Thread by @JohannesKlenell

Det känns just nu som att precis alla famlar efter halmstrån i efterdyningarna av Årets Svensk. Rasister är upprörda över att rasism påtalas. De som inte gillar Ganman försöker febrilt hitta bevis på rasism. Rävjägaren Johan Hakelius gör sig till folkets representant mot eliten.

Ganman försöker samtidigt, precis som alla andra av nätets narcissister låtsas som att han inte är fullt medveten om vad en nätsvans är. Eller att han inte vet hur man använder den.

Jag har debatterat med Ganman i radio. Han verkar vara en klipsk kille som verkligen älskar att höra sin egen röst. Aldrig pratat med en människa som avbryter andra så ofta.

Han är den sortens provokatör som i stort sett inleder varje mening med att säga "nu kommer du bli jätteprovocerad" och sen blir man inte det. Men de som håller med honom kommer givetvis uppleva att det är vad som just hänt.

Det gör honom, i mina ögon till en rätt underhållande figur, om man kan leva med att han avbryter en hela tiden och är helt ointresserad av vad någon annan säger.
Detta är helt ok för mig. Jag tycker vår debatt i SR var rolig.

Jag tycker inte att Jens Ganman är rasist. Inte alls faktiskt. En rätt klassisk underhållarpopulist med vissa rättshaveristtendenser. Som ibland även har en och annan poäng. Men han har delvis, i likhet med Joakim Lamotte, en publik som drar i en extrem riktning.

Det är denna publik som lyckats skrika så högt att Johan Hakelius nu tror att de är en majoritet av befolkningen.

Med det sagt så får alla skärpa sig. Jens Ganman är vare sig en helt okänd person, eller direkt folkkär. Han är bara väldigt mycket ett barn av sin tid.

Och på frågan om han är kul, så tror jag att man missförstått hur rätt många människor förhåller sig till satir. Särskilt den på nätet.
För många, både till vänster och höger, handlar det mer om att man håller med och mindre om speciellt mycket komisk timing.

Åtminstone halva Ganmans konstnärsskap handlar om illusionen av att PK-eliten provoceras av honom. Att det känns som att så är fallet för han säger ju själv att det är så.
Sen finns det säkert en och annan som blir provocerad på riktigt.

Men det finns det ju å andra sidan jämt.

Så, där har ni den lille pragmatikerns bild av det hela.

Den framgångsrika provokatören här var ju uppenbarligen tidningen Fokus, inte Jens Ganman. Jag vet inte, på något plan är det ju lite förminskande för precis alla inblandade.

Ja ni, här lyckades man ju reta upp alla sidor på en gång. Hade man kallar sig provokatör och varit helt dum i huvet hade man kanske tyckt att jag gjort allt rätt. Men så är ju nödvändigtvis absolut inte fallet.