Thread by @nyktofil

På förekommen anledning (så gårdagens och morgonens utbyten) tänker jag nu dra en lång tråd om det där med individuellt ansvar, kollektivt ansvar, samtyckte, respekt och sexuell integritet.

För att etablera rätt utgångspunkt för mitt teoretiserande kommer jag att prata lite om mig själv, och hur jag har handlat. Här kan det antagligen se ut som att jag framhäver mig själv som Hygglig Snubbe™, och som att jag förväntar mig ryggdunk för detta.

Så är inte fallet. De exempel jag kommer att lyfta är rimligen att se som minimi-nivån för anständighet, och därmed inget som förtjänar beröm. Om jag INTE hade agerat så som exemplen påvisar hade det varit värt klander.

Att jag ändå anlägger den vinkeln är för att jag anser att det behövs, för att visa på varför jag är trygg i de ställningstaganden och resonemang jag senare i tråden kommer att kommentera. Okej? Okej. (Och som sagt, det blir en lång tråd, även för att vara från mig.)

Vi börjar när jag var 16-17 år, och står värd för min första hemmafest. Morsan och styvfarsan är på Madeira, och jag har fått lov att hålla festen givet vissa kriterier kring städning/eftersyn av huset. Som de flesta tonårsfester spårar det en liten aning, men inte alltför illa.

Upptäcker dock under kvällen hur en rad grabbar plötsligt springer som fan in och ut på toaletten. Upptäcker då att Carro (fingerat namn), som är en söt men inte överdrivet klipsk eller alkoholsinnad tjej, bestämt sig för att ta ett bad.

Hon har tack och lov inte tappat i nog mycket vatten för att kunna dränka sig själv i fyllan och villan, men ligger ändå i genomblöt t-shirt och dito trosor, bägge nu relativt genomskinliga, och halvsover i det ljumna vattnet.

Jag gör bedömningen att hon inte är nykter nog för att kliva upp, men att hon inte är i fara rent fysiskt där hon ligger, och därmed kan behöva få en stund på sig att klarna till. Under den timme eller så som det tar står jag vakt utanför toalett-dörren.

De grabbar som uppenbarligen vill "gå på toaletten" som svepskäl ombeds skärpa sig, och skickas därifrån utan vidare diskussion. De som behöver gå på toaletten (det finns bara en i huset) skickas ut i trädgården, trots att det är februari.

Så småningom vaknar Carro till. Hon får en handduk, ett par av mina boxers, en t-shirt och ett par jeansshorts (det var det enda jag hade hon kunde få på sig, givet 20 cm och 30 skillnad på kroppar) så hon kan ta på sig. Resten av festen utan drama.

Vi hoppar fram ungefär ett år. Jag och en kompis som vi kan kalla Hjalle (också fingerat namn, det kommer att gälla samtliga i den här tråden) är tillsammans med Lina (fingerat, ni kan drillen nu) de sista som är vakna på en sen efterfest. Klockan är nog framåt fem på morgonen.

Jag och Hjalle börjar så smått nyktra till, men är fortfarande berusade. Lina är ordentligt berusad, och ligger på rygg på golvet medan vi sitter på varsin sida om henne. Alla tre pratar med varandra. Lina är söt och stämningen påtagligt flirtig, även om inga närmanden gjorts.

Plötsligt tar Lina tag i våra händer och börjar (lyckligt leende) suga på våra fingrar, utstuderat och med omisskännligen sexuell anspelning. Jag och Hjalle tittar på varandra i en sekund eller två, en blick av samförstånd. Vi vet båda vad som kommer att hända härnäst.

Vi tar tillbaka våra händer, lyfter upp Lina och bär henne till den soffa som står i rummet. Där lägger vi henne bekvämt tillrätta, stoppar en kudde under hennes huvud, och lägger en filt över henne. Hon sover innan vi är klara. Sen går vi en våning ner och lägger oss.

Just Hjalle och jag är fortfarande väldigt goda vänner. Det innebär att vi pratar om väldigt mycket med varandra, och det väldigt öppet. Ämnen som hur man förhåller sig till kvinnor, gränser och signaler i det sexuella spelet (t.ex. vid dejting) är ett ämne som förekommer.

Jag kan diskutera det även med andra manliga vänner, även om öppenheten förvisso ÄR beroende av hur god och nära vänskapen är. Med ytliga bekanta tenderar sådana ämnen att inte komma upp i samma utsträckning. Jag har dock svårt att se detta som särskilt konstigt.

