Thread by @tonyernstesq

jo, vänner, jag hade ju mitt filmprojekt 2019, där jag skulle se så många icke-engelskspråkiga filmer jag bara orkade under året, och jag skulle försöka se alla »klassiker« sådana filmer som kritiker röstat fram genom åren som de allra bästa

nå, jag nådde exakt 290 filmer ifjol. det började den 6 januari hemma i soffan i Malmö med Satyajit Rays »Pather Panchali« (1955) och slutade den 31 december på en hotellsäng i Hobart, Tasmanien med Yasujiro Ozus »Late Autumn« (1960)

vad lärde jag mig? jo, att det finns en hel filmvärld därute som är värd att upptäcka, bortom Hollywood. projektet började just för att jag tröttnat på film, det blev nästan bara amerikanska filmer och de var alla av samma karaktär

efter att projektet nu är klart så står det ännu tydligare: film görs bäst i Frankrike, Japan, Italien, Ryssland, Argentina, Kina, Danmark, Tyskland, Sydkorea, Hong Kong, Indien. amerikansk film är hopplös i jämförelse

lite fakta. jag såg film från 33 olika länder

Frankrike (64 filmer)
Japan (59)
Italien (32)
Tyskland (20)
Ryssland (19)
Spanien (9)
Sverige (8)
Indien (8)
Iran (7)
Tjeckoslovakien (7)
Sydkorea (7)
Polen (6)
Taiwan (5)
Finland (5)
Kina (4)
Danmark (4)
Hong Kong (4)
Argentina (3)

och så en eller två filmer från följande länder: Mexiko, Senegal, Turkiet, Österrike, Egypten, Mali, Thailand, Colombia, Kanada, Grekland, Belgien, Ungern, Kuba, Holland, Jugoslavien

folk frågade ofta var jag fick tag på alla filmer, jo från följande tre ställen:

1. dvd (en ganska fin samling härhemma som utökats under året, eftersom dvd:er nuförtiden är billiga)
2. cineasterna punkt se (suverän gratissajt)
3. illegal nerladdning

fler lärdomar från alla dessa märkliga filmer:

1. så många filmer som handlar om religion, på ett eller annat sätt
2. så skickligt en bra regissör får filmen att bli allmängiltig trots att den handlar om, typ, en samuraj i 1700-talets Japan

äldsta filmen jag såg: »The Cabinet of Dr. Caligari (Robert Wiene, 1920)«

nyaste filmen jag såg: »Parasite (Bong Joon-Ho, 2019)«

regissörer med flest filmer:

Yasujiro Ozu (11 st)
Akira Kurosawa (10)
Kenji Mizoguchi (7)
Satyajit Ray (7)
Ingmar Bergman (7)
Federico Fellini (7)
Jean-Luc Godard (7)
Werner Herzog (6)
Jean-Pierre Melville (6)
Francois Truffaut (5)

och här syns också den stora lärdomen jag drog av detta projekt:

YASUJIRO OZU

jag hade aldrig sett en film av honom tidigare, kände inte ens till honom, visste inte vem han var, och han förändrade mitt sätt att se på världen, och vad en film kan och ska vara och sanningen att säga så... lyckades han liksom beskriva mitt liv

det var så här: Yasujiro Ozu gjorde en packe filmer på 40- och 50-talen som alla handlar om den japanska filmens sönderfall, de är stillsamma betraktelser där ofta en pappa sitter själv kvar i hemmet och melankoliskt filosoferar över hur han blev ensam

det är, nästintill alltid, den suveräne Chishu Ryu som spelar huvudrollen, som den lite molokne pappan

nå, när det här projektet började så lämnade alla huset. frun flyttade till USA, sonen till Australien och dottern till lägenhet i Malmö. jag satt där ensam kvar, precis som Chishu Ryu i alla Ozus filmer.

åh, om ni visste vad jag har känt mig som Chishu Ryu. min absoluta favoritskådespelare.

vilka är då de bästa filmerna jag sett? många. jag har sett många bra filmer. här kommer en packe som jag faktiskt inte förstår hur man skulle kunna leva utan (jag har valt en per regissör, annars skulle det bara bli en radda med Ozu-filmer)

Tokyo Story (Yasujiro Ozu, 1954)

ja, jag vet inte om jag någonsin sett en bättre film. jag tror inte det. regi, manus, skådespel, allt är fulländat.

