Det här blir långt – men jag tror att det är viktigt. Under ebolaepidemin bodde jag i värst drabbade landet Liberia. Ebola är ett virus, det smittar genom droppar, det finns ingen medicin och inget vaccin. Dödligheten är upp till 80%. Dödar alla – friska barn, sjuka vuxna. ALLA.
I början fick ALLA panik. Även sjukvårdspersonal var rädda. Människor formligen dog som flugor, och man visste inte hur man skulle få stopp på det. Döden var hemsk – de kräktes blod tills de dog, och ingen – inte heller läkare – stod nära. Vi såg dem dö från 2-3 meters avstånd.
Sedan sprayades de med klorin, lades i extra tjocka liksäckar och grävdes ner. Även jorden runt massgravarna sprayades med klorin. Vanligt sjuka människor fick inte heller vård, för ingen vågade ta in någon på vanliga sjukhus. Så de dog de också.
Jag minns en höggravid kvinna som hade högt blodtryck och kom till BB för att få hjälp att föda. Hon låg i en bil. Eftersom hon ej hade intyg på att hon inte hade ebola vägrade sjukhuset ta in henne. Hon hade inga tecken på sjukdomen. Det slutade med att hon dog på parkeringen.
Omedelbart ringdes begravningsteamet in. De kom i dräkter och masker, spolade henne och bilen med klorin, la henne direkt i en tjock liksäck. Inte många minuter senare var hon begravd. Troligen levde barnet fortfarande i magen då. Det kunde ha räddats men ingen gjorde det.
Bebisar som hade vanlig diarré dog på samma sätt. En mamma kom in till sjukhuset i huvudstaden Monrovia med en sådan bebis. De släppte inte in dem. Jag glömmer aldrig hur hon själv fick ta upp bebisen och gå iväg med den döda lilla kroppen på Monrovias dammiga gator.
De ebolasjuka tog man inte in på sjukhusen alls. Istället byggde man särskilda kliniker, allt från Läkare utan gränser gjorde det till vanliga människor som satte upp enkla djungelkliniker av bambu och tältduk. Människor var LIVRÄDDA för dessa kliniker.
Eftersom det inte fanns medicin och man var så överbelastad så hade dessa kliniker som funktion att FÅ BORT DE SMITTADE från samhället och friska. Det var tvångskarantän helt enkelt. De sjuka stängdes in i klinikerna och dog, ofta utan omvårdnad eller hjälp. Och massbegravdes.
Jag jobbade både inne i klinikerna och åkte runt med begravningsteamet. Det låg lik överallt, i hus och på gatorna. Man kunde inte veta om de dött i ebola eller något annat, så man behandlade alla som de hade ebola. Klorin, säck, ner i jorden. På löpande band.
Vi som var bland smittade och döda hade rigorös säkerhetsrutin. Vi visste ju inte hur det smittade. Vi hade heltäckande skydd och spolade av oss med klorin innan vi tog av skydden. Sedan gick vi i klorinkar för att få bort det från skorna. Jag åt konserver och tog inte på något.
MEN det som hände när sjukvården började komma ikapp, när USAID slog upp gigantiska kliniker, när människor fick ökad kunskap – var att allt detta förändrades. Trots att smittan fanns kvar! Och här kan vi dra lärdomar.
När alla började följa regler om handtvätt, social distansering, att kontakta sjukvård när någon är sjuk och aktivt började AGERA för att stoppa spridningen så lugnade allt ner sig. Vi började få tillbaka ett vanligt liv.
Det sattes fram vatten och tvål eller klorinlösning framför VARJE affär och myndighet. Ingen gick in i en offentlig lokal utan handtvätt. Masker användes inte – folk höll istället avstånd, vilket är säkrare. Mask kan ge en falsk känsla av trygghet som leder till att man slarvar.
