Debatten mellan Anna Starbrink och ST-läkaren Akil Awad i gårdagens Aktuellt har många dimensioner, och är väl värd att se. svt.se/nyheter/lokalt… Men... (tråd)
Det Awad påtalar har varit känt sedan länge, att politikerna i Stockholm tagit resurser från de sjukaste och fattigaste medborgarna och kanaliserat de till de rikaste och friskaste medborgarna. Det är bara att kolla på antalet vårdcentraler per invånare i Bredäng och Östermalm.
Se te x Riksrevisionens granskning av Vårdvalet från 2014. riksrevisionen.se/rapporter/gran… "Vårdvalet och vårdgarantin har gjort det svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. ...
Reformerna har gett förbättrade kontaktmöjligheter med vården och fler vårdcentraler. Men det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats."
Men hur blev det så? Det är egentligen bara ett uttryck för att den övre medelklassen ("the 10%") har ett mycket stort politiskt inflytande i Sverige idag. Det är deras önskemål och behov som dikterar den politiska agendan.
* De vill kunna segregera sig från invandrartäta problemskolor, så därför kan man inte göra något åt skolvalet, vinstdrivande friskolor etc. Segregeringen är inte en oavsedd effekt, det är själva poängen!
* De vill kunna gå till närakuten med sina förkylda barn, få recept förnyade snabbt och enkelt, eller shoppa bland läkare tills de får den diagnos de tycker att de ska ha, så därför satsas det på närakuter och nätläkare.
* De vill inte att det ska byggas hyresrätter i deras villaidyller, så vi har en växande bostadsbrist och ökad segregering.
* De vill ha en stor och billig tjänstesektor, så vi har vilda västern inom arbetskraftsinvandring, vilket leder till billiga nagelsalonger, billig leverans av etnisk mat och hundra pers som "bor" i en trea i Bredäng.
* De vill ha hem-spa och en fin trädgård till villan, så vi har RUT-avdrag och ROT-avdrag, samtidigt som det offentliga skär ner på städning och det råder arbetskraftsbrist på hantverkare inom byggbranschen.
Samtidigt har "the 1%" blivit en perfekt måltavla i debatten. Ingen vet vilka dessa är, vad de vill eller vad man kan göra åt saken.
Detta gör att vi kan sitta och vara överens om att det är dåligt att vissa är väldigt rika, istället för att ifrågasätta att "the 10%" ska sätta den politiska politiska agendan utifrån sina ekonomiska och sociala särintressen.
För att förtydliga så tycker jag att det är ett problem att the 1% drar ifrån oss andra i sin värld av privata jetplan och herrgårdar. Men den här gruppen är per definition en liten grupp, och i en demokrati som Sverige har de ändå ett begränsat inflytande.
Det är förstås annorlunda i USA och andra länder där pengar kan köpa inflytande över politiken på ett mer direkt sätt.
I Sverige är det en bredare samhällselit som sätter agendan, vilket i någon mån är bättre. Vår elit vill tex att välfärden ska vara för dem, de vill inte ta bort den helt.
Men fokuset på 1% eliten gör att vi misstar familjen i Bromma med barn på Södra latin och bostadsrätter åt dem på Söder för "medelklass". Men deras ekonomiska och sociala intressen är inte representativa för en majoritet av oss.
Den här gruppen utövar dels sitt inflytande genom valsedeln. De röstar alltid, men är notoriskt flexibla. Men framför allt genom att de är kompisar med politikerna, journalisterna, tjänstemännen och forskarna.
De får genom middagar och gemensamma skidresor politisk access och möjlighet att lyfta sina problem som är svår att köpa i Sverige idag.
