Häromdagen pratade jag lite om availability bias och hur det triggas i Corona-situationen och leder oss fel i vårt tänkande. En annan grej som leder oss på sätt och vis ännu mer fel är vår tro på myten om noll risk. ->
Slovic fann i Risk Perception att vissa bias leder till rent kognitiva begränsningar vad gäller att tänka på risk. Bland annat är vi så obekväma med att tänka i termer av osäkerhet att vi vägrar acceptera att våra liv i grunden är beroende av chans och tur. ->
Vi tror att vissa beteenden skyddar oss mot risk men vad de egentligen gör är att minska sannolikhet för risk. Att ha bilbälte när du kör bil ökar dina chanser att överleva en krasch, men det eliminerar inte risken för att du ska dö. ->
I Risk and Reason fortsatte Sunstein det här tänkandet. Hans insikt var att människor ser risker som binära. Vi tror att antingen tar vi en risk eller så gör vi det inte. Men som Slovic påpekat så fungerar alla risker inom ett spektrum av osäkerhet. Det finns inte ja eller nej.->
Det ledde Sunstein till att prata om faran med att söka noll risk. Eftersom vi tror det är möjligt så blir det lätt att kräva att det är målet. Men ingen risk går att sätta till noll. Och ingen vill eller kan leva i en värld där allt risktagande helt upphör. ->
Noll risk är vetenskapligt omöjligt. Att leva är att ta risker varje sekund. Noll som övergripande riskideal är inte eftersträvansvärt för någon människa och skulle det implementeras skulle arten dö ut på några veckor. ->
Drömmen om noll risk lever ändå kvar i våra hjärnor, redo att plockas fram när vi blir rädda. Som nu. Vi är rädda för Corona. Vi vill inte drabbas av det. Vi vill inte att någon drabbas av det. Vi pallar inte att tänka på att vi inte vet vad effekterna av det är. ->
Så vi hoppar till att inte vilja acceptera det alls. Vi hoppar till myten om noll risk. Stäng skolor. Stäng gräns. Sätt alla i karantän. Googla nätet runt till vi hittar den mest drakoniska policyn för att komma så nära noll risk vi kan. ->
Det är mänskligt att göra det. Men det är en kortslutning. För det får oss att vilja ha något som inte existerar. Och det får oss att tro att det finns ett hot mot vår existens, inte tusen. Det får oss att vilja göra grejer som kostar fler människor livet än det räddar. ->
Jag tror att vi måste börja prata ordentligt om de här grejerna. Här har medier ett stort utbildande ansvar. Vi måste börja vänja oss vi tanken på att livet är ett slags gamble och att osäkerhet är normalläget. Annars kommer vi att börja fatta dåliga och farliga beslut.
