,
32 tweets,
5 min read
Read on Twitter
godmorgon sverige hade ett inslag med tecknad film. sköna söndag också. och lilla sportspegeln. det gav en skörd på ungefär 20 minuter tecknat varje vecka.
bandet var 180 minuter långa. det innebar att ett band räckte flera månader. mellan varje inslag var det alltid några sekunder av flimmer. inte myrornas krig utan ett annat slags flimmer. liksom stringentare.
vi hade ingen video. därför blev det annas uppgift att varje lördag- och söndagmorgon vaka sig igenom frågesporterna, musikinslagen, krukväxtskötseln, läsarsamtalen och skönhetstipsen för att i exakt rätt ögonblick trycka på "rec".
vi numreade banden. sedan skrev vi in varje inslag i en anteckningsbok med rutat papper som egentligen var till för mattetal. (liknande bok skulle jag och andra kompisar några år senare använda när vi listade ordning på det piratkopierade spelen som låg i så kallat "turboformat")
det här var en vinter som aldrig verkade ta slut. den var mörk och kall som en midvinternatt och varje dag när man trodde att någon förändring hade skett möttes man av en isande vind när man gick ut.
den där vinden har jag nästan aldrig känt som vuxen. jag kanske är för fet för det numera. det är en vind som liksom bekläder hela kroppen i kyla. inget kommer undan. alla skinnytor stryks jämnt av den.
fortfarande kunde tungor fastna i gjutjärnet som håll uppe paviljongen utanför stora skoldörren. det gick lätt att tänka sig det. hur man ändå ville prova. som man gör ändå. sedan bara det vitrosa köttet kvar i flagor och bara järn i munnen.
när skinnet skalats av tungan - kan man då någonsin känna smak igen? se där en sak att fundera över! se där en sak att fantasiera om när gjutjärnet blänker i vintersolen och köldeffekten är minus 38 grader och man inte får tvätta sig.
de fick släppa 33-åringen. trots att tidningarna skrev att han hade krut på sin jacka. det var obegripligt men så var det. en dag klockan ringde skolklockan fem minuter i tolv. mitt i långrasten. det var onaturligt. en rubbad jämnvikt.
tysta stod vi där och i en minut. de vuxna sa att hela sverige stod stilla just då.
videobanden tog slut en söndag. anna berättade när jag kom på förmiddagen. visade mig boken. hon hade skrivit in den senaste skalpen. "superted". det slutade 2 timmar 57 minuter och 31 sekunder in på tretimmarsbandet.
det var vårt sista band. nu var vår tid ute.
hade inte omständigheterna varit som de varit hade vi säkert kunnat förmå våra föräldrar att köpa nya band. det var trots allt mer än ett dygn kvar till lilla sportspegeln och nästa inspelningstillfälle.
men ibland sker det där oväntade. en skolklocka som ringer när den inte ska. en minut som plötsligt blir onaturligt tyst i allt larmet.
det märkliga är att jag hur jag än funderat inte kan komma ihåg vad det var vi skulle spela in. bara att det var något som bara dök upp den eftermiddagen. som en oväntad skatt från ingenstans.
sådant som egentligen inte hände. men vi måste ha upptäckt det. kanske en tidning. kanske en påannons eller trailer. men något var det. en guldklimp som skulle flyta förbi i flödet som vi bara måste fånga. men vi saknade band. vi saknade håv.
det orimliga föreslogs - att spela över något gammalt. men vi bläddrade i boken där hennes och min handstil blandats och där varje kalle anka, hacke hackspett och goliat fanns noggrant redovisade. vi kunde inte göra det.
vi var vad vi visste ensamma. annas mamma (mer om henne senare) hade begett sig till fältöversten för att handla. håell hade vi sett till men var han befann sig i det 600 kvadratmeter stora huset var inte lätt att veta.
vi funderade på om simon ejheden (en favörbutik som var inrymd i en annan gatevilla i närheten) eller "turkkiosken" vid hersbyholms gamla spårvagnshållplats kunde sälja videoband. men vi bedömde det som osannolikt.
det var jag som var uppe på håells rum. hans kontor. det stora rummet längst upp där han hade sitt skrivbord och sina takfönster och där han alltid var. där man hämtade honom för att få skjuts till pressbyrån vid vasaplatsen eller lov att åka madrasser i trapporna.
nu var han inte där. hela hans rum som var en estetisk reduktion av samtida köpcenterarktiektur glimmade i pastell i vårsolen. skrivbordet och hyllorna i ljust träfaner och den bruna heltäckningsmattan som var varm under mina strumpor.
normalt sett var jag ett lydigt - på gränsen till tuktat - barn. jag sträckte fram handen och sa för- och efternamn, jag tittade i ögonen, jag tackade för skjutsen, jag ställde tillbaka i kylskåpet, jag fyllde i hej matematik-böckerna i rätt ordning.
men en oväntad skatt i tv-tablån kunde få vilket 1980-talsbarn som helst ur gängorna. det här var en tid då en tio år gammal blockbuster på tv kunde stanna landet. en tid då anslagstavlans intro ansågs lite kittlande.
en av de där ljusa trähyllorna gick att försluta med ett gult plastjalusie. det var det jag drog upp. berusad av vild längtan efter lagringsmedia. för en gång skull olydig. kanske var det vårsolen efter en vinter som aldrig velat ta slut som också spelade in.
bakom stod videokassetter. plural. tiotals. än fler. tre hela rader. samma märke. tätt ihop. knappt en glipa mellan det vita pappemballaget.
innan jag ens hade hunnit njuta av upptäckarglädjen som bubblat upp hade jag tagit en av dem, dragit ut dem ur den täta raden och var sekunden efter på väg ner för trappan igen.
jag skrek. som man kunde göra som barn. bara gapa rakt ut. hörde någon? kanske mindre betydelse. vissa saker behövde skrikas. men annan hörde. hon kom nerifrån. vi möttes i den stora övre hallen med burspråket och där heltäckningsmattan alltid var solvarm.
jag höll triumferande upp mitt byte. hon såg brydd ut men det var som jag fick henne att sluta tänka. det här var bara för bra! fråga inte hur, njut bara. saken var fixad. tänk inte på konsekvenser. tänk här och nu!
det återstod dock någon timme innan det åtrådvärda programmet skulle börja. vi placerade kassetten uppe på vhs-apparaten, bytte antennsladd och slog på intellivisionapparaten på golvet. tog varsin handkontroll och började spela ytterligare en omgång "utopia".
några meter framför oss låg videokasetten. nu kunde man se att den hade något skrivit på framsidan. prydliga bokstäver med blå kulspets. flera ord.
ingen av oss läste vad det stod. vi uppslukades snart av spelet.
utifrån strömmande varmt solljus. det var som om vintern äntligen höll på att ge med sig.