Shoah (Claude Lanzmann, 1985)

den enda filmen av de 290 som jag fick stänga av under en kort stund så att jag skulle kunna torka tårarna eftersom de skymde sikten.

The Passion of Joan of Arc (Carl Theodor Dreyer, 1928)

älskar Dreyer, sett alla hans filmer, och alla är bra. men den här stumfilmen river tag i en och släpper aldrig taget.

Pather Panchali (Satyajit Ray, 1955)

hela Rays Apu-trilogi, där Pather Panchali är första filmen, är rörande och vacker och helt oerhört filmskapande.

Chikamatsu Monogatari (Kenji Mizoguchi, 1954)

åtminstone 4-5 av Mizoguchis filmer är hundraprocentiga, den här är kanske hans bästa, så gripande och väldgjord.

The Firemen’s Ball (Milos Forman, 1967)

den bästa allegorin över kommunismen, vindlande filmad och fruktansvärt rolig.

The Turin Horse (Béla Tarr, 2011)

efteråt, när filmen var över, och jag satt i mörkret i soffan, så tänkte jag: »jag vill inte leva mer«.

Woman in the Dunes (Hiroshi Teshigahara, 1964)

ouff, på samma gång allegori och konkret handling, ljuvligt filmad och sensuell mitt i allt.

La Dolce Vita (Federico Fellini, 1960)

den hade man hört talas om, men aldrig sett, otrolig story som var mycket mörkare och starkare än jag kunnat ana.

Seven Samurai (Akira Kurosawa, 1954)

totalt och allomslutande mästerverk.

Aguirre – the Wrath of God (Werner Herzog, 1972)

lärde mig älska Herzog under 2019, och det här är hans mästerverk, så fruktansvärt bedårande iscensatt.

Le Mépris (Jean-Luc Godard, 1963)

i mitt tycke Godards bästa, med en sensationell Brigitte Bardot i huvudrollen, sorglig och sinnlig.

The 400 Blows (Francois Truffaut, 1959)

Truffauts attack mot allt som vuxenvärlden står för, vacker trots det tunga temat, svidande elegant.

Andrei Rublev (Andrei Tarkovsky, 1969)

svårgreppbar, men med en känsla som grep tag om hjärtat, obegripligt starkt filmad, våldsam och oförlåtlig.

Mother Joan of the Angels (Jerzy Kawalerowicz, 1961)

oerhört vasst filmad, suveränt koreograferad, poetisk och suggestiv, monumental studie av människans psykologi.

Harakiri (Masaki Kobayashi, 1962)

hypnotisk thriller som utforskar den japanska hederskodexen, oändligt noggrann och långsam, vidunderligt filmad.

L'Eclisse (Michelangelo Antonioni, 1962)

nihilistisk och defaitistisk, utsökt filmad, allt om svårigheten att känna något i den moderna världen, meningslösheten på duk.

Come and See (Elem Klimov, 1985)

den vansinnigaste krigsfilm som gjorts, får allt annat i genren att blekna, destruktiv och oförlåtlig.

An Actor's Revenge (Kon Ichikawa, 1963)

helt unik, excentrisk och bedårande, stilistiskt ofattbar, det glittrar om den här filmen.

Marketa Lazarova (Frantisek Vlacil, 1967)

medeltida drama, suggestiv och hallucinatorisk, utsökt filmad, full av symbolik och poesi, liknar en suverän folksång.

ja, det var 20 stycken favoriter av 20 olika regissörer. jag skulle kunna tjata om 20 till. och sen 20 till, etc. men vi håller där.

ja, en sak till: det blev mest filmer av manliga regissörer. för så ser filmvärlden ut. trist. men jag försökte verkligen se filmer av kvinnliga filmskapare också, och här är mina favoriter...

Cléo from 5 to 7 (Agnes Varda, 1962)
Jeanne Dielman, 23 Commerce Quay, 1080 Brussel (Chantal Akerman, 1975)
Beau travail (Claire Denis, 1999)
La Ciénaga (Lucrecia Martel, 2001)
The Ascent (Larisa Shepitko, 1977)

natti natti