,
51 tweets,
6 min read
Read on Twitter
självklart skulle jag själv brottas med just de frågorna. redan då och alla år som följde.
vad var det jag hade sett? och vad menade jag egentligen med att pojken på filmen "förstördes"? visste jag inte om att människor inte kan "förstöras"? de kan inte "spricka" eller "rämna". mycket kan de, men inte det.
det är flera bra frågor och man får nästan försöka beta av dem en och en.
det jag "hade sett" var en film, en avbildning av verkligheten. det jag kunde komma ihåg av det var den egna filmen jag gjort, när mina ögon fungerat som slutare för att släppa in lite av omvärlden för att fastna som minne hos mig.
redan där har vi en avbildning av en avbildning. varje gång detta minne aktiveras hos mig var det i delvis ny kontext - som barn, som tonåring, som ung vuxen, som medelålders. ytterligare ett lager.
jag orkade inte särskilt långt i foucualts "the order of things" men minns att det satt en konstnär och målade genom en spegel någonstans i början. ungefär så. konstruktioner av konstruktioner. abstraktioner av det redan abstrakta.
men frågade ni då och frågar ni mig nu är svaret: jo. människor kan gå sönder. de kan rämna. jag har sett en människa göra det.
tänk er en byst föreställande en människa. tänk er sedan att detta byst är ett exakt återgivet tredimensionell avbildning av en människa. tänk er sedan att dess inre är tomt. inne i ihåligheten dinglar en tung kula, likt en kläppen på en kyrkklocka.
plötsligt kommer kläppen i rörelse och svingas all kraft mot bystets insida. då brister det. som av sig själv. en mäktig inneboende kraft som inte syns utifrån.
det jag såg var ansiktet och överkroppen. det som brast var hela vägen. från håret rakt ner över pannan, mellan ögonen, ner längs näsrygg och mun och sedan bara vidare ner över bröstet.
samtidigt med den stora "bristningen" eller vad man ska kalla, det uppstod runt om otaliga mindre sprickor. de rämnade inte itu mer än att det liksom kom i oordning. som en glasruta som träffas av en sten men inte brister utan bara spricker i oregelbundet mönster från träffytan.
det som nyss hade varit ett ansikte, inte olikt mitt eget, var sekunden efter bara ett stort sår. ett sår där resterna av det som varit hud, allt det yttre, allt det man var van vid, inte var något annat än fragment, en sprucken mosaik.
men kom det inte blod? vad fanns på insidan? vad hände med alla delarna?
jag inser att en såpass makaber och osannolik beskrivning skapar så makabra frågor men allt jag kan säga är: jag beskriver bara vad jag såg. och jag har inget svar på ovanstående frågor.
mitt sista minne är att ansiktet och överkroppens delar hänger ner likt en vissnad blomklase runt det som en gång var resten av kroppen, uppslitat som resterna av ett gevär där bamse satt in sitt finger och sagt "skjut inte" men där vargen eller sjörövarna förstås sköt ändå.
nästa fråga, som mer är ett konstaterande: sånt här händer inte. du vet väl det?
svaret på det är: ja, jag vet det nu. och ja, jag visste det då också. men "visste" som barn vet saker. jag kände till formalian. reglerna. hur saker och ting var tänkta att vara. men jag visste också det alla barn vet - att saker och ting ibland är annorlunda i verkligheten.
jag visste det ungefär som jag visste att när någon var dum mot en skulle man säga till en lärare och så skulle saken redas ut. så jag visste det i motsvarande mån som jag visste vilka lärare som vände bort blicken när någon pressade iskall snö innanför ens krage.
som jag att visste att ibland gjorde de där sakerna de vuxna kallade lek jävligt ont.
så på så sätt "visste" jag. och på samma sätt visste jag också att det gällde ha beredskap för att snabbt lära sig nytt.
under åren som följde gjorde jag givetvis otaliga rationaliseringar av det jag hade sett. de blev mer avancerade ju äldre jag blev och ju mer minnet från den där vårvinterdagen förbleknade.
redan då visste barn vad trickfilmning var. hur man gjorde så att det såg ut att luke och leia flög genom skogen på sina skotrar när de i själva verket bara satt still. hur man gjorde för att radiostyra jabbas öga. och så vidare.
redan då kände jag vagt till håells verksamhet och det blev väl lite begripligare med åren. han ägnade sig åt import av viss avancerad industriteknologi. han var något slags forskare i grunden. det var så han tjänade alla sina pengar.
kanske hade jag kommit över något slags promotionmaterial? kanske handlade det om läkemedel eller medicinsk teknologi? någon slags illustration som användes för att skildra ett sjukdomsförlopp?
eller hade minnet lurat mig mer än så? kanske föreställde det jag såg helt enkelt ett klipp ur en film? någon filmproduktion som håell investerat pengar i? kanske något indieprojekt som behövde filantropisk finansiering?
håells verksamhet var diffus även för andra i min omgivning. mina föräldrar nämnde bara att han tjänade pengar som gräs och det var säkert sant. även på den tiden kostade gatevillorna pengar.
han var ofta ute och reste. framför allt till usa. ibland var familjen med. anna hade varit på disneyland fler gånger än jag hade varit på kolmården (två).
