,
16 tweets,
3 min read
Read on Twitter
i går var jag förresten med i Ekdal & Ekdal och pratade om psykisk ohälsa. Tror att programmet blev riktigt bra, även om jag inte riktigt fick med det jag själv helst ville säga svtplay.se/ekdal-och-ekdal
när jag tänkt på psykisk ohälsa på sistone, och på varför den tycks vara så mkt högre i sverige än i andra länder, har jag försökt utgå från just det. Hur skiljer Sverige ut sig i övrigt, och kan något av det förklara skillnaden?
En sak: nästan alla svenska kvinnor jobbar heltid samtidigt som vi ändå tar huvudansvaret hemma. Svenska kvinnor har alltså mer dubbelstress än i de flesta andra länder, och också fler sammanlagt arbetade timmar (betalt+obetalt). Det är kvinnor som dominerar psyksjukskrivningarna
2) sverige har en unikt ickehierarkisk arbetsmarknad med samtidigt höga krav på produktivitet. Vi har ingen chef som säger vad man ska göra, utan en chef som låter oss gissa både vad vi bör göra, under hur många timmar, och hur bra det ska vara för att duga.
vi vet att den sortens otydliga krav är extremt stressande för alla, och bäddar för att ambitiösa personer jobbar ihjäl sig.
3) sverige är jävligt mörkt och kallt under stora delar av året. Obs, ej skämt, vi vet från forskning att det aktivt påverkar människors mående om det är bra eller dåligt väder och vi vet att brist på ljus påverkar mående till det sämre
4) vi har internationellt sett väldigt stor offentlig sektor, och rätt usla arbetsvillkor inom stora delar av densamma. Kontinuerliga besparingar sedan tidigt 90-tal, borttagen mening och subjektskap från tidigare meningsfulla jobb som polis, lärare osv (läs Jonna Bornemark!)
5) vi är internationellt unikt sekulära och individualistiska. Det har svensken alltid varit (läs Är svensken människa!), men det tilltar hela tiden. Vi har inga trygga gemenskaper där vi inte behöver prestera för att få vara med, få medfödda, livslånga, ickevalda sammanhang
jag är nu för att vi har liberala skilsmässoregler och att barn har rätt att frigöra sig från sina föräldrar, men jag tror att det har en kostnad. Inte ens i våra närmaste relationer är vi fria från den ständiga risken att väljas bort.
om man ser på ungdomars tinder-liv verkar det här dessutom också bli ännu värre, inga känslor ska finnas, allt och alla ska vara utbytbart. jag tror att människor är rätt dåligt anpassade för att leva så.
om man ser på det historiskt så har uteslutning ur gruppen alltid varit det värsta straff en människa kan få. På jägar/samlartiden betydde det såklart döden, ingen kunde överleva ensam, men även senare sågs det som ett hårdare straff än dödsstraff
och se på oss i dag. vi är alla, alltid exkommunicerade. Varje dag måste vi på nytt förtjäna vår plats i gruppen, på jobbet, med partnern, med familjen, vännerna. Varje dag kan vi väljas bort. Jag tror inte att vi riktigt kan begripa hur stressande det här är för en människa.
en grej som inte skiljer ut sverige är att arbetslivet ställts om från att vara fysiskt jobbigt till att vara mentalt jobbigt. det är inget konstigt att fler sjukskrevs förr för ont i ryggen och fler nu för utmattning, belastningen har ändrats.
vi har dock varken ställt om arbetsmiljöarbetet eller förberedelserna för individerna på det här. personer med ökad skörhet för mentala påfrestningar behöver lära sig att bygga upp mer robusthet, och ges tid och möjlighet att göra det.
en annan grej jag tänkt på, som någon tog upp i programmet i går, är hur svårt vi har det i dag med att stå ut med lidande. jag menar inte det här som nån slags bit ihop och stå ut-modell, men att finnas i smärta, i sorg, i ledsenhet utan att behöva förneka att den finns
om man förnekar en känsla blir den starkare. om man desperat försöker få bort den blir den starkare. utmaningen är att orka finnas i den utan att agera på den, utan att förneka, utan att se den som det viktigaste i ens liv eller existens. det är ohyggligt svårt :(
