Thread by @Skolinkvisition

"Den stora, såväl mentala som arbetsmässiga, förflyttningen från en
förvaltningsorganisation till en serviceorganisation har ett fortsatt stort fokus." Har tänkt på den här meningen och det här stycket i Sigtunas budget hela veckan. Läs och följ gärna mitt fortsatta resonemang.

Kommunen - det vi har makt över som samhälle och medborgare - ska gå från att finansiera, garantera och utföra en viss standard på välfärdstjänster till att mer vara en servicestation för skattepengars väg från medborgare till välfärdsföretag.

Det här är kanske för en nyliberalt sinnad eller en i välfärdens styrning oinsatt person inte så kontroversiellt, men jag tycker att förändringen är enorm. Slutstationen för nittiotalets avreglerings- och konkurrensutsättningsexperiment. Det offentligas särart utraderad.

Här finns två saker jag skulle vilja slösa bort er tid med.

1. Kunden har alltid rätt till den kvalitet den förväntar sig
2. Arbetsmiljöansvaret landar utom det allmännas kontroll

Båda har med nuvarande och kommande nedskärningar att göra.

Vi har nu trätt in i den stora nedskärningens era. Förra vändan var på tidigt nittiotal, i NPM-styrningens barndom. Det vi ser framför oss - såvida inte politiken vänder på en femöring - är massiva nedskärningar i vård, skola och omsorg.

Om man säger sig stå på arbetstagarnas sida i en sådan utveckling och värna om arbetsmiljö och arbetsbelastning blir nedskärningarna såklart ett stort bekymmer. Det rimliga vore att kraven drastiskt sänks om resurserna minskar.

Det är inte en enkel process att få politiker att förstå, men hur troligt är det att sänkta krav någonsin kommer bli verklighet i en styrning där de som ska utföra välfärdstjänster befinner sig i en försäljare - kundrelation till de som behöver välfärdens tjänster?

Kunden har rätt till den kvalitet hen förväntar sig. När perspektivet flyttats från att i det offentliga får man den kvalitet man som skattebetalare betalat för till att man som kund ska använda sina rättigheter för att få ut så mycket som möjligt av sitt köp skiter det sig.

Det blir väldigt tydligt så fort marknadsskolan hamnar i blåsväder. Det dröjer inte många sekunder innan någon med stark tilltro till marknadskrafterna säger att "kvalitetskraven måste höjas". Men om de egentligen borde sänkas pga minskade resurser? Nej det går inte.

För politiker betyder avreglering av välfärden en mycket bekväm resa vid makten, oavsett vilka ekonomiska förhållanden som råder. Man bara konstaterar i budget att det inte finns pengar, bibehåller skrivningar om krav på kvalitet och låter de privata utförarna fixa biffen.

Företag konkurrerar på en marknad och där går det inte att andas något om att resurser minskar och att utbud och kvalitet måste minska i samma takt. Istället kommer företag hävda att just deras kvalitet kommer att öka extra mycket eftersom de vill att så många som möjligt handlar

Lämnas åt att fixa det hela gör de som jobbar inom välfärdsyrkena. Människor var anställning och chans till fina löneökningar står i direkt relation till om välfärdsföretaget har kunder eller inte. Så de kommer att bita ihop (till de ev kraschar eller byeter jobb).

Sedan var det det här med arbetsmiljöansvaret. Det här är en outvecklad debatt må jag säga vilket är konstigt med tanke på hur enkel och central den är för en som jobbat en del med att kräva saker enligt arbetsmiljölagens skrivningar om att ingen ska bli sjuk pga sitt arbete.

Chef ska enligt föreskrifter ha ekonomiska möjligheter att se till att ingen blir sjuk på sitt arbete. Om folk ändå blir det ska chefen göra åtgärder. Om åtgärder kostar pengar ska chefen be om det eller om lägre krav. Om chefen inte får det ska hen returnera arbetsmiljöansvaret.

Arbetsmijöansvaret skuttar då upp ett hack i hierarkin till chefens chef. I offentlig verksamhet är slutstationen kommunens politiker. Samma politiker som avgör vilka resurser den aktuella chefen ska ha för att göra sitt arbete. Här finns iaf i teorin ansvar att utkräva.

Vad händer i en verksamhet - låt oss ta skolan som exempel - där så gott som all verksamhet utförs av fristående skolor som finansieras via kommunal skolpeng?

Säg att arbetsbelastning är för stor på en skola och att lärare blir sjuka. Chefen för åtgärder men de åtgärder som ryms inom budget är inte tillräckliga. Arbetsbelastningen är fortfarande kass och folk fortfarande sjuka.

Chefen returnerar arbetsmiljöansvaret och det landar till slut i företagets styrelse. Men till skillnad från det politiska styret har inte företagets styrelse någon möjlighet att påverka skolans intäkter. De bestämmer inte skolpengen.

Det de kan göra är att ta in fler elever men det riskerar ju att förvärra situationen. Politiker skär ner. Personalen mår dåligt. Arbetsmiljöansvar gäller såklart men det går inte att påverka skolpengen. Vad göra?

Troligen inget.

Skolmarknaden är inte som andra marknader. Det går inte att höja priset om verksamheten bedrivs under former där intäkterna borde öka för att undvika att anställda blir sjuka.

Men för politiker är detta perfekt!

Kommunpolitiker som numer är representanter för en serviceorganisation har inget arbetsmiljöansvar. De kan skicka ut vilken skolpeng de vill till skolföretagen utan att riskera att Arbetsmiljöverket knackar på dörren och frågar om effektiviseringskraven verkligen är rimliga.

Saker och ting är på väg att gå åt skogen. I en tid där vi VERKLIGEN skulle behöva ha välfärden under offentlig ledning för att kunna sänka kraven på de som arbetar i den går vi istället mot att det offentliga inte ska ha ansvaret alls.

Det här är besvärligt tycker jag för vid första ögonkastet är ju lösningen att företag ordnar välfärden inte uppenbart usel. Men sedan sätter man sig in i det hela och mer och mer blir det uppenbart att just detta är det största problemet eftersom det omöjliggör förändring.

Men alla har ju inte tid eller lust att sätta sig in i saker så det stannar vid den där första känslan för många att det här är väl inte så farligt.

Så är det det. Och så är det till slut för sent att stoppa. Därför måste vi göra det nu.

Morrn.