.
det här syns i vem som jobbar på vilken ledarsida (och vilka som inte jobbar som ledarskribenter alls). det märks på hur näringslivsfolk uttalar sig, hur tv-redaktioner väljer ämnen, hur förlag gallrar bland fackmanus osv. dvs den så svårdefinierade "tidsandan".
och så slutligen ska jag rikta sökljuset mot mig själv. den ständigt segrande liberalismen. hur kunde vi vara så korkade?
det finns en vad jag tycker är en nidbild här. hur teoretiska och troskyldiga liberaler ignorerade historiska lärdomar och mänskliga realiteter och såg världen som fix och färdig, med avslutad historia och befolkad av economic mans i en postmodern värld av globala simpsonreffar.
okej, det är inte bara en nidbild. den beskriver väl ungefär vad jag skrev i ansökningen till stureakademin i början av 00-talet. uppsatsämnet var "liberalismens utmaningar" och jag letade väl inte alltför länge efter några sådana. men blev symptomatiskt nog antagen ändå.
jag nämnde väl terrorism. denna irriterande kvarleva från det tribala 1900-talet som på grund av allt billigare och lättillgängliga flygcertifikat i västvärlden envisades med att komma och störa den globala tonårstillvaron.
men annars? the great recession fanns förstås inte på kartan. inte heller krig i europa (utanför balkan). trump och brexit skulle framstå som lama skämt.
åh, lämpligt nog får jag i liberal anda skjuta på självanklagelseakten en smula, familjen kallar! kommentarer so far?
