Thread by @nyktofil

Då så, @veryhumdrum.

Egentligen är min Twitter-energi för dagen redan slut, eftersom jag har tjafsat en del med folk som vill relativisera/tona ned allvaret med män som tafsar, men jag har ju lovat att svara.

(Lång) tråd: Hur kan misandri vara skadligt?

Mina kommentarer blir koncisa, jag hoppas det blir tillräckligt tydligt ändå

Jag tänker börja med de konsekvenser misandri får för samhället i stort, där kvinnor drabbas minst lika mycket som män.

"Det är bättre att vara fruktad än ignorerad", den har du hört förut.

Om och när män ständigt möts av retorik på temat "män är det skyldiga könet", "män är förövare", "manlighet är toxisk" och liknande, där inga drag eller handlingar som kan anses "typiskt manliga" ges någon cred, utan män istället bara förväntas bära kollektiv skuld, >

>finns det föga som lockar män att hålla fast vid manliga dygder, att uppfylla sin del av samhällskontraktet.

Det är välkänt att socialt marginaliserade män har lättare att lockas av extremism/kriminalitet i olika former, vare sig det handlar om huligan-firmor, IS eller NMR.

Så när samhället talar om för unga män att de oavsett hur de beter sig ändå kommer att hållas ansvariga för arvssynd, vara de skyldiga, driver det (framför allt) unga män in i sammanhang som är skadliga för samhället. Om man OAVSETT hur man agerar kommer att anklagas för att >

> vara våldsam, respektlös, känslomässigt handikappad med mera, varför då bry sig om hur man faktiskt agerar? Om man oavsett utmålas som kvinnohatare, varför vinnlägga sig om att visa kvinnor respekt? *

* Det korrekta svaret är givetvis "för att det är det enda rimliga och rätta att göra", men frågan är som du säkert förstår aningen retorisk, och avhandlar de psykologiska mekanismer retoriken triggar.

Det här kanske låter överdrivet, och visst, det finns så klart unga män som när samhället tar sin hand från dem inte blir direkt kriminella. Det är fler som helt enkelt överger traditionella manliga dygder till förmån för en permanentad "ungkarlstillvaro", där sådant som >

> arbete och familjebildning minskar i upplevt värde. Inte heller det är direkt till gagn för samhället (och dess kvinnor). Under ett liv sker det i genomsnitt en nettotransaktion av skattemedel á 1 MSEK, där män alltså betalar in en miljon mer än de kostar i omvårdnad, medan >

> kvinnor istället går en miljon "plus" på motsvarande vis. (En del av denna skillnad bottnar i pension, då kvinnor lever längre. Men även avseende t.ex. sjukvård går kvinnor plus.)

Så att män överger traditionella drivkrafter gynnar knappast kvinnor.

Jag skall strax återgå till lite mer konkreta omständigheter, men först ett mer filosofiskt sidospår. Du sade igår att misandri inte skadar, och visst, det är tack och lov relativt få misandriska kvinnor som rent fysiskt angriper män på grund av sitt manshat. Helt riktigt av dig.

Men skulle därför misandri därför vara ursäktat eller acceptabelt? Jag ser verkligen inte varför det skulle det. Om jag talar om för någon, t.ex. någon från en etnisk minoritet, att den grupp hen tillhör är undermålig, mindre värd och allmänt äcklig, hade de flesta hållit med >

> om att det är rasism, oförskämt och korkat, och något jag borde veta bättre än att häva ur mig. Detta trots att orden i sig inte skadar någon fysiskt - bara själsligen.

Det är förvisso en fast förankrad fördom att män är känslomässigt avtrubbade eller mindre kapabla att >

> verkligen KÄNNA, men den är inte mer sann bara för att den är etablerad. Det är klart att det kan göra ont i män att få höra att de är det sämre könet, och att världen vore en bättre plats utan en.

De män som vågar påpeka detta möts som regel av fina epitet i linje med >

> "mansbebis", "vit kränkt man", "lättkränkt", "inte en riktig man" eller liknande. Det framstår som påtagligt uppenbart att de som efterlyser manlig känslighet (vilket ofta är samma personer som sedan reagerar likt ovan om/när män erkänner sig sårade) egentligen inte menar att >

> män skall få vara mer känsliga för EGEN del, utan bara mer känsliga för vad KVINNOR vill ha av dem. Sidospår, men värt att nämna givet att det bottnar i det misandriska synsättet att män som inte bara tigande tar emot skit är patetiska och veka.

Min poäng här är att även MÄNS känslomässiga smärta borde vara värd lika mycket som kvinnors, och att det faktum att män får ont av att urskillningslöst utmålas som roten till allt ont borde vara skäl nog att låta bli.

På inget vis innebär detta att jag likställer mäns sårade känslor med det distinkta, fysiska förtryck och/eller våld som kvinnor på många ställen i världen utsätts för. Men två fel gör inte ett rätt. Rasism mot romer är inte ok bara för att antisemitism är ett än större problem.

Dags att bli lite mer konkret igen.

Vi kan väl fortsätta med skolan? Det är belagt att pojkar betygsdiskrimineras vid samma prestations-resultat som flickor. Det är också belagt att könen har olika behov kring hur undervisning bör bedrivas för att prestera bäst.

Den svenska skolan är, utöver ren betygsdiskriminering, utformad för ett "kvinnligt" lärande. Trots det viftas pojkars svårigheter i skolan bort med den misandriska förklaringen "anti-pluggkultur". Det verkar helt enkelt inte finnas i folks fattningsförmåga att pojkar/män >

> kan vara offer för omständigheterna, utan alla deras utmaningar/problem antas härröra från dem själva. Områden där kvinnor faller efter ses extremt sällan på samma sätt som ett resultat av fria val/medfödda egenskaper.

