Ibland när vi diskuterar betygsinflationen och andra aspekter av skolan lyfts argumentet att lärare som yrkesgrupp och individer borde ha större civilkurage och göra större motstånd. Det kan jag visserligen hålla med om, men jag menar att det i praktiken kan vara rätt svårt.
För i många fall slåss man inte mot en tydlig fiende och det är heller inte säkert att man kan räkna med att få uppbackning, stöd och förståelse från sin omgivning och sina kollegor.
Låt oss ta ett hypotetiskt, men verklighetsbaserat exempel: på huvudmannanivå finns ofta mycket data om elever, lärare och skolor, inte minst när det gäller sådana saker som betygssättning. Denna data hanteras och tolkas av tjänstemän som inte nödvändigtvis själva är lärare.
En rektor får på ett ledningsgruppsmöte spetsiga frågor om varför hans lärare underpresterar i sin betygssättning. Enligt något mätetal borde snittbetygen vara annorlunda (läs högre) och rektorn avkrävs en förklaring.
Utifrån data och tidigare erfarenhet vet rektorn vilka lärare det är som drar ner skolans snittbetyg. På ett kommande medarbetarsamtal med dessa lärare lyfter han frågan om inte de önskar fortbildning eller stöd i sin betygssättning.
Han kanske nämner att många (icke namngivna personer och grupper) har uttryckt en oro för deras sätt att undervisa och hur svårt det är att veta vad som krävs för att nå olika betygsnivåer hos dem. Han kopplar in en förstelärare med bättre resultat som deras mentor.
När elever, föräldrar eller kollegor hör av sig till rektorn med frågor om något gällande de utvalda lärarnas undervisning kallar rektorn dem snabbt till sig och återkopplar detta till de tidigare problem som lyfts fram.
Övriga kollegor och elever börjar få en bild av att de utvalda lärarna är bristfälliga och undermåliga på något diffust men allvarligt sätt, något som gör dem till tacksamma måltavlor för ytterligare kritik.
Någon av de utvalda lärarna tröttnar & slutar, en annan kopplar in facket, men i mötet mellan facket och rektorn förnekar rektorn att han försökt pressa läraren till något, utan menar tvärtom att han bara tar sitt arbetsgivaransvar genom att erbjuda stöd när ett problem uppstått.
De lärare som fortfarande inte fattar vinken märker hur deras löner ökar långsammare än kollegornas, hur de fråntas olika prestigefyllda uppdrag och hur deras schema blir sämre. De får höra att det finns rykten om att de inte är samarbetsvilliga och har en dålig elevsyn.
Allt det här sker gradvis, i skymundan och på ett fördolt sätt som gör det väldigt svårt att peka på enskilda beslut, handlingar eller ansvariga. Det sägs aldrig rakt ut att lärarna sätter för långa betyg, men det finns hela tiden outtalat i bakgrunden.
Den här typen av situation är förstås oerhört nedbrytande och det är inte säkert att man själv förstår vad som sker eller att andra tror på en när man försöker beskriva det. Allt detta gör att det även är svårt att göra motstånd mot det.
Det blir också lätt så att det inte blir en enad kamp mellan ett starkt kollegium och skolledningen utan en liten grupp svarta fårs rättshaverism. De kollegor som gör "rätt" blir ju belönade och vill inte bli associerade med förlorarna, ens om de förstår vad som sker.
Tack vare att lärare idag ses mer som individer och inte ett kollektiv är det lättare att spela ut dem mot varandra, belöna önskvärda beteenden och bestraffa sådant som ogillas av arbetsgivaren. Solidaritet blir svårt att upprätthålla när vissa kollegor även är medlöpare.
Och återigen: det är inte ens säkert att de flesta på arbetsplatsen, inklusive de som drabbas, faktiskt förstår vad som håller på att ske. Det behöver inte ens finnas en uttänkt plan ifrån rektorns och skolledningens sida utan bara en serie direktiv och påtryckningar.
Såhär är det knappast på alla skolor eller i alla situationer, men jag tror att dylika beteende det är vanligare än de borde vara i många organisationer.
Därför uppmanar jag alla att vara lyhörda mot era kollegor, även de som anses vara besvärliga. Den stämpeln riskerar vi alla att få någon gång och kan lika gärna vara en konsekvens av att vi har integritet och starka yrkesetiska principer.
