Lyssnar på söndagsintervjun med fastighetsmiljardären Roger Akelius. Tycker den är intressant och att han också verkar vara en fascinerande person. Inte minst slås jag av hans resonemang kring moral, pengar och välgörenhet.
Å ena sidan erkänner han öppet att han har brutit mot lagen genom att gömma undan pengar och en del av hans förmögenhet bygger på att lära ut skatteplanering - något som han tycker är helt oproblematiskt.
Å andra sidan skänker han rekordsummor åt UNHCR, är kritisk mot EU:s avtal med Turkiet och berättar känslosamt om möten med utsatta och skadade människor i olika flyktingläger.
Han verkar inte ha mycket till övers för politiker, stater eller sossar, men är blödig på det personliga planet och blir lätt berörd av händelser inom den egna familjen.
Jag har inte någon djupare koll på just Akelius och hans mest kontroversiella tid är nog förbi, men jag upplever att det finns en mytologisering av miljardären och entreprenören - särskilt när denne byggt upp sin förmögenhet inom tekniksektorn.
Här tänker jag på personer som Musk, Bezos, Zuckerberg, Gates med flera. Personer som byggt upp miljardimperier och även om enstaka aspekter av deras företags agerande ifrågasätts så är de som individer hyllade och respekterade.
Det finns en auktoritär aspekt av hur vi betraktar dessa miljardärer som påminner om hur man förr såg på kungen i feodala samhällen. Deras position ses som självklar och deras genialitet inom ett område gör dem till genier inom alla andra.
Att de inte betalar någon skatt förlåts eftersom de kommer med vaga löften om att skänka sina pengar till välgörande ändamål vid något tillfälle och generellt ställer sig bakom mänskliga rättigheter, demokrati och att miljön är hotad.
Akelius kommer undan med skatteplanering och att profitera på att köpa upp nedgångna lägenheter, renovera dem och kraftigt höja hyrorna eftersom han på ålderns höst skänker delar av sin förmögenhet till fattiga.
Vi förväntar oss inte att vår egen stat ska leverera några definitiva lösningar på samtidens stora ödesfrågor, men när någon miljardär pratar om att en dag bygga egna rymdraketer framstår det som mycket rimligare.
Folk har för lite respekt för vilken jämlikhet och trygghet som en demokrati och gemensamt finansierad välfärdsstat ger. Att tillsammans betala skatt och med dessa pengar upprätthålla en välfungerande skola, vård och äldreomsorg är mycket bättre än att hoppas på välgörenhet.
Trygghet borde vara en rättighet och inte något som man eventuellt uppnår om någon miljardär blir personligt berörd av ens livsöde. Välgörenhet ska aldrig vara mer än ett komplement.
Så får ni lite vänstervriden retorik såhär på den helgade vilodagen.
