har jag berättat om när jag hoppade från tian igår?
så här var det. tian är ju bara öppen ibland. då måste femman stängas. jag såg att några modiga själar pratade med badvakten och grinden upp öppnades.
jag insåg att min tid var här.
jag vände mig till @feministbrud och sa "ta hand om barnen kvinna, jag har en sak jag behöver göra!"
så steg jag upp ur vattnet och började den långa vandringen bort mot hopptornet. vinden friskade i. solen stekte. inom mig rådde kaos, men mina steg var fasta och min blick var riktad rakt framåt.
jag nådde hopptornets fot. det reste sig mot skyn i vad som verkade vara en oändlighet. långsamt men beslutsamt började jag min klättring uppåt.
jag är 40 år gammal. låt det sjunka in.
jag nådde treans avsats, men jag klättrade vidare. jag nådde femman. utan en blick utåt fortsatte jag. nu rev vinden i mitt hår. den höga höjden gjorde luften tunn som crepepapper. inom mig började insikten växa: nu finns ingen återvändo.
härifrån finns bara en väg ner. och den går inte via stegarna. där finns bara skammens stig. nu gällde det. nu skulle jag prövas. jag kom upp på tians avsats. vinden piskade. långt där nere bredde framnäsbadet ut sig. det var som om alla stirrade på mig.
vilket de givetvis gjorde. de stirrade i häpnad. några hade säkert hånflabbet förberett i sina suktande strupar. redo att piska den övermodige tvåbarnspappan när han i vanära klättrade ner igen.
men en sak visste jag. det skulle inte ske. jag skulle lämna denna plats genom en luftfärd. kosta vad det kosta ville.
jag gick fram till kanten. tittade ner. bassängen var som en liten fläck långt i fjärran. det kändes som att risken att missa den var mycket stor.
jag insåg att jag inte kunde stå och titta ner mer. då skulle tveksamheten komma som en lismande orm och viska förföriskt i mitt öra. så efter att ha konstaterat att ingen befann sig under mig tog jag några steg bakåt.
jag stirrade in i den brännande solen. så tog jag några steg framåt. en. två. tre.
så hoppade jag ut i evigheten.
precis i sista steget ut insåg jag vad fan jag håll på mig. alla kubikmeter tom luft som skiljde mig från allt annat. jag blev livrädd. jag pressade i panik ihop ögonen.
jag föll genom mörkret.
hur länge föll jag? ja, hur många änglar dansar på ett knappnålshuvud? jag föll genom sekler och åldrar. genom eoner. runt mig bara luft. och mörker.
jag föll och jag föll. så många tankar hann jag med. så många berättelser viskades i mitt öra. så många liv som passserade. jag såg hela kvantskummets olika utfall rullas ut omkring mig. jag såg det som var och det som kunde vara.
jag följde oändliga rader av kaniner genom oändliga mil av deras hål. för mitt inre såg jag allt som varit och allt som skulle bli. ända tills...
vattenytan. den som bevisar newtons mekanik och einsteins relativitet i ett. vattenytan. symbolen för att varje handling har sina konsekvenser. varje verkan har sin orsak.
fotsulorna. gud, fotsulorna. sedan måste jag ha råkat hålla ut ena armen också. aj. men inte skrevet. det hade jag varit rädd för. tack och lov ingenting där.
sedan förbyttes det svarta i blått. jag simmade mot en skummande yta. upp. tillbaka upp i världen igen. pånyttfödd. tillbaka från andra sidan.
i bassängens andra ända femtio meter bort vinkade barnen. jag började min mödosamma simtur dit.
samma sol stekte över framnäs. samma vind rispade bassängens yta. men ändå - allt var förändrat.
jag var nu en man som hade hoppat från tian.