Jag har också två söner, varav den ena nyss har blivit tonåring. Pratar jag med honom om de här sakerna? Ja. Vad är det då för budskap jag förmedlar? Detta:

Teori är ju all fine and dandy, men det är klart att det kan vara svårare i praktiken, med känslor inblandade. Det är så klart lättare att ta ett teoretiskt nej än ett praktiskt.

Vi backar här bandet till för ett knappt år sedan.

Jag insåg då att jag gärna hade lärt känna en tjej närmare. Det som gjorde det hela lite delikat/problematiskt var att vi är kollegor. Jag ställde mig följande kontrollfrågor:

- Är vi så pass nära kollegor att en propå (oavsett utfall) skulle kunna bli att skava i vardagen? Nej.

- Är jag på något sätt överordnad henne i organisationen, så hon kan känna sig pressad att svara "ja"? Nej.

- Har hon genom kroppsspråk eller ordval i någon diskussion gett mig någon som helst vibb av att kunna förutsättas vara ointresserad? Nej.

Då så, jag prövar.

Här mitt meddelande till henne:

Här hennes svar:

...och till sist min reaktion på hennes svar:

Med det sagt, så bör detta sägas (igen):

Inget av det jag skrivit innebär att jag är ofelbar. Jag VET att jag aldrig har förgripit mig på någon, och jag vill så klart gärna tro att jag aldrig har orsakat obehag hos en kvinna utifrån hur jag flirtar/raggar.

Det senare kan jag så klart aldrig veta helt säkert, och även OM jag nu faktiskt aldrig skulle ha gjort det, så innebär det inte automatiskt att jag har rätt i sak i diskussioner kring de här ämnena.

Men jag tycker att det ÄR relevant som backdrop till det jag nu ämnar ta upp.

Jag kallar mig inte feminist.

Jag är 100% för lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, och absolut helt med på att det finns områden där kvinnor fortfarande är i underläge / mer utsatta. Men termen är för fläckad av radikaler för att JAG skall vilja kalla mig det.

Jag sparkar bakut när jag hör prat om hur män förväntas ta "kollektivt ansvar" för att förebygga sexuellt våld.

Givetvis bör jag och alla andra män ta vårt INDIVIDUELLA ansvar, i första hand genom att så klart inte kliva över gränser själva.

I andra hand genom att säga ifrån om och när vi ser andra kliva över gränser.

Det här är för övrigt inte en könsbunden fråga, utan en allmänmänsklig. Civilkurage, och kanske framför allt modet att konfrontera våra vänner om och när DE gör fel, är något alla bör eftersträva.

Varför har jag då problem med termen "kollektivt ansvar"? För att den enda möjliga tolkningen är att de som tillhör kollektivet, i det här fallet män, förväntas ha dåligt samvete och känna skuld för de illgärningar som begås av andra.

Det är fullt tillåtet att be alla män att ta sitt individuella ansvar. Att tala om för folk i allmänhet (igen egentligen utan att kön är en faktor) att vara anständiga, respektfulla människor är så klart inte fel.

Men det är något annat än det där med "kollektivt ansvar".

Vill du säga till mig "Fredrik, du är väl självkritisk när det kommer till sådant som att respektera ett nej, och när det gäller att värna kvinnors sexuella integritet?" så är det helt i sin ordning. Då kan jag svara ja, och så är frågan utredd.

Men säger du till mig att "ni män måste ta ert kollektiva ansvar" så innebär det lik förbannat att du ber mig att känna ägarskap för de illgärningar som andra begår. Att jag någonstans skall ha dåligt samvete för att JAG inte förhindrade de illgärningarna.

Jag köper inte det. Har jag SETT någon trampa över gränsen, och inte gjort något åt det, får du absolut kritisera mig. Då förtjänar jag det. Men annars är det faktiskt inte rimligt att lägga ansvar på mig för vad andra gör.

Jag bör förväntas ta ansvar för vad jag gör vad jag säger, och ibland (t.ex. då när det gäller att gå emellan eller säga till) för vad jag inte gör. Men aldrig för vad någon ANNAN, kanske t.o.m. någon jag aldrig har träffat, gör eller inte gör.

Cue: the muslims.

Ja, parallellen till muslimer och terrorister är uttjatad. Och det går nu faktiskt inte att byta ut ord i fraser hur som helst och sedan jämföra dem. Men det ÄR faktiskt ändå en jämförelse med viss relevans, även om det inte är 1:1-jämförbart.

