,
12 tweets,
2 min read
Read on Twitter
Eftersom ni har ätit tänkte jag berätta om när 287 blev sjuk. Jag tyckte egentligen inte om 287. Det var en jävla kojävel och hade varit ett envist helvete ända sedan födseln.
När vi släppte ut henne som ettåring på ett bete dryga halvmilen bort gick hon hem och in i kobetet. Hon fick gå kvar. Orkade inte bråka mer med henne. Hon kalvade in. Fick någon kalv till. Och någon till. Hon blängde alltid på en som om hon ville mörda en.
En morgon när jag skulle mjölka henne började hon veva med bakbenet. Det var inte första gången... Hon lappar till mig så att jag tappar balansen samtidigt som jag faller tar jag för mig och hon lyckas ställa sig på min näve. Där hänger jag. Kon står på näven så jag kommer
ingenstans. Och hon överöser mig med attackkaratesparkar med bakbenet. Jag försöker skydda tänderna och pungen. Det går sådär med en näve ledig. Jag känner hur hon arbetar ner klöven i handen hon står på. Jag lyckas komma loss. Mjölkar färdigt, ger kalvarna, körbin foder.
Jag kör in till sjukhuset för att få näven röntgad. Läkaren var efter att ha hört vad som hänt imponerad av att det bara var sprickor i benen. Han tyckte att vi lika gärna kunde kolla mig lite bättre mtp hur mycket stryk jag fått. Jag tyckte det var helt onödigt men visst.
När jag tog av mig tröjan var hela jag ett enda stort blåmärke.😂 Min och 287:s halvtaskiga relation fortsatte. Men jag tröstade mig med att jag en dag skulle skicka henne till döden.
En morgon fattades 287. Jag stack ut och letade. Då hade hennes våm stannat. Samma symptom som kraftfoderförätning. Hon hade dock inte varit på vift. Jag ringde veterinären. Eftersom våmmen uppenbarligen lever sitt eget liv så drar den all vätska ur kon när den blivit störd.
En ganska dålig överlevnadsstrategi eftersom kon dör av cirkulationsbrist, och med henne dör våmmen. Vi ska helt enkelt tratta i kon sjuka mängder vatten. Jag håller huvudet på kön och veterinären kör ner en slang i magen. För att kolla att vi verkligen är i våmmen och inte i
lungorna får jag blåsa i slangen medan veterinären lyssnar så att det bubblar. Där står jag och håller en ko med båda nävarna och har en gummislang i käften. Jag tar i som fan när jag blåser. Vilket resulterar i att det blir övertryck i våmmen, och det sprutar
surt maginnehåll från sjuk ko rätt in i käften på mig. Fy fan vad illa det smakade. Och jag kunde inte släppa kon heller. Det bara bara att vackert stå kvar samtidigt som jag blandade både mitt och kons maginnehåll på min tröja.
Vi lyckades inte rädda livet på henne. Det grämer mig än idag.
En annan gång blev jag sjuk. Avmaskade korna och stod slabbade utan handskar. Avmaskningsmedlet tas upp via huden, och jag fick väl för några hundra kilos kroppsvikt. Fy helvete vad brunt jag mådde. Jag var så sjuk att jag till och med övervägde att ringa giftinformationen.