Granngemenskap bildades där man hjälptes åt att hålla koll på spridningen i sina områden. Vem är sjuk, vem har den träffat? Behöver någon som inte kan läsa få information berättad för sig? Detta är viktigt i Sverige i dag när alla inte pratar svenska. Vad kan du hjälpa till med?
När forskningen kom ikapp fick vi veta att det smittar endast genom droppar – och att man kunde träffa smittade utan några skydd. Bara genom att hålla avståndet. Det gav också smittade tröst. De fick prata med lugna människor, inte skräckslagna som såg ut som rymdgubbar.
Människor blev väldigt handlingskraftiga och STARKA. Rädsla och panik försvann och man agerade och gjorde förändring. Temperaturen togs också på många ställen för att kunna hitta smittade och smittspåra. Smittspårningen var mycket viktig!
När ebolavården hade kommit upp i kapacitet som mer än väl motsvarade antalet sjuka kunde de vanliga sjukhusen arbeta som normalt igen. Man hade triage överallt (bedömning av patienternas tillstånd) utanför sjukhusen där man avgjorde vem som skulle till vilken avdelning/klinik.
Liberia är ett mycket fattigt och krigsdrabbat land där man bor tätt inpå varandra och dessutom litar mer på trollgummor och präster än läkare. Och ändå klarade de sig igenom detta. Vi har enormt stort försprång jämfört med vad de hade. Sverige har redan byggt fältsjukhus.
Om alla nu också följer uppsatta regler och hjälps åt så kommer detta att lösas. Människa har övervunnit ALLA epidemier. Men om man inte följer reglerna utan sitter för nära på restauranger osv så kommer fler saker behöva stängas. Håll reglerna!
När det gäller landsgränser så förvärrar det ofta epidemier om man stänger dem. Läkare, hjälparbetare, sjukvårdsmaterial kan inte komma in. Ekonomier kraschar. Det är bättre att hitta system för att testa alla som ska flyga - så mottagande land vet att de som kommer friska.
Jag är övertygad om att system för allt detta kommer sättas upp – att det är stängt och kaos nu är för att man blivit överrumplad och måste få stoppa på smittspridningen akut. Nu jobbar man ikapp! När man börjat komma ikapp kommer allt detta förändras. Så håll ut.
TÄNK också på att detta inte är krig. Ingen har tagit ditt hus, du är inte på flykt, det ligger inte bombmattor över sin stad. Du kan med ENKLA MEDEL skydda dig genom trevliga saker! Sitta hemma och titta på Netflix och ha videosamtal med vänner. Det är en LYX få förunnad!
Oron jag har i längden är när detta drabbar fattiga länder utan sjukvård och flyktingläger. Där kommer smittan och döden bli oerhört svårt att stoppa. Och det kommer drabba oss alla eftersom detta är ett globalt problem. Där måste det göras insatser och det behöver göras fort.
På din egen front: gör saker du inte hunnit med förr. Det finns massor som man kan göra hemma eller via internet. Var kreativ. Det här är en chans att lära sig nya saker. Är du rädd: tänk att många nu jobbar för att HJÄLPA oss. Det är unikt. Miljarder andra får ej hjälp.
Vårt fokus nu – positiv attityd och tacksamma för det vi har. Kämpa! Ett osynligt virus som vi kan bekämpa med HANDTVÄTT och skönt soffhäng kommer INTE att vinna över oss. 
Slutligen: Om ni känner att jag med min erfarenhet på något sätt kan hjälpa i detta och ge råd så fråga mig bara! Vi måste alla fråga oss vad vi kan bidra med under denna kris – och detta kan jag. Jag kan kriser. Bolla gärna, jag finns här!
Den som vill lösa något klokt om det som händer och vilka val vi behöver göra i ett större perspektiv för framtiden tycker jag ska läsa denna. Det här är viktigt nu när sjukdomen inte bara gör oss sjuka utan även påverkat samhället, stater och kontrollen: ft.com/content/19d903…
