Vi lever i en märklig tid. Talibanernas högsta militära ledare, tillika ledare för terrorgruppen Haqqani, (som är eftersökt) får skriva opinionsartikel i New York Times, och där en al-Qaida ledare, tillika tidigare IS-ledare, får delta i samtal med en humanitär organisation.
Samtidigt kommer fler och fler reportage från Syrien där man skriver om flyktingar och offensiven i Idlib, utan att skriva om al-Qaida eller intervjua folk från området om al-Qaida.
Det här är inte bara allvarligt för journalistiken, konfliktforskningen och de humanitära organisationerna - det är också att delta i historieförvanskning. Hur hade det sett ut om man hade rapporterar om andra världskriget utan att nämna nazisterna? Hur hade vi då förstått det?
Jag förstår inte heller vad det är man försöker legitimera. Att intervjua Haqqani hade varit legitimt och intressant. Men att ge honom en opinionsartikel är en annan sak - då ger man fri plats för hans åsikter utan möjligheter att ens ställa frågor.
Och samma med al-Julani. Varför upphöja en jihadist till en samtalspartner? Hade man skrivit om Hitler hade man ju absolut kunnat ställa honom till svars via frågor, men ett ”Samtal med Hitler”, där man helt neutralt konstaterar hans ledarskap för nazism, hade varit absurt.
I samtalet med al-Julani når det en absurd nivå när han beskriver vilka alternativ han hade efter IS. Som om det gällde Konsum eller ICA. Saknar folk helt kunskap eller finns en agenda? crisisgroup.org/middle-east-no…
En man som stått bakom terrordåd mot oerhört många civila. Det gjorde även hans far - mannen som gav skydd till bin Laden. Nu på opinionsplats i NYT: nytimes.com/2020/02/20/opi…
Och här är samma ”skribent”. Sirajuddin Haqqani på FBI:s most wanted-lista. Fem miljoner dollar utlovas enbart för information om honom. Hur hänger det ihop med att han får skriva på opinionsplats i NYT? Hur blev världen så här obegriplig? fbi.gov/wanted/terrori…
