,
9 tweets,
2 min read
Read on Twitter
just nu har min tvååring somnat framstupa på golvet i vardagsrummet, han skulle bara vila lite mitt i ett kaosrusande runt i huset. Han snarkar. Han vet ingenting annat än trygghet och glädje och ibland slår man sig så får mamma blåsa.
Han har inte förtjänat den tryggheten och lyckan ett dugg mer än IS-barnen har förtjänat svält och misär. Han hade bättre tur i föräldralotteriet, bara.
Detta är förstås sant gentemot ickesvenska barn också. Syriska barn har inte heller förtjänat att leva i krig, yazidiska barn har inte förtjänat att tas som slavar. Jag skulle önska att vi kunde rädda alla barn till en trygg tillvaro.
Men nu lever vi i en värld av nationer. Och om en nation inte förmår, inte vill, skydda sina egna medborgare så blir den poänglös. Om en nation inte vill skydda ens sina mest utsatta, värnlösa, i alla meningar oskyldiga medborgare förlorar den all moralisk legitimitet.
Nu tror jag förvisso inte att det ens är någon säkerhetsrisk att hämta hem dessa svältande småbarn, men säg att det var det? Att de pga saker de inte kunnat styra, pga det trauma de tvingats igenom, blivit så mentalt instabila att de har högre risk för säg kriminalitet?
Jag kan inte se att det kan få spela någon roll. Det är som om barn till missbrukare här i Sverige skulle få mindre rättigheter för att de har större risk för eget missbruk. Eller att barn som blivit slagna skulle nekas förskola eftersom de riskerar att vara utåtagerande.
de behöver vår hjälp mer just för att de utsatts för detta vidriga! De behöver vårt stöd, de behöver kärlek i fosterfamiljer eller kanske mormor eller farmor när det funkar, de behöver gå i vanlig skola och få uppleva att de har rätt till lycklig normalitet.
De behöver få gå på fucking Liseberg.
jag kommer aldrig begripa att man får en annan spontan känsla gentemot lidande små barn än att vilja hjälpa dem. För mig är det emotionellt och moraliskt helt ogreppbart. Jag är uppriktigt skakad över att det finns så pass många människor som i stället reagerar med hat.