ärlden i mitten på 1980-talet kunde alltså för en framgångsrik svensk med internationella kontakter innebära en hel del märkligheter som av ett barn som knappt lämnat sin hemkommun skulle uppfatta som obegripligt och skrämmande.
det var ungefär så här jag rationaliserat händelsen. det plus ytterligare ett fenomen som jag tror varit de flesta människor till god hjälp.
orwell kallade det "dubbeltänk". assymetrisk kognition kanske kan vara en annan möjlig term.
konsten att leva genom paradoxer. att uthärda det som inte går att uthärda. det är det många som gör.
att fira jul år efter år med han som förgripit sig på dig som barn och aldrig säga något. att leva med sitt eget eller andras missbruk men inte andas något om det. att förlåta det oförlåtbara. att bara... fortsätta trots allt.
jag är övertygad om att många människor bär på minnen som egentligen är omöjliga att förhålla sig till. så man gör vad man kan. man sorterar bort dem. lägger undan jokern innan spelet börjar. kör ändå.
det är det som gör att vi fortsätter klara av det orimliga. åka på semester med våra barn där andra barn i samma ålder tigger och svälter några meter utanför hotellets portar.
detta är teorin. praktiken är enklare att förklara.
jag hörde ett utrop bakom mig. ett gällt pip. det gick igenom bruset från tv:n och den monotona kvinnliga rösten som om och om igen upprepade sitt mantra.
jag vände mig om. anna hade precis kommit upp för trappan. hon hade kanske två steg kvar. där hade hon fastnat. ögonen fixerade vid skärmen.
sekunden efter: dunsar på min andra sida. strumplästen och matta, sådana ljud blir det. när en tung vuxen kropp snabbt förflyttar sig genom rummet.
jag stirrade fortfarande rakt mot anna när håells händer grep tag i mina axlar. jag flög en och en halv meter upp i luften. kanske var jag fritt svävande i ett ögonblick innan han knep åt igen. då hade redan hans kropp börjat förflytta sig framåt, mot trappan.
vi brukade åka madrass nerför den där trappan. nu svävade jag fram långt ovanför det vitmålade träet. det gick så snabbt att i minnesbilderna efteråt går det att koppla det hela till en kort flygtur.
men så var det förstås inte. de väldiga händerna som pressade mot mina överarmar tog bort alla illussioner om det. jag hörde håell andas tungt bakom mig.
plötsligt landade jag med en duns nere i hallen. en väldig arm svängde ut likt en pendel ovanför mitt huvud och pressade upp dörren. jag minns den blänkande dagsmejan utanför. och solen som glittrade skarpt i gruset på uppfarten.
sedan olika rörelser. ljud. de är kaotiska också sorterade i minnet. jag sköts ut genom dörren, snubblade nerför stentrappan. min vinterjacka flög ovanför mig. någon stönade bakom mig, som efter en tung ansträngning.
jag blev liggande på marken. foten hade vikt sig under min kropp på väg ner från trappan. en ilande band av smärta. och tankarna. den omedelbara utmattningen från att hantera förnedringen och chocken. andningen.
jag hann vände mig bakåt. se den bruna fasaden och de vita, spröjsade fönstrena. de väldiga gråstenarna i grunden. den öppna dörren ovanför trappan. håells gestalt i rörelser, bort från mig.
man skulle kunna tro att det var den bilden som skulle bli den som verkligen satte sig. dörren som slås igen. den vuxne mannen, övergreppets upphovsman, som försvinner bakom en stängd dörr.
men det var det inte.
inte heller chocken av armar som hårt nyper kring mina axlar eller den vilda färden ner för trappan.
nej, det jag främst skulle minnas var annas blick sekunden innan håell grep tag i mig. när jag precis vänt mig om och insett att hon sett samma sak som jag på tv-skärmen.
hur hon hade sett vad det nu var som skedde där och hur hon reagerat på det. hur den reaktionen fortfarande fanns kvar i hennes ansikte när jag vände mig om fick se det.
skrattet. den öppna munnen. och ögonen som lyste av glädje.