Denna misandri skadar givetvis pojkar så till vida att de ges sämre livsförutsättningar än nödvändigt, sämre chanser till vidareutbildning och/eller bra jobb.

I slutänden kan det även bita kvinnor där bak, eftersom marginaliserade män som sagt löper större risk att agera på >

> ett sätt som är skadligt för samhället i stort. Det räcker dock med att det faktiskt drabbar pojkar på ett orättvist sätt för att det skall vara förkastligt. Att bortförklara diskriminering utifrån kön är skadlig sexism, punkt.

Sen kan vi väl ta vården?

Här kommer jag att prata om mäns "skyddsvärde". Då behöver jag vara tydlig med att det evolutionärt så klart faktiskt ÄR så att män med rätta haft lägre skyddsvärde genom mänsklighetens historia.

10 män och 1 kvinna kan ju faktiskt inte återbefolka stammen lika snabbt som 1 man och 10 kvinnor. Så vill man behålla en livskraftig population är det viktigare att kvinnor överlever.

Men detta är inte lika aktuellt längre. Vi är nu 7 miljarder människor på jorden.

När utdöende inte längre är en risk, och vi säger oss sträva efter jämställdhet mellan könen, torde män tillmätas samma skyddsvärde som kvinnor, eller hur? (Retorisk fråga, svaret är ja.)

Män dominerar för tidig död i samtliga av de vanligaste folksjukdomarna. Män tar också >

> livet av sig i klart större utsträckning än vad kvinnor gör. Ändå har kvinnor lättare att bli sjukskrivna vid samma somatiska symtom, och lättare att få psykologhjälp eller psykofarmaka vid mentala problem. Att unga kvinnors självmordsfrekvens ökar beskrivs i media som ett >

> större problem än det faktum att unga mäns dito (som alltså redan från början var klart högre) ökar minst lika mycket.

Fler män dör i prostatacancer än det dör kvinnor i bröstcancer. Förvisso drabbar bröstcancer oftare i lite yngre år, men knappast så pass att det kan sägas >

> rättfärdiga den extremt mycket större finansieringen och samhälleliga uppmärksamheten kring att motverka bröstcancer.

Män tillmäts lägre skyddsvärde, ett manligt liv är inte värt lika mycket. Det är svårt att påstå att den misandrin inte skadar...

Ett tanke-exempel, innan vi lämnar området "mäns skyddsvärde":

Om dödliga arbetsplatsolyckor hade haft >90% KVINNLIGA offer istället för manliga, tror du då att samhället hade tagit det med samma ro som nu?

Rättsväsendet är också värt att ta upp. *

Den misandriska synen på män som förövare och kvinnor som offer gör att om förutsättningarna i övrigt är lika, så åtalas män oftare, döms mer frekvent, och det till längre straff, än vad kvinnor gör.

* Rättsväsendet har onekligen en del att stå till svars för även gentemot kvinnor, givet frågor om våldtäktsoffers klädsel, alkoholkonsumtion och tidigare sexualvanor. Men nu gällde det hur misandri kan skada män.

En annan misandrisk uppfattning är att män är sämre föräldrar än vad kvinnor är. Detta leder till en mellan könen oproportionerlig fördelning av vunna vårdnadstvister, samt (vilket är mer allvarligt, om du frågar mig) till klart sämre juridiska rättigheter för män i händelse av >

> föräldraskap utanför en "fast" relation så som äktenskap.

En kvinna har rätt att begära faderskapstest. Om det är positivt blir fadern underhållsskydig - men får fortfarande inte gemensam vårdnad om barnen om inte mamman frivilligt går med på detta.

En man har inte rätt att begära faderskapstest, och även om han skulle kunna bevisa faderskap har han alltså inga rättigheter avseende gemensam vårdnad.

En kvinna kan också välja att göra abort eller adoptera bort barnet, vilket är rättigheter hon skall och måste ha. Detta >

> även om det så klart är hårt för fadern att inte ha någon talan alls kring vad som de facto är hans barn med.

En man har inte motsvarande rätt till juridisk abort, utan kan trots ovanstående behöva betala underhåll i 18 års tid.

Att dessa konkreta juridiska orättvisor bottnar i en misandrisk, föråldrad syn på män som sämre/inkapabla föräldrar är väldigt uppenbart.

Jag kunde ta upp mer, t.ex. kring kroppslig integritet och omskärelse, eller mer kring det där med män som givna "förövare" och inte "offer", och hur manliga offer för sexuellt våld eller partnervåld bemöts. Men som några axplock kanske detta kan få räcka?

Det torde ändå duga för att påvisa att även om misandri med all rimlighet har lindrigare konsekvenser än misogyni, särskilt på global skala, så är det:

A) faktiskt inte en harmlös företeelse. Män far faktiskt illa på riktigt av misandrin i samhället.

B) inte något som kan bortförklaras med att män skulle äga större agens än kvinnor, och därför vara fullt ut ansvariga för alla områden där man klarar sig sämre.

Eller jo, det KAN man ju. Men då skall man nog ta det väldigt lugnt med att ifrågasätta andras genusmedvetenhet. >

För i så fall har man ju själv en i grunden väldigt misogyn, nedvärderande och förminskande kvinnosyn.

Vilket inte heller det är okej. Varken misogyni eller misandri är acceptabelt, och det går alldeles utmärkt att fastslå detta utan att de två behöver "tävla" inbördes.

Med detta basala konstaterande har vi nått vägs ände. Om du hängt med ända hit: tack!
#endofrant