Det är större andel män som begår sexualbrott än det är muslimer som begår terrorbrott, och tillika klart fler kvinnor som utsätts för sexualbrott än för terrorbrott. Så det finns större fog för kvinnlig skepsis mot män än det finns för icke-muslimsk skepsis mot muslimer.

Apropå den kvinnliga skepsisen mot män, förresten, så förstår jag den. Riskminimering är något de flesta ägnar sig åt, och som ingen skall dömas för. Om jag rör mig i Nordstan kvällstid och ser ungdomsgäng (samtliga unga MÄN) så väljer även jag alternativ rutt.

Sannolikt är de flesta av dessa ungdomar hyggliga, men jag kan ju inte veta vilka, eller hur? Rån och misshandel förekommer. Så jag väljer att undvika. Följaktligen kan jag inte ta illa upp om kvinnor konstaterar att de inte kan veta vilka män som utgör en risk för övergrepp.

V:s Linda Snecker sade från en talarstol häromdagen att eftersom hon inte vet vilka män som är våldtäktsmän, måste hon bemöta alla män som potentiella våldtäktsmän.

This is sad but true, åtminstone till viss del. Riskminimering är som sagt klokt.

Ändå ser jag Sneckers uppföljning, där hon understryker mäns "kollektiva ansvar", som misandrisk och orimlig. Varför det, då?

Vi återvänder till Nordstan, och klungorna med unga män där. De allra, allra flesta av grabbarna i dem är 1:a eller 2:a generationens invandrare.

Skillnaden mellan mig och Snecker är att jag INTE AVKRÄVER ALLA INVANDRARE ANSVAR FÖR ATT FÖREBYGGA RÅN OCH MISSHANDEL. Inte heller avkräver jag alla unga män det ansvaret. Jag lägger ansvar och skuld på de som rånar och misshandlar.

Är det någon i gänget som inte går emellan om och när hans polare sparkar ner mig och sparkar ut mina tänder, så är han absolut medskyldig. Men var denne någon hemma när det hände, är han utan ansvar för det inträffade. Det här är inte raketforskning.

Detsamma gäller det där med muslimer och terror. Ansvaret för terror ligger på de som utför, bistår eller propagerar för terror, inte alla som tillhör "största möjliga gemensamma nämnare"-grupp, t.ex. då muslimer.

När vi orättfärdigt ålägger alla muslimer ansvar för terror, eller alla invandrarungdomar ansvar för våldsbrott, finns det ett ord för det:

Rasism.

Den intellektuellt hederlige inser att det ÄR sexism att göra detsamma utifrån kön.

Man väljer ju trots allt inte sitt kön mer än man väljer sin etnicitet. Det man väljer är hur man själv handlar, och hur man själv kommunicerar. DET kan man ställas till svars för - och då handlar det om INDIVIDUELLT ansvar...

Det börjar bli dags att runda av.

Det kan låta som ett dåligt skämt, men jag har under de (vid det här laget ganska många) år jag har diskuterat könsfrågor online stött på ganska många kvinnor som resonerar ungefär så här:

Om jag som man håller med om att män har kollektivt ansvar, och betonar min egen skuld i de illgärningar som begås, så är jag en del av lösningen.

Om jag däremot vägrar köpa kollektivt ansvar, och betonar att jag vägrar bära skuld för andras dåd, är jag en del av problemet.

Det senare OAVSETT hur jag själv faktiskt handlar.

Det är här jag känner ett visst mått av uppgivenhet. Inte så att jag har någon som helst "rätt" att få kvinnligt erkännande - återigen, att vara en anständig människa är inte berömvärt, det är par för banan.

Ingen behöver dunka mig eller andra rimliga män i ryggen. Men varför kritisera de av oss som inte ger läpparnas bekännelse, om vi nu trots allt ger handlingarnas bekännelse? Borde inte det väga tyngre?

Nåväl. Oavsett bemötande så lär jag knappast börja skita i anständighet och gränser, det är liksom inte riktigt min grej. Men om ni tänker kritisera mig för att jag inte tar på mig "kollektivt ansvar", så förbehåller jag mig rätten att avfärda er som oseriösa.

Jag kommer att göra det med rak rygg och gott samvete, eftersom jag vet hur jag agerar i den verkliga världen. Eventuellt kommer det att reta en del av er, men vet ni vad? Det är ERT problem.

Alla män (och kvinnor) bör ta individuellt ansvar. Ingen bär kollektiv skuld. #end