,
41 tweets,
5 min read
Read on Twitter
redan innan statspolisen i form av kommisarie fahlander anlände till anundsjö hade landsfiskalen i bredbyn räknat ut att något var mycket egendomligt med ulla westbergs försvinnande.
westbergs gård låg alltså i byns östra utkant, alldeles vid landsvägen. de sista som såg ulla hade under eftermiddagen sett henne sysselsatt med att gräva en grotta i den stora snödriva som uppstått genom att hennes pappa hållit ytan framför farstukvisten fri från snö.
alldeles intill gården och boningshuset passerad landsvägen. trädgården var på övriga tre sidor omgiven åkrar som användes för vall. där låg snön från tidigare dagars ovänder tjock och orörd.
ulla måste alltså ha försvunnit via landsvägen. det kunde fjärdingsman august linddahl konstatera redan vid första åsynen av platsen för det som då betraktades som ett brott.
inga spår fanns alltså i snön som täckte åkrarna bakom huset bort mot skogsbrynet. inte heller åt sidorna. hade ulla lämnat platsen var det längs den plogade vägen som löpte framför huset. august gjorde en anteckning i den tjänstebok som följde med anställningen.
står man med ryggen åt westbergs hus går vägen åt höger vidare genom byn. sju kilometer vidare bort låg och ligger municipalsamhället bredbyn.
det var åt det hållet ullas morfar också trodde att hon försvunnit han först upptäckte att dotterdottern försvunnit. klockan hade passerat fem på trettondagsaftons eftermiddag, det hade blivit helt mörkt och ulla hade inte dykt upp.
då gick alltså hennes morfar över till grannhuset för att leta efter henne. han fann inga spår av henne på gården, förutom att skoveln som hon använt stod lutat med ladugårdsdörren och drivan brevid hade en ungefär en och ett halvt meter djupt hål i sig.
gårdsplanen lystes upp att en enda lykta ovanför ytterdörren. i övrigt låg platsen i mörker.
efter som morfadern - harald lander - själv kunde konstatera att snön var orörd kring gården och att han själv kommit från öster drog han slutsatsen att ulla bara kunnat gått åt väster. så det gjorde han också.
ganska irriterad, för han ville ha kvällsmat och hade inte tid att leta barn. det berättade han för fjärdingsman august dagen efter. men då var han inte irriterad längre utan rädd. skräckslagen.
august var 26 år gammal och hade en naturlig respekt för äldre, i synnerhet män från byn han själv kom ifrån och som han i hela sitt unga liv hade sett som ouppnåeliga kraftkarlar. han blev illa berörd av att se haralds spruckna blick och hopsjunkna axlar.
harald följde landsvägen i över en kilometer där han mötte ett arbetslag som var sysselsatta med att röja upp ett stormfälle som de tidigare dygnens oväder åstadkommit. de hade hållit på i några timmar och inte sett westbergs jänta. nej då.
det var karlar från byn som harald lander kände och inte hade någon anledning att misstro. förbryllad och inte lika irriterad vände han om och gick tillbaka.
då återstod bara att ulla hade gått iväg längs vägen åt höger sett från den egna gården, den vägen som ledde ut ur byn och bort mot stationssamhället mellansel.
också åt det hållet gick han. utan att finna något eller någon. och när august senare gjorde sina anteckningar i sin tjänstebok förstod han att också detta håll var en väg som ulla knappast kunnat gå osedd.
den här trettondagsafton hade ju hilmer bolunds och söner mekaniska bjudit sina anställda på tillställning på järnvägshotellet i mellansel. vägen mot stationssamhället var flitigt trafikerad - i alla fall med denna tids mått.
men ingen av de över hundra gästerna som mellan tre och fyra på eftermiddagen använde vägen för att ta sig till mellansel för att avnjuta den festmat krisåren kunde erbjuda. och det brännvin som ändå fanns.
august rapporterade till landsfiskalen. om snön utan spår. om resultatet från skallgångskedjorna som redan samma kväll bådats upp och letat igenom byns uthus och andra platser där ett barn skulle kunna gömma sig.
