jag kan känna lite lättnad över att hela den här "sd-frågan" börjar nå sin slutpunkt nu. snart kommer alla visat sina kort och potten kan fördelas.
för det går väl inte att gå ett varv till nu? ngt slags hyper-dö som konstruerar en än mer märklig situation för att undvika att förhålla sig till kärnfrågan? hoppas verkligen inte det.
vi anar slutet på en lång epok i svensk politik som vara i över tio år. det känns ngn stans skönt att kunna vädra ut. komma vidare.
jag tror dock det stundar bistra tider för liberaler, både idémässigt och väljarmässigt.
l riskerar faktiskt sin framtid som parti. jag har mkt svårt att se att 1) det här inte kommer leda till väljartapp 2) att några nya väljare ska ansluta i det här läget. partier åker ju egentligen inte ut ur riksdagen, men med alliansen borta är det svårt att tro på stödröster.
jag vet att det finns tankar på att "blockbytarna" som egentligen står i mitten politisk ska ansluta till l men det framstår som ologiskt. för de första byter dessa främst mellan s och m (och numera sd) och för det andra - varför skulle s-väljare byta till l om det ändå är >
> samma block? och de som vill byta till ett alliansparti kommer ju per definition inte byta till l i och med att man inte längre tillhör alliansen.
kvar står isf hoppet till att "sd-hatarna" skulle belöna l, men dels tror jag inte de är tillräckligt många, dels tror jag att de är flyktiga - sd-frågan kommer inte vara "inne" när det här är klart - och dels tror jag c plockar upp dem tack vare lööf.
och internt? det har alltid funnits halvsossar inom l, de är mkt mer representerade bland medlemmar och halvhöga politiker, men väljarna är ju inte sådana. väljarna ser l mer till höger än de ser s till vänster.
så internt kommer det här förstås kännas. det kommer gå en rysning genom hela partiapparaten.
jag har jobbat länge med opinionsbildning. hur man får politik att "funka". för att "göra politik" finns det en helt avgörande sak, det måste i grunden finnas något slags förnuftmässigt logiskt grundantagande.
det kan se olika ut, det beror på värderingar. men det kan inte trotsa det rimliga. och det finns i vår kontext ett ungefärligt avgränsat fält av rimlighet. man kan inte gå utanför det.
man kan alltså inte göra "orimlig politik". det funkar inte. man kan säga orden, man kan lägga förslagen, men det går aldrig med retorik eller kampanjer eller annonser få det orimliga rimligt. du måste ha en logisk poäng i grunden.
vad l och c riskerar nu är att tappa den. c inte lika mycket som l, för de resonerar inte identiskt och det finns vad jag vet ingen vänsterflygel inom c som verkligen drivs till s. c har också råd att köra in i kaklet.
väljare må vara okunniga och ointresserade, men de är inte dumma i huvudet. de fattar när något inte flyger.
föreställ er ett svenskt 1900-tal då s avstått från att regera pga inte ville ta emot kommuniststöd. försök föreställa er. det går inte, inte sant?
hade man gjort det hade två saker hänt. dels hade kommunisterna växt, dels hade ett nytt socialdemokratiskt parti uppstått. (precis som hänt nu med sd och borgerligheten)
och jag moraliserar inte här, bara konstaterar. det hade kanske varit galant om s inte valt att "ta emot" kommuniststöd utan 1932 ingått en decemberöverenskommelse och varit i opposition under hela efterkrigstiden. men det hade inte "flugit". det hade inte funkat.
politik är att få igenom just politik. ändra en lag, höja eller sänka en skatt, bygga en väg, välja det ena före det andra. utan detta finns liksom inte politik. vi efterfrågar inte politiska lösningar som inte är just politiska lösningar. som har ett utfall.
dvs man kan gott prioritera att inte regera pga sd finns. det funkar. det flyger. men då kan man samtidigt inte sbygga den där vägen, sänka den där skatten eller ändra den där lagen. och det går inte heller att säga att man "egentligen" vill. för då är det inte längre politik.
det kanske låter krasst och grymt, men så är det. kan inte en aktör som vill vara politisk erbjuda just politiska lösningar kommer en annan aktör att göra det. då byter politiken plats.