från landsvägen norrut spred sig ett kapillärt system av timmervägar. dessa befors med spark och till fots, man ropade och blickade oroligt in mellan granarna. men överallt låg den blånande snön orörd.
ullas mamma kom hem från tjänsten på restaurangen. grannarna samlades. soldater som inhysta på folkhögskolan i mellansel bådades upp. ullas pappa kom efter några dagar hem från boden. hela bygden deltog i sökandet.
men kvar stod man med den enkla matematik som snön och vägarna innebar. ulla hade försvunnit utan att någon kunde förklara vart. en tioårig flicka i ljusröd kappa hade försvunnit rakt in i det där vita, utan att någon kunde säga hur.
när stockholmstidningarna dök upp på järnvägshotellet och kommissarie fahlander dök upp på stationen hade tisslandet och tasslandet redan börjat. man började fundera och minnas och röra sig med hiskeliga hypoteser.
någon påminde sig om vad agnar jolander påstods ha gjort med en flicka på en dans någon gång före förra kriget. en annan hade sett märkliga illustrerade tidsskrifter hos otto markvall som bodde ensligt "uppå berge" och vars gammkatt sades ha dött under mystiska omständigheter.
fahlander höll i sina förhör. sopade gårdsplanen ren från partiklar och ringde och konfererade med harry söderman nere i stockholm. söderman hade dock annat i tankarna och var mer intresserade av världskrigets kommande finalkapitel.
inte blev skvallret mindre när en 24-årig expressenjournalist som kallade sig "nelson" dök upp. han rökte chesterfield som han bytt till sig när han intervjuat de internerade amerikanska flygare som sänkt tirpitz året innan och var också i övrigt hård som stål.
han mutade - alternativt förförde, buden varierade - ett biträde på häradsrätten att plocka fram handlingar från decennier tillbaka och kunde snart berätta för expressens läsare och byborna om vilka illustra figurer som bodde i byarna omkring.
även fast världen stod i brand var en liten flicka som försvann en stor sak. men saken var att världen fortsatte brinna och den här vintern skulle svenskarna lära sig namn som belsen och dachau. även flickor som försvinner börjar glömmas.
nelson och fahlander återvände så småningom till stockholm. snön smälte och med den de spår som inte fanns eller om de nu fanns. men ulla saknades fortfarande.
det var väl bara august som inte alls glömde. han fortsatte anteckna. och tänka. själv var han uppväxt bara några gårdar bort och kände platsen som sin egen ficka. han visste var man kunde försvinna och var man inte kunde göra det.
kanske var det den närheten till platsen som gjorde att han blev den som inte glömde. som letade mest och noggrannast.
det var han som letade igenom kammaren i huset där ulla och hennes bror sov. hyllorna och sekretären. kommoden.
det var han som övertalde de förtvivlade föräldrarna att bläddra igenom det som fanns skrivet i skolböckerna. länge satt han med allt det där. dockmöblerna hennes morfar hade gjort. lekservisen som var köpt på postorder.
det var till slut så han hittade de där barnsligt skrivna anteckningarna om det ulla hade upplevt under dagarna före att hon försvann.
det tog ett tag för honom att sammanställa och förstå. men tydligt var det. det hade gått några veckor och snön låg fortfarande kvar. så började han långsamt leta. han gick över vallåkrarna bort mot skogsbrynet och synade noggrant den blånande snön mellan granarna.
det var en sen eftermiddag i slutet av januari han hittade platsen. skymningen hade för länge sedan gjort marken där inne i skogen skum och mörkgrå.
ändå insåg han direkt när han såg spåren att han hade hittat rätt.
precis där ulla berättat om det hon sett tidigare under den vintern. tydliga spår som försvann rakt in i mellan granarna.
spåren efter ett barns pjäxor. som dök upp från ingenstans och bara ledde från platsen. inte till.
och bredvid ett annat par av spår.
spår av fågelfötter. lätta, men ändå klart urskiljbara på den blånande snön.